Vides operation

I måndags opererades Vide och det var min hittills allra värsta dag som mamma. Punkt och slut!

Vi hade tid kl 8:00 i Värnamo på Öron Näsa Halsmottagningen och eftersom man inte får vara förkyld eller ha någon infektion inför operation så var det oklart in i det sista om det skulle bli av eller ej. V blev nämligen lite täppt under fredagen innan och det satt i under hela helgen. Men på måndagmorgonen hade han ingen feber och förkylningen var knappt märkbar. Vi hade rådfrågat 1177 och de trodde att det var okej och tyvkte att vi skulle åka in och ta det på plats isåfall.

Kvällen före och under morgonen skulle V fasta. Det oroade vi oss för innan det var dags, men det visade sig gå bättre än väntat. Vi höll medvetet V vaken längre under söndagen vilket medförde att han sov ända fram till avfärd på måndagmorgonen och aldrig hann be om frukost! 

Vi började på Ö-N-H där vi först satt i väntrummet och lekte. Sen fick vi träffa läkaren Philip som skulle utföra operationen och han var ung, trevlig och bra med barn och mammahjärtat lugnade sig iaf något. Vi fick svara på lite frågor och han tittade på V och konstaterade honom frisk och att operationen skulle genomföras.

Sen fick vi följa med en sköterska ner till operationsavdelningen och vänta lite till i det väntrummet. Ni med småbarn vet att just all väntan och olika väntrum kan vara en pärs och ett stressmoment, men V skötte sig exemplariskt! Han hittade kulbanor i alla väntrummen och sysselsatte sig utan problem under all väntan! Sen fick vi alla 3 gå in i ett vilorum där jag och V skulle byta om till operationskläder, V fick sin operationssäng och skulle sedan få lugnande. Det var ett vidrigt litet rum utan fönster där vi satt länge. V fick som tur var ta med sig kulbanan in så han dödade nog iaf en halvtimme så. Jag oroade mig innan över hur V skulle reagera på operationskläder på framförallt sig själv, men också på mig. Han är ju extremt noga med kläder och jackor och det är lite av en kamp att han alltid ska välja sina favoritkläder själv. Men det gick förvånansvärt nog hur bra som helst och han tog på sin lilla vita sjukhusskjorta utan protester. Här började mammahjärtat att värka ordentligt av denna synen på den lilla tappra ungen i liten liten sjukhusskjorta. Han fick ett armband med namn och uppgifter och även det gick bra!

Sen väntade vi i en evighet medan olika sköterskor kom och presenterade sig och gick igenom vad som komma skulle.

Till slut kom en sköterska och gav V lite "saft". E stund därefter blev han helt groggy och dåsig och till slut somnade han i min famn. Där sov han i en halvtimme och här började vi bli mäkta irriterade att allt dröjde så. Främst för att V hann somna och tyvärr sen då också vakna och var orolig och omtöcknad. Hade vi kommit in i tid så hade han inte hunnit somna och då sluppit uppvaknandet. 

För det som sedan hände var att vi blev inkallade till operation nästan precis när han vaknade och inte hann orientera sig riktigt. S fick inte följa med in till operationssalen så han började mitt i detta att vinka hejdå till V som blev helt hysterisk och skrek efter pappa. Han fortsatte skrika hela vägen in och jag försökte lönlöst att lugna honom.

Väl inne fick jag lite av en chock över det starka ljuset och all personal som dök upp från varje hörn. Jag fick en så obehaglig deja vu från min egna operation av tumören och pulsen skenade iväg innan jag stålsatte mig för V:s skull.

