Livet som mamma

Snart har 4 månader gått sen den där morgonen i juli då vår Vide kom till världen. Det har utan tvekan varit den mest händelserika, utvecklande, omtumlande och häftiga tiden någonsin. Ni vet ju att jag var risig där i början. Det blev en förlossningsdepression av det till slut, som höll i sig i 2 sega månader. De månaderna är de absolut värsta jag har varit med om i mående. Men också de absolut bästa eftersom vi lärde känna vår lille. Så svårt att förklara, en dubbel känsla helt enkelt! Jag har valt att prata öppet om deppen. Varför? För att det behövs!! Det är SÅ många mammor som mår dåligt där i början och det måste bli mindre tabu att det är så!

Den hjälp jag fick var ovärderlig och min samtalskontakt jag hade bad mig uttryckligen när jag slutade träffa henne att jag måste prata om det. För att jag har styrkan och modet att prata högt om det och det trodde hon kan hjälpa många andra som mår dåligt. Och ni förstår inte vilket gensvar jag fått! Det räcker att säga "jag fick en förlossningsdepression" så väller det ur andra mammor hur dåligt de mådde, hur de skämdes och att de trodde att de var ensamma om att känna så. Jag har till och med blivit tackad för att jag pratar om det. Och det känns så fint. Att mitt värsta kunde vändas till att faktiskt hjälpa andra att må bättre. Och så här i efterhand så har jag lärt mig SÅ mycket om mig själv genom att gå igenom och ta mig ur det. Många gamla spöken har dragits fram i ljuset och dödats och jag har utvecklats enormt som människa. 

Varför jag fick det har många orsaker och faktorer som spelar in och i efterhand kan jag känna att det var helt solklart att jag skulle få det. Men så kändes det inte då, jag fattade ingenting! Man vet att föda pojkar ger en större risk för förlossningsdepression, att vara högpresterande och med starkt kontrollbehov är också en riskfaktor och obearbetade trauman har en tendens att lösa ut när kroppen är starkt påverkad av hormoner som den är under en graviditet och förlossning. Så jag prickade in alla tre!

Jag sökte ju snabbt hjälp och det var räddningen. Tack vare det var jag igenom det på två månader, en del stackare går med det i flera år..

Så snälla ni. Om ni ser en mamma i närheten som inte mår så bra så prata med henne! Fråga hur det är och mana henne att söka hjälp! Vi måste våga prata om det!

Så. Då var det kapitlet överstökat! Idag då? Idag mår vi så himla bra hela familjen. Kärleken till den lille mannen bara växer och växer och han är världens goaste lilla kille! Alltid glad, pratar oavbrutet och är lika nyfiken som sin mamma! :) han sover som en Gud och växer så det knakar!

Vi är del i två helt underbara mammagäng som äter frukostar ihop varje vecka, hänger på öppna förskolan, träffar föräldragruppen och ska börja på babysim på fredag. Däremellan träffar vi andra mammor och bebisar på tu man hand och det är alltså fullt upp! Så tacksamt att vi är så många mamas lediga samtidigt!

Nästa vecka väntar dop och förberedelserna är i full gång! Tårtorna är beställda, cupcakes ska bakas och dukningspynt är inhandlat. Det ska bli en härlig dag där vi firar att lilleman kommit till världen! 

Förlossningen (del 2)

Nu var det alltså igång! Så himla overkligt! Jag blev tillsagd att byta om och ta på mig innetofflor för nu skulle vi flyttas in i vårt förlossningsrum. Vi hade sedan tidigare blivit tillsagda av kompisar och familj att om jag ville ha epidural så skulle vi säga till om det tidigt så att det inte skulle bli för sent att sätta den. Jag och Samme var väl förberedda och jag hade sagt till honom att han skulle hjälpa mig att propsa på det om jag inte själv orkade stå på mig. Så det gjorde han. När vi fortfarande var kvar i undersökningsrummet och väntade på att förlossningsrummet skulle förberedas så passade han på att nämna att jag vill ha epidural och frågade bara rent allmänt när i hela skedet den sätts.