Han var SÅ ledsen och de underbara sköterskorna försökte med allt för att han skulle lugna sig. Till slut lugnade han sig lite när de gav honom lite bamsemärken och började fråga om bamses hus och kompisar. Jag fick sätta klisterlapparna till elektroderna på hans lilla mage och kämpade med gråten i halsen. V blev såklart hysterisk över lapparna och sladdarna och jag försökte gömma dem under hans lilla skjorta så han inte skulle tänka på dem. Sen gick det fort när masken skulle på och narkosen andas in, och vi hade blivit varnade innan att han kunde hamna i ett "mellanläge" innan narkosen slog in helt då han kunde få spasmer och sparka och skrika. När masken kom på satt en sköterska bakom min rygg och sa att han var på väg in i det stadiet och att jag inte skulle bli rädd. Men Fy. Fan. Det var det vidrigaste jag gjort. Den lilla kroppen riste så jag kunde knappt hålla honom i famnen och han skrek för livet  och plötsligt stelnade han bara till och blev helt livlös. De tog honom ur min famn  gav mig hans älskade nalle och ugglefilt och då kom tårarna. Alltså jag grät så jag knappt hittade ut ur rummet! Usch!

Sen satt vi i väntrummet och väntade och  jag klarade nästan inte att titta på nallen och filten utan att börja gråta. Försökte sysselsätta mig med annat och mailade lite jobbprylar. Samme gick och köpte lite mat men jag kunde inte äta.

Efter ungefär en halvtimme kom läkaren ut i väntrummet och berättade att operationen gått bra och att polypen bakom näsan varit rejält stor och att mandlarna varit förstorade och sa att operationen därför varit mer än välbehövlig. Det var så skönt att höra där och då, att vi liksom inte utsatt honom för detta i onödan. 

Vi fick vänta ytterligare 20 minuter innan han skulle köras in på uppvaket och sen skulle bara en av oss få gå in och vara med honom där. Som planerat var det jag som skulle göra det och det var också denna delen jag fasat för mest. Mest för att jag trodde att det skulle bli drygt att sitta där i fem timmar och att han skulle sova mestadels.

Men det som hände sedan var jag inte alls förberedd på. När jag fick gå in fick mammahjärtat lite av en chock över blodet, slangarna, apparaterna och att han var så liten i den stora sängen. Jag fick sätta mig bredvid och narkossköterskorna sa att han skulle sova ett bra tag till. Men så plötsligt vaknade han nästan direkt. Det var S hemskt, han vaknade i samma panik som han somnade, tydligen är det vanligt. Så han försökte skrika men fick inte fram något ljud och spasmade i hela kroppen och blod och slem spred sig i ansiktet och på hans skjorta. Jag blev så maktlös för det kom ett helt gäng sköterskor och försökte hålla fast honom och häll på och grejade vid fotändan och jag visste inte vad de ville att jag skulle göra riktigt. V var inte kontaktbar och jag blev paralyserad. Till slut sa en sköterska till mig att jag skulle prata med honom och försöka lugna honom. Såhär i efterhand är det självklart, men där och då var jag osäker på om jag fick det eller om det skulle väcka honom mer.

Till slut blev kroppen helt lealös igen och de berättade att de tvingats söva honom igen för att han var så hysterisk och vaknade för tidigt. Det var det de gjorde vid hans fot. Jag satt i stolen ett tag och tittade på när han sov och gick sedan ut för att byta med S. Behövde lite andrum och lite mat för jag kände mig svimfärdig.

 
 

Jag hann bara precis ut och in på toa, sen inbillade jag mig att jag hörde det där hemska skriket igen. Tänkte att jag nog började bli knäpp eftersom det är omöjligt att höra skrik ut från uppvaksavdelningen, genom korridoren och genom en toalettdörr. Men visst var det V jag hörde. Han hade vaknat igen och det var lika kaosartat som för 15 minuter sedan.

Jag stod utanför ett tag eftersom jag visste att vi bara fick vara en förälder därinne, men till slut blev det outhärdligt att lyssna på så efter någon minut gick jag in i alla fall. Mötte Sammes blick och förstod att han upplevde detta lika fruktansvärt som jag gjort. Jag bad/krävde av en sköterska att vi båda skulle få stanna pga min sjukhusfobi och V:s hysteri, vi behövde vara två på plats för att avlasta varandra. För timmen som följde var olidlig: V vaknade inte till riktigt utan befann sig i över en timme i det hemska mellantillståndet där vi inte fick kontakt med honom och han bara skrek och skrek och spände sig och kastade sig. Han hade hakat upp sig på infarten de satt i hans fot och skulle till varje pris få bort den. Vi gick och bar, vaggade, sjöng, tvångshöll och växlade mellan oss men inget hjälpte. Till slut bad S att de skulle ta bort infarten så att han skulle lugna sig någongång men personalen sa bara att det inte var ett alternativ och att han betedde sig så just för att han inte var riktigt vaken. Så det var bara att härda ut. Stressen blev ju inte mindre av att uppvaket var fullbelagt och det ju låg andra sjuka som försökte sova och andra barn som just hade tystnat. Usch vilken pärs det var.

Till slut fick han en glass och då verkade han vakna till en nivå till och lugnade sig äntligen. Problemet var att han ville ha två.. Sköterskan tvekade men Samme propsade, det var två möra föräldrar som gett 10 glassar i detta läget kan jag säga!  Vi förstod att det var för att han inte skulle spy efter narkosen, men där och då var vi bara så lättade att han lugnat sig så vi tänkte inte helt klart. 

V satt i min famn och S matade honom med små små bitar glass. Plötsligt märkte jag att S dummade sig och drog glassen fram och tillbaka framför V:s mun, och V försökte följa efter glassen med sin lilla mun. Jag blev arg och tänkte att det är väl ändå inte läge för bus nu?! Men det visade sig att S fått ett blodsockerfall och börjat skaka och höll på att svimma! Situationen var så ansträngd och komisk så jag började skratta hysteriskt, skrattade så tårarna rann och S tackade för stödet! Haha. Men jag kunde inte sluta skratta, alla spänningar släppte liksom på en gång. 

Sen somnade V äntligen om i min famn och sov gott och länge och vi kunde andas ut. Vi hörde andra barn komma och gå och värst var en liten 4-5-årig flicka som också hamnade i det hemska mellanläget och skrek "jag dör, jag dör !" Om och om igen i sitt konstiga tillstånd med dödsångest. Både jag och S hade SÅ ont av det och jag grät när jag hörde henne. Vi konstaterade att alls föräldrar till sjuka barn är såna otroliga hjältar! Och alla barnen också såklart. 

V piggnade sedan sakta till mer och mer och åt lite mer glass och drack saft. Till slut var han såpass pigg så vi plockade fram paketen som vi köpt till honom att ha som sysselsättning på uppvaket, en bil och tre små flygplan. Sen fick han bokmärket och klistermärket som han fått innan operation och alltså dessa prylar blev som hans livboj! Han höll dem krampaktigt och blev helt vansinnig om han tappade något av det så vi hade fullt sjå att hålla allt inom synhåll för honom! Haha.

Efter många långa timmar kom först läkaren och gick igenom operationen och smärtlindringsschemat vi skulle följa hemma och sen till slut en sköterska och sa att vi fick åka hem om V hade kissat. Det hade han med besked! Hon sa att hon skulle ta bort infarten i foten först och V blev SÅ glad när hon sa det! Så varje sköterska som gick förbi sen meddelade han att "Didde åta hem nu, ta bort den!" och viftade med foten. 

Sen fick vi äntligen byta till hans vanliga kläder, tvätta bort intorkat blod och V ville klippa bort armbandet. Sen berättade han högt för alla att han skulle "åta hem sin hus nu!" och vinkade hejdå till alla.

ÄNTLIGEN var det över!

Lillelördag

Åh äntligen är Vide klippt! Efter förra katastrofala försöket hos frisören så har jag i ärlighetens namn dragit mig för att försöka igen. Men nu såg han inte klok ut med sin enorma kalufs så jag tänkte att det får bära eller brista!