Men det skulle han inte ha gjort! Barnmorskan tog det helt fel och snäste till honom ordentligt och sa att det borde han väl förstå att det inte är aktuellt med epidural när man är i undersökningsrummet! Och narkosläkaren ligger ju och sover, han måste ju väckas! Sen kallade hon honom i förbifarten för "den oroliga pappan" på ett nedlåtande vis. Det tyckte jag INTE om med den barnmorskan, annars var hon ändå helt okej! Men att ställa frågor måste man få göra utan att totalt idiotförklaras så.

Jag bytte som sagt om och sen flyttades vi in i förlossningsrummet. Vi diskuterade lustgasen, jag hade ju skrivit in i förlossningsbrevet att jag var tveksam till lustgas eftersom jag inte ville tappa kontrollen. Men barnmorskan peppade mig till att i alla fall prova och sa att hon trodde att den skulle bli min bästa vän. Så jag bestämde mig för att göra ett försök i alla fall. Och det gick över förväntan! Jag var noga med att hela tiden släppa den i tid för att inte få för stark effekt. Det är jag nästan mest stolt över i hela förlossningsarbetet; att jag hade sinnesnärvaro nog att inte bara paniksuga i mig lustgas och bli helt väck.

Narkosläkaren väcktes och epiduralen sattes. Efter det kan jag inte påstå att värkarbetet gjorde något ont alls. Det var jobbigt, och det pressade neråt men det gjorde verkligen inte ont.

När vi kom in till förlossningen så var det helt lugnt, vi var den enda pågående födseln. Men under natten kom det in sex stycken! Detta i kombination med att det var semestertider gjorde att personalen var extremt kort om folk och extremt stressade. Det gjorde att vi var själva under i stort sett hela tiden. Inte mig emot faktiskt, jag hade full kontroll över alltihop konstig nog! Kvart i fyra på morgonen, alltså lite drygt en timme efter att vi kom in, var jag fullt öppen! Det gick alltså över förväntan tidsmässigt sett!

Nästa fas var den delen som jag själv upplevde som drygast. Jag kände ett enormt tryck nedåt men var osäker på om jag fick ta i och trycka på. Jag snurrade ihop det lite med att jag ju var fullt öppen och oroade mig för att bebisen skulle komma ut helt okontrollerat om jag tryckte på för mycket (då här i efterhand vet jag ju att den hade en bra bit kvar ner, men där och då trodde jag som sagt att den skulle flyga ut i full fart om jag pressade på). Det är väl här jag kan känna att det vore bra om vi haft personalen hos oss någon gång i alla fall så att jag kunde fått svar på det. Det hade snabbat på processen betydligt! För som det var nu så höll jag ju liksom emot lite vid varje värk för säkerhets skull. Vilket så klart gjorde att det tog tid innan bebisen flyttade sig neråt.

Jag satt upp i sängen och vilade emot ett ståbord under alla dessa timmar. Typiskt mig! Tanken var tydligen att jag skulle sitta en liten stund bara för att ta hjälp av tyngdlagen och hjälpa kroppen att pressa bebis neråt. Men sen i all personalbrist så glömde de av att de satt mig upp så när de kom in några timmar senare så utbrast de chockat "men oj sitter du upp än, hur har du orkat det?" Och jag minns att jag tänkte att ni sa ju att jag skulle sitta upp, då gör jag ju det.

När jag väl blev nerlagd igen så somnade jag mellan varje värk! Haha. Så pass effektiv var alltså epiduralen. Samme å sin sida sov under mina värkar. Jag tyckte det var så störigt att han tittade neråt varje gång jag hade en värk, som om han inte klarade av att se det så jag sa till honom att sluta titta neråt. Då visade det sig att han passade på under värkarna att slumra till en stund! Haha. Under värkarna ville jag nämligen absolut inte ha någon pepp eller hjälp, jag ville bara krama hans hand hårt. Så han hade läge att kunna powernapa där tyckte han! :)

Klockan sju på morgonen var det skiftbyte, då blev det istället Gudrun som var ansvarig barnmorska för vår förlossning. Inte heller henne såg vi till särskilt mycket, men jag passade på att fråga om jag kunde börja ta i snart. Och hon gav så klart klartecken. Så sakta men säkert tog sig bebis neråt och jag hade stor hjälp av lustgasen här. Strax innan krystvärkarna startade så höjde jag lustgasen ett snäpp, tidigare hade jag haft den på lägsta dosen.