Sist hade vi en tid här i Anderstorp direkt efter förskolan en måndag. En trött och hängig kille som inte alls var sugen på frisören! Resulterade i gallskrik, panik och en frisör med klippt finger... Så vi fick avbryta. 

Inför detta besöket har vi pratat varje dag om att han ska till frisören och att pappa ju varit hos frisören och att det inte är farligt och man behöver inte skrika osv. "Nee inte skrika" svarar Vide. Haha. Vi har länge haft boken "Puck går till frisören" hemma och den var verkligen en hit inför detta! Puck vill ju gärna gå till frisören och älskar sin nya, blåa frisyr och berättar att saxen inte är farlig osv. Tips tips!

 Idag satte vi in sista stöten och sa att om man inte skriker hos frisören och sitter prick stilla så kan man få ta med sig paddan.

Sagt och gjort, Vide var pepp på frisören och han kollade noga om paddan var med och pratade om Pucks blåa frisyr.

Vi höll andan och laddade med padda och äppelbitar. Och idag gick det helt galant! När Linda frågade vilken frisyr han ville ha så svarade han "Blå!" Haha.

Sen satt han och spelade Pippi Långstrump på paddan och matades med äppelbitar och var SÅ duktig! Satt stilla, skrek ingenting och var allmänt nöjd med livet. Så sjukt gulligt också att Linda är "frisören" för honom när vi är där! Haha. Så när vi pratade om att skatorna minsann hade tagit Lindas ljus ur pumpan så berättade Vide att han sagt "aja baja skatorna, inte ta locket!" Och då höll Linda med och sa att det är verkligen aja baja! Då tittade Vide på mig och sa med sin allvarligaste röst "aja baja skatorna säger mamma, pappa, vide och frisören!" Haha så nu får de fan passa sig liksom! 

När han var klar och fick blått hår var han så mallig och stolt så det var inte klokt! Sen sa han "vide ge frisören en kram" Alltså gulliga unge! 

Vi pustade ut och jag svettades nog två liter mindre än sista frisörbesöket! Och han är SÅ fin i sin nya korta frisyr. Äntligen!

Som pricken över i somnade han 19:55 vilket innebär att jag har hela kvällen ledig för bonde söker fru och greys! Wihoo! S är på innebandy och jag har grottat ner mig i soffan med tända ljus och choklad! Mmmm älskar onsdagar!!

Nyklippta ungen som säger "peeeace" och försöker få ihop fingrarna till ett V! Sötskrutten!

 

 
 

Vide kan

Jag ska ärligt säga att vi varit dåliga på att låta V försöka själv när det kommer till påklädning, både inne- och utekläder. Först och främst för att han verkligen inte vill, han vill alltid ha hjälp och blir bara arg och ledsen om vi propsar på. Dessutom går det ju snabbast om jag hjälper till så ärligt så har jag inte heller haft tålamod att "tvinga" honom.

Men jag har noterat att han är väldigt ledsen och uppriven när det är dags för påklädning på förskolan. En av pedagogerna kallade honom latmask och sa att de har duster om det här varje dag.  Jag skulle inte säga att han är lat, däremot har jag och hans pappa varit lata och inte tagit denna fighten isåfall.

Så vi bestämde att vi för hans skull skulle försöka mana honom att iallafall försöka själv i alla lägen. Och det har gått över förväntan! Det funkar absolut inte om han är för trött eller hungrig eller allmänt känslig, men han är oftast peppad själv på det och blir så himla glad när han klarar det själv! Ibland behöver föräldrar (iallafall de här) en knuff i ryggen. Lätt att tänka att han fortfarande är vår lilla bebis.

Det jag fått till följd att Vide kan allt. "Didde kan" "nej, inte mamma!" Detta gäller just nu prick allt: skala äpple, dela maten, köra bilen (ha ha), laga maten osv. En liten utmaning vissa dagar! Men mest av allt ett sunt tecken på utveckling så klart! Stanna tiden säger jag! Det går så himla himla fort nu!

Vi pratade i söndags förmiddag om att åka på hockey på eftermiddagen och V var pepp och skulle åka till ishallen. Sen pratade vi inte mer om det på hela dagen och gjorde en miljon andra projekt under dagen. När kvällen kom åkte vi och handlade i Gislaved och blev trötta och sega och tänkte att vi skippar hockeyn, V har ju ingen koll på det längre ändå. Vi åker till mormor och fikar tänkte jag (Vides bästa). När S säger: ska vi åka till mormor och fika lite? Så skriker V i falsett från baksätet: Neeej inte momo! Åta titten (ishallen) o tolla jötti!! (kolla hockey). Vi blev helt paffa. Hur fanken kom han ens ihåg det? Och hur visste han att det ena skulle utesluta det andra? Så hockey blev det och V var nöjd med besöket och åker skridskor på hala sockar här hemma nu och ska önska sig skridskor av tomten (indoktrineringen funkade 😊)

Samma kväll blev V halt på ena foten och ramlade därför runt i ishallen och gick så himla konstigt! Vinklade vänsterfoten och gick på utsidan av foten. Både hemma och borta och inne och ute. Trillade flera gånger och sa att han hade ont. Så himla svårt att veta vad man ska göra! Och hur gör man med föris? Vi bar honom en hel del och mellan varven verkade det släppa. Men på morgonen igår gick han fortfarande konstigt till och från. Vi meddelade föris och sa att de skulle ringa om de märkte att han hade ont eller trillade. Men de hade inte märkt något under dagen igår och när jag hämtade så gick han som vanligt. Väldigt skönt! Var nog bara en stukning eller vrickning efter helgens bus!

V sjunger mer än någonsin nu och är så jädra rolig när han hittar på egna texter till låtarna dessutom! Han har lärt sig midnatt råder bara efter att jag har nattar honom med den några gånger och är så världsgullig när han smyger fram och sjunger "tipp tapp tipp tapp"! Han har lagt till Jag leker träd, En elefant balanserade, Sjörövarfabbe och Var bor du lilla råtta i repertoaren.

Han räknar till fjorton och älskar färger. Förskolan har färgtema just nu och han älskar det! Hans bästa färg är gul och lyckan var stor när han skulle ta med en gul sak hemifrån. Alla kläder som är gula är hans absoluta favoriter och bilarna ska helst vara gula om han får bestämma.

Han har precis upptäckt Alfons Åberg och vi läser Godnatt Alfons Åberg varje kväll. Han har lärt sig delar av texten utantill och sitter ofta och "läser" själv. Så himla roligt! Eller så fyller han i innan jag hinner läsa klart meningen. Efter en väldigt lång period med bara Pippi och Bamse kom Alfons lite som en befrielse, äntligen en ny bok att läsa! 

Livet med Vide är extra roligt just nu och ibland får man nypa sig i armen för att förstå att det är sant allt man får vara med och uppleva nu!

 

Narkoswebben

Spenderar kvällen med att läsa igenom alla informationsblad vi fått inför operationen på måndag. Hela magen knyter sig! Det närmar sig med stormsteg och jag har liksom dåligt samvete varje dag för att jag vet vad som väntar men Vide själv har ingen aning. Förstår logiskt såklart att det är bäst så och att vi dessutom gör detta för hans bästa, men känslan är där den är. 

Vi försöker förbereda honom så gott det går; pratar om sjukhuset, att vi ska dit och att mamma bara får följa med och att Jajja ska med och att han ska sova lite på sjukhuset och sen när han vaknar så får han glass. Att alla är snälla och att det inte är något konstigt eller farligt alls. 