Krystvärkarna drog sedan igång runt niotiden och de ska jag absolut inte säga att de inte gjorde ont, för det gjorde dem. Det kändes som att hela underlivet skulle gå sönder rent ut sagt och jag sa till Samme vid ett tillfälle att jag aldrig skulle orka. Då erbjöds jag ett glas saft med druvsocker i som jag lyckades få ner för att få mer energi. Sen tog jag i. För kung och fosterland! Jag hade stor hjälp av coachning från barnmorskan i när jag skulle ta i och hur länge och när jag skulle hålla emot.

Jag visste sedan innan att de aldrig är ensamma att ta emot barnet när det kommer så jag trodde själv att det var långt kvar eftersom Gudrun var ensam i rummet. Men som i ett töcken hör jag hur hon plötsligt lite panikartat ber Samme att larma efter mer personal "för nu kommer barnet!" Barnmorskan som kom in var lite irriterad över att vi larmat för hon hade fullt upp med en annan förlossning, och Gudrun sa då lite ursäktande "jag vet men det är barn på gång här nu!" Barnmorskan som kom in hann precis få på sig sitt förkläde, sen, i en krystvärk så kom han. 09:28 lade de upp ett litet varmt, blött knytte på mitt ben och jag tänkte bara "nu är bebisen här, vad hände?" Allt gick så fort där på slutet och det var ingen som höll upp bebisen och visade kön eller gratulerade, detta på grund av att det blev så akut med personalbristen. Samme berättade att vi fått en liten kille och jag frågade honom om han var helt säker. Att jag skulle kolla själv slog mig liksom inte där i chocken! :) Sen torkade de av honom och han fick sin lilla mössa och lades upp på mitt bröst. Den känslan var helt obeskrivlig och helt oförglömlig! Direkt där och då så sa jag till Samme att det är en Vide. Det var liksom aldrig någon diskussion om saken.

Sista fasen var det jag upplevde som mest jobbigt. Då ville jag bara få njuta av min lilla familj och mitt lilla knytte. Moderkakan krystade jag ut i en eftervärk och allt gick smidigt och den var hel och fin. Sedan skulle barnmorskan sy två stygn och krånglade väldigt mycket. Sydde fel, fick ta upp och sy om och fipplade. Detta gjorde att bedövningen hann sluta verka innan hon sydde om och hon fick sätta ny bedövning. Då var jag arg. Trött och arg och frustrerad.

Vi lämnades äntligen själva i förlossningsrummet och ringde våra närmsta. Gudrun kom in och gjorde efterskötningen och Vide fick kläder på sig. Jag var SÅ hungrig vid det här laget! Halv tolv efter att jag tagit världens bästa dusch fick vi äntligen gå in och äta vår bricka. Istället för mackorna alla pratat om fick vi schnitzel, klyftpotatis och glass! Och det bästa av allt; äppeljuice. Som jag drack!

Vi förflyttades sedan till BB där vi stannade i två nätter. Mysiga och omtumlande dagar då vi lärde känna vår lille man.

Tisdag eftermiddag i strålande solsken och nästan 40gradig värme tog vi vårt lilla knytte och åkte hem! Idag är han nästan 4 månader och det känns som en helt annan tid nu när jag skriver om detta. Så otroligt mycket som hänt, som vår lilla kille har vuxit och så himla mycket vi älskar honom! Världens snällaste, roligaste och finaste lilla skrutt! Tänk att det var han som låg därinne hela tiden. Så overkligt!

Det var min förlossningsberättelse. En förlossning som gick SÅ fort och smidigt och som jag på det stora hela är otroligt nöjd med! Världens häftigaste upplevelse som jag idag 4 månader senare ser fram emot att få uppleva någon mer gång i livet om livet vill så. Fantastiskt. Att skapa liv!

Eko

Här ekar det tomt! Förlossningsberättelsens andra del är påbörjad men har inte hittat lucka för att skriva klart den än. Kanske kommer den upp i veckan, för nu går Samme på jobb och jag och Vide ska testa på livet ensamma hemma! Känns skönt med lite rutiner ändå, efter snart en månads bebisbubbla där man varken vet vilken dag det är eller om det är för- eller eftermiddag! 

Förlossningen (del 1)

Här kommer den så, min förlossningsberättelse. Vår förlossningsberättelse. Berättelsen om det allra största och finaste man kan vara med om!