Sen gråter jag en skvätt när han inte ser eller hör. 

Narkoswebben har otroligt bra information för alla med små barn som ska sövas och genomgå operation. Både för stora och små och dessutom åldersanpassad info om hur man pratar med barnet om det innan. 

Gud jag längtar till måndag kväll när det förhoppningsvis är över och har gått bra!

Lilla älskade unge! Mitt egna hjärta utanför kroppen och oron för dig bär jag alltid med mig. 
 

Oro

Jag kommer på mig själv hela tiden med att försöka dölja eller förminska den oron jag känner inför Vides operation som närmar sig. Känner att jag inte ska låta daltig och det finns ju så många riktigt sjuka barn och de föräldrarna har det riktigt jobbigt, detta är ju bara en enkel rutinoperation osv osv i all oändlighet.

Men varför hålla på? Jag vet ju inget annat och alla måste få ha sina egna sorger och bekymmer!

Så ja, jag är så jädra orolig inför operationen! Först och främst för att vi har flera anhöriga som råkat ut för hemska komplikationer och följder efter vanliga rutinoperationer i Värnamo. Det känns helt fruktansvärt faktiskt!

Jag är orolig inför narkosen, eftersom det ju faktiskt är så att varje sövning är en liten risk. Gud jag dör lite av att ens skriva denna mening!

Jag är också väldigt orolig inför hur Vide kommer att reagera INNAN han sövs. Han är försiktig och vill gärna ha koll på situationen och gillar inte nya miljöer och nya personer. Sjukhus och läkare harar han efter alla inhaleringar och astmakontroller som gjorts. Så det känns som en kamp och det kommer kännas helt fruktansvärt om han blir helt hysterisk strax innan han somnar! Av samma anledning så känns flera timmar på uppvaket som en utmaning!

Och sist men inte minst; min egna sjukhusfobi. Den gör ju att det är en skräck för mig att tänka tanken på att vi kan bli tvungna att sova över. En del av mig vill ju bara lämna över allt detta till Samme som inte är lika blödig och som framförallt inte har sjukhusfobi. Men tanken på att inte vara där är ju såklart också helt otänkbar! Och dessutom är Vide SÅ mammig nu igen så tanken på att lämna honom i sticket känns helt otänkbar den också! (OBS! Inte i sticket bokstavligt så klart, Samme är mer än väl  kapabel att ta hand om Vide, med bravur dessutom, men för Vides del är det just nu bara mamma som gäller!).

Jag är också orolig över hur dålig han kommer att vara efteråt, många säger att de är riktigt dålig och har SÅ ont rent ut sagt! Det gäller inte alla, men risken finns ju och tom 1177 varnar för mycket smärta efteråt. Usch alltså stackars liten, mitt mammahjärta gör så jäkla ont av tanken! 

Så ja, det känns tufft! Hur jag ska klara mig utan att bryta ihop när han rullas iväg sövd in på operation är en gåta. Fy fan.

Så. Det var dagens vältrande. Otroligt skönt faktiskt! 

Min älskade lille! Önskar att jag kunde ta den här operationen och smärtan åt dig!
 

 

Söndag - från ångest till favorit!

Jag har historiskt sett alltid avskytt söndagar och har antingen haft bakisångest eller jobbångest för att helgen är på slutspurten.

Men nu har jag kommit att älska söndagar, kanske speciellt regniga höstliga sådana! Helst sådana utan specifika planer, då är det som att min kreativa hjärna får utlopp till Max och jag får sån sjuk inspiration och energi!

Som idag. Idag har vi gjort klart Vides köksdel i lekrummet (återstår piff på hyllorna) och fått massa bra förvaring på köpet.

Jag och Vide har karvat pumpor, en gubbe till honom och en mer vuxen variant till mig! Vi tog dessutom vara på pumpakärnorna som jag har rostat i 2 omgångar med olja, aromat och salt. SÅ gott!