Lördagen den 12 juli var vi i Stensabo på kusinträff med Sammes kusiner. Jag hade absolut noll känningar, det var en dag och kväll som alla andra. Sammes kusinbarn Felix var där, en helt underbar liten kille som är född den 13 juli förra året. Det har alltså varit ett stående skämt i släkten att vi (inte!) ska föda 13 juli och sno Felix ensamrätt på födelsedag. Mamman skojade och hotade med att säga upp bekantskapen om vi födde samma dag som Felix, han ska minsann få ha en egen födelsedag i släkten! Men som sagt, jag hade noll känningar så sannolikheten var ju noll, speciellt eftersom en förstagångsföderska ofta har långt förlossningsarbete och vi ju redan var inne på kvällen den 12 juli när vi satt och pratade om det och jag som sagt inte känt någonting.

Vid halv tio på kvällen kände jag att jag var trött, som alla andra preggokvällar så vi begav oss hemåt. Det var bronsmatch i fotbolls-VM så Samme satt kvar uppe och tittade. Jag tittade en halvlek sen gick jag ner och lade mig. Utan en aning om vad som komma skulle.

För prick klockan 24, när vi bytte från 12 juli till 13 juli, så vaknade jag till av att något kändes konstigt. Som en sammandragning fast mer intensiv. I samma veva kom Samme ner och lade sig och jag sa att "nu kanske jag har fel eller inbillar mig, men jag kände en konstig känsla i magen när jag vaknade". Sen tog det inte många minuter innan jag kände samma känsla igen. Då började vi lite nervöst skratta och fundera på om det var förvärkar. Men det liksom fortsatte att komma och blev mer och mer intensivt. Efter en kvart laddade vi ner en värkapp för att klocka värkarna och det visade sig då att de direkt från start kom med 4 minuters mellanrum! När värkarna kommer med 4 minuters mellanrum ska man ju ringa in! Jag fattade ingenting, jag hade sett framför mig att man ska sitta hemma en hel dag minst och klocka värkar, guppa på pilatesboll, duscha varmt och vänta in att värkarna ska komma tätare så att det är dags.

Men här gick det alltså undan så vid halv ett ringde vi in och sa att jag hade täta värkar och undrade hur vi skulle göra. Barnmorskan som svarade sa att jag som förstagångsföderska troligtvis skulle ha avtagande värkar och skrattade lite och sa "men du har ju bara haft värkar i en halvtimme, ta två Alvedon och försök gå och lägga dig igen". Så det gjorde jag. Tog två Alvedon och en dusch och då drog det igång på riktigt. Nu kom värkarna med 2-3 minuters mellanrum och vi ringde in igen strax efter klockan ett. Hon tyckte fortfarande att det lät märkligt men sa att vi kunde åka in om vi var oroliga.

Sagt och gjort; vi packade väskorna i all hast, Samme gav katterna mat och packade ner lite mat till sig själv och lite flädersaft i sportflaska till mig. Jag drog på mig de kläder som låg framme och tackade gud att jag varit snabb med att packa BB-väskan. För nu gick det undan! De som skrattade åt att jag packade tidigt och sa att jag kunde packa medan jag väntade in värkarna under latensfasen hemma kan jag ju knäppa på näsan nu. Här hanns inte med någon latensfas, jag hade fullt upp att hinna klä på mig innan det var dags att åka!

Runt kvart i två var vi färdigpackade och redo att åka in, jag åkte i bastflipflop från Thailand för det var det enda som passade på mina svullna preggofötter och jag hann inte leta upp något annat i hasten. Givetvis lyste tankmätaren rött... Vi stannade och tankade i Anderstorp och jag hängde i handtaget på dörren när värkarna kom. Vägen in till Värnamo var vi knäpptysta och jag vägrade ha på radion. Det enda jag sa på vägen in var "stäng av de jävlarna" om vindrutetorkarna som gnisslade för att det regnade lite för lite.

Halv tre var vi på plats på förlossningen där jag kopplades upp med CTG som mätte värkarna och registrerade hur bebis mådde. Barnmorskan Pia kunde då förvånat konstatera att jag var mitt uppe i intensivt värkarbete och redan var öppen 4 centimeter! Så hon utbrast "Du får byta om, för idag blir det bebis!" Vi tittade lite smått chockade på varandra och jag sa "nu ryker Felix födelsedag!"

Hittills gick allt för bra för att vara sant, jag hade ställt in mig på en lång, vidrig latensfas och att vi skulle åka in för tidigt och få åka hem och vänta in värkar, men här satt vi alltså nu, två och en halv timme efter första värken och fick besked om att det skulle bli bebis idag och att latensfasen var så gott som avklarad!

Fortsättning följer i del 2.

Våran lilla vicke vide

Jag är kvar på banan! Så himla skönt! Nu hoppas vi att skutan har vänt helt och hållet.

Idag har vi varit på BVC för vägning och mätning av vår lille och han följer sin kurva på pricken! Just nu väger han 3950 gram och är 53 cm lång, han har alltså gått upp nästan ett halvkilo sen han föddes och vuxit 2 cm på längden. Om det går fort?! Herre gud!

Han är så himla snäll så vi vågar knappt tro att det är sant! Han sover nätterna igenom med två matpauser; en vid tresnåret och en runt sex på morgonen. Då vaknar vi, matar och byter blöja och sen sover han nöjt vidare igen! Eftersom vi delar på nätterna så innebär det att både jag och samme kan sova sextimmarspass i sträck utan problem. Så tacksamt! Vide sover bredvid sängen i sin egna vagga sedan drygt två veckor tillbaka, det var bara de första nätterna som han helst ville ligga mellan oss i sitt babynest.

Dagtid sover han större delen av dagen, äter ungefär varannan till var tredje timme nu och däremellan ligger han lugnt och spejar och gymnastiserar. En nöjd liten kille helt enkelt!

Han har redan varit med om det mesta i äventyrsväg för att vara så liten. Han har varit ute i skogen i bärsele, varit massa gånger hos mormor och farmor, varit en heldag ute vid Bolmen med andra småbarn, varit i Huskvarna hos farbror, grillat nere hos Eddie, suttit på donkens uteservering i Värnamo och varit med oss och handlat flertalet gånger. Och det går super! Vi har gått promenader i vagnen nästan varje dag och han är lika nöjd i vagn som i bil. Kort sagt, världens snällaste lilla Vide!

Pappan i huset har semester även nästa vecka (så himla lyxigt!) och vi har en del besök inbokade som vi inte hunnit med än. Annars är planen en dagstur till Gällstad och Länghem; för att hälsa på gammelmormor och gammelmorfar och shoppa lite på lager 157. Eventuellt kanske det blir en Halmstadtripp över dagen i helgen om det inte blir för varmt väder.

Vi börjar alltså hitta rutiner och provar oss fram lite mer varje dag med att ha med oss vår lille på diverse äventyr. 

Och just ja, förlossningsberättelsen är på G!

Tack

Nu ska vi absolut inte ropa hej än. Men efter att ha varit i kontakt med BB igår och träffat världens bästa barnmorska Lisbeth så är jag på banan idag! Hon trodde inte alls på förlossningsdepression utan snarare en intensiv variant av baby blues. Så. Himla. Skönt! Hon sa att det kan gå över direkt i bästa fall, eller så planar det ut lite mer långsamt och då krävs tålamod. Och så fick jag googlingsförbud. Så igår vände det och idag är jag som sagt helt pigg och mitt vanliga jag! Så otroligt skönt! Pussar och kramar min underbara lilla familj hela tiden och är så tacksam över att kunna njuta av bebislyckan igen! Håll tummarna att det håller i sig utan dippar nu! Det känns så iallafall!

Miljoner tack för allt pepp! Särskilt stort tack till båda fridorna, till min familj och till sammes familj. Som ni har stöttat oss den senaste veckan! Tack också för alla brev, paket och presenter vår lilla Vide får! Snacka om bortskämd och älskad unge! (Och tack E och J för push giften till mamman! ;))

Min älskade lilla sparv!

Världens värsta

Detta trodde jag aldrig i mitt liv att jag skulle skriva. Och det gör så himla ont i hela mig att det är så. Men jag har symtom för en eventuell förlossningsdepression och mår inget vidare alls. Så mycket tårar, ångest, skam och skuld. Detta som ska vara lyckligaste tiden i livet. Jag som har fått världens finaste lille kille. Så blev det så här. Så himla ledsamt!

Ber därför om förståelse för att jag är dålig på att svara på alla samtal och sms och att jag inte alla dagar orkar med besök. Vi har sökt hjälp och jag hoppas verkligen vara på banan snart igen!