Jag passade på att höststäda trädgården en sista gång och bar in alla krukor och klippte ner de sista grönbladiga växterna. Olivträden har fått åka på vinterförvaring till Ulvestorp nu och pumporna får ta deras plats istället!

Sen har vi hunnit med att bara skrota i soffan och kolla på reprisen av Så mycket bättre. Vilket år det är iår! Jag sorterade Vides strumplåda under tiden, någon har ju fötter som växer som ogräs! Vi har plockat fram vinterstövlarna och hängt undan tunna höstjackor.

Så ja, en produktiv söndag, trots att Vide och vi sov till klockan nio idag! Så himla gött!

Avslutar med en bild från gårdagen då vi hade en så himla mysig kväll med bio och restaurangbesök i Jönköping på restaurang Hemma. Så gott och ett supermysigt ställe!

 

 

 

Livstecken

Jodå jag lever, i allra högsta grad!

Men livet har rasat fram en period nu med fruktansvärt mycket på jobbet och därtill en väldigt frustrerande budgivning på hus (med tillhörande panikfix inför ev försäljning) så jag har nätt och jämnt hängt med i svängarna själv!

På jobbet råder stora omorgansiationer som jag till viss del ansvarar för och det är turbulent och byggs om och tja, det känns helt enkelt! För alla inblandade tror jag!

Så sen sist har vi färdigställt slänten, S har kört tunga pass och kört hem stenlass efter stenlass och öst och fixat! Vi har fått hem årsveden och vi har grävt ner marksten som väntat på sin plats.

Jag har städat bort sommaren i trädgården och studsmattan är nedmonterad och ihopvikt. Ljung har planterats här och var och nu väntar vi bara på en eller två pumpor som ska pryda sjuan! Sen är vi höstpimpade så det räcker! 

Vi har omförhandlar våra lån och varit på tre bankmöten med olika banker för att pressa räntorna och avtalen, så himla skönt! 

Vides vardag är sig dock relativt lik, bortsett från att "hans" pedagog A har slutat på Barret och en ny tjej har börjat. Men det faller på plats mer och mer! Han har dessutom tyvärr blivit biten av ett annat barn och som grädde på moset kommer kindtänderna längst in fram nu. Det sistnämnda resulterar i struliga nätter och en riktigt dålig tandmage på den lille mannen. 

Och som han pratar nu! Herre Gud! Så himla himla roligt att lyssna på honom! Idag kom en tioordsmening (!) : " Vide och Mamma åker här framme och Karolin åker där bak!" Lät exakt såhär: "Didde o Mamma åter här mam, Kanin åter dä bat!"

Vi badar ju en gång i veckan och Vide har kommit att älska det! "Där är badhuset mamma!, Vide bada nu!" Säger han så fort han ser en byggnad som äg minsta lik badhuset! Haha. Han hoppar från kanten som han aldrig gjort annat och är faktiskt väldigt duktig på att följa instruktioner för att bara vara 2 år! Han vet precis vad som gäller och står snällt och väntar när jag duschar och duschar (under milda protester) fast han inte vill. Sen äter vi äpple och klär på oss och sen pratar vi om badet hela vägen hem och berättar ALLT för pappa! Imorgon ska dessutom pappan i huset gå på badet, nyttigt tror jag! 

Så ja, visst lever vi! 

Men nu börjar det äntligen lugna ner sig på jobbet, både ordermässigt men också personalmässigt. Och inom en vecka bör vi väl veta om det blir husaffär eller ej. Så det känns ändå som att axlarna har sjunkit lite. 

Nu laddar vi istället om inför Vides operation som väntar den 6 november. Fy FAN vad tufft det känns ska jag ärligt säga! Usch vill inte ens tänka på det! Men men det är inte dags riktigt än..

Tillbaka till nuet så ska jag förbereda bilen inför besiktning imorgon, men först se klart Bonde söker fru!

God kväll!