Det har mörknat ute och vi är inkomna efter en skön promenad till city. Gårdagens missade Idolavsnitt är avklarat och nu råder ett stilla lugn. Jag skriver klart psykologiarbetet och lyssnar på julmusik med S sovandes bredvid i soffan.
Julbordet igår var hur bra som helst och maten var supergod! Men gud vad yrkesskadad man blir av att ha jobbat med det! Igår var det dessutom min gamla arbetsplats vi besökte så givetvis noterade jag en hel del vad som hade förändrats till det bättre respektive till det sämre ;)
Ikväll är vi bjudna på middag igen. Helgernas matorgier måste få ett stopp innan jag rullar fram. Men såhär är det alltid i juletid; ett enda ätande och snaskande på julgotter, glögg, peppisar, knäck och gud vet vad:)
Dags att återgå till skrivandet så jag blir klar någon gång!
Bananalove
lördag 4 december 2010
fredag 3 december 2010
A wise oak.
God morgon på er alla fina läsare!
Jag har lyckats med bedriften att bli sjuk, IGEN! Jag som aldrig är sjuk i vanliga fall har nu haft två täta sjukdomsbesök..? Men men, det är bara att bita ihop, jag hinner helt enkelt inte med att vara sjuk just nu.
Vi läser psykologi just nu och därigenom har jag läst många bra böcker om människans beteende. Bland annat läste jag någonstans att vår inställning är SÅ viktig. Inställningen påverkar ca 50 % av hur vi mår och hur vi upplever vårat liv vara. Jag är helt enig med författarna och har personligen mycket svårt för negativa människor som ständigt fokuserar på det negativa i livet och som riktigt vältrar sig i det.
I går natt mådde jag riktigt uselt, med febersyner, frossa och hög feber. Halsen värkte något jävulskt och jag fick inte fram ett ord på morgonen när S skulle till jobbet. Igår var det även dags för ringstuga hos F-byrån, som jag absolut inte ville missa. S var väldigt skeptisk till att jag skulle klara av att orka vara med, likaså pappa. Men skam den som ger sig. Efter vila och ett frenetiskt knaprande på värktabletter så stod jag på benen, redo för att göra en helkväll som mäklare. Och vet ni? Jag kände mig inte det minsta sjuk på hela kvällen! Däremot, när jag kom hem, slappnade av och kände efter, så var det precis lika illa som på morgonen.
Vad vill jag säga med det? Jo, att inställningen är viktigare än vad vi tror! Jag hade lätt kunnat börja tycka synd om mig själv, börja vältra mig i min otur att bli sjuk just nu, känna efter och verkligen psykiskt känna mig sjuk. Vad hade det lett till? Att jag hade stannat hemma under filten och sett mig besegrad.
Men jag är inte mycket för sånt. I min värld så kämpar man. Och man gnäller inte. Man tycker definitivt inte synd om sig själv varenda dag. Jag minns i ett tidigt skede när jag träffat S. Just då hade jag det tufft på många olika plan och mådde inte särskilt bra. S sa då vid detta tillfälle att han beundrade mig så som orkade och som var så otroligt stark. "Jag förstår verkligen inte hur du orkar, hur du klarar av allt och att du dessutom presterar på topp mitt i allt som händer". Men för mig är det på något sätt självklart. Jag ser det inte som att jag är bättre än någon annan eller orkar mer än någon annan, inte alls! Däremot har jag en inställning till livet som gör att jag orkar. Jag försöker alltid tänka på att det finns någon som har det mycket värre. Att det alltid kommer någonting gott ur allt och att det som inte dödar härdar. Kanske låter banalt, men prova så får ni se!
Jag skulle kunna skriva spaltmeter här inne om mina sjukdomsproblem med min mage till exempel, om hur det påverkar mig varje dag och hur den kan få mig att må. Hur orolig man är inför undersökningar och hur orättvist det känns att det är just jag. Jag skulle kunna skriva om mina privata sorger och nederlag och verkligen vältra mig i det och tycka synd om mig själv. Men varför? Vad får jag ut av det? Det skulle enbart leda till att jag låter mig absorberas av det och bli totalt deprimerad. Det skulle helt enkelt bli JAG till slut om jag ständigt skrev om sorg och smärta. Jag är så mycket mer än så och det jobbiga mörka kommer aldrig att vinna över mig. För det har jag bestämt mig för. Jag tycker också att det är väldigt egoistiskt och självcentrerat att vältra sig i sitt öde. Herre gud, face it och gör det bästa av det! Återigen, inställningen är hälften av hur du upplever din situation!
Nu menar jag absolut inte att man aldrig ska känna efter och aldrig får vara ledsen. Jag har givetvis dagar då allt känns skit och där jag bara vill dra täcket över huvet och aldrig mer stiga upp. Jag har gråtit många gånger över hur orättvist livet är och jag har tyckt så förbannat synd om mig själv! MEN. Jag är noga med att ta mig de dagarna och tillåta mig att må så, för att sedan resa mig igen, borsta av knäna och se framåt. Jag låter det alltså inte ta överhanden och jag vältrar mig inte i det. Det tror jag gör att jag orkar. Att jag faktiskt har klarat att prestera på topp i hela mitt liv trots alla motgångar och svårigheter. Och jag lovar er, det finns ingen härligare känsla än den efter att jag har presterat på topp och fått cred för det när jag själv vet att jag verkligen inte borde ha orkat. Det stärker mig otroligt mycket som människa och jag känner mig aldrig så stark som just i det ögonblicket.
Oj, detta blev ett långt inlägg! Men detta är ett ämne som jag tycker är viktigt. Jag vill poängtera att det finns inga människor på jorden jag respekterar mer än de som har det svårt och de som lider. Jag känner så stark empati för alla svaga människor så att jag nästan sympatiserar med dem och mår dåligt själv. Alla dessa cancerbloggar som finns som beskriver hemska livsöden. Alla barn som svälter och som växer upp i misär. Alla barn som tidigt får livshotande sjukdomar eller förlorar sina familjer. För dem blöder mitt hjärta. Jag har fällt så många tårar över tappra kämpar som har det så otroligt svårt. För det är helt otroligt vilken otur en del människor har och vad livet kan vara orättvist för en del.
Nej de jag menar är alla gnällspikar som faktiskt har det ganska bra egentligen, men som helt enkelt väljer att lägga fokus på det negativa i livet. De sympatiserar jag inte med. Glöm inte att mycket handlar om inställning och försök hitta glädjeämnen i livet istället! Jag lovar att livet blir mycket roligare att leva då!
Avslutar med några visdomsord som jag använder som väckarklocka när jag har tuffa dagar. Hoppas det kan hjälpa någon av er. Ta med er dessa och fundera över när ni har en tuff dag nästa gång.
"Det stora är inte att aldrig falla, det stora är att resa sig efter varje fall"
"When we long for a life without difficulties, let's remind ourselves that oaks grow strong in contrary winds and diamonds are made under pressure"
"Det är inte hur man har det, det är hur man tar det"
"En drake reser sig endast i motvind"
"What doesn´t kill you makes you stronger"
Avslutningsvis, min stora favorit, sinnesrobönen. Den har länge varit planerad som min fjärde tatuering. Och snart så sitter den där på mitt skinn för evigt :) Som en ständig påminnelse och alltid nära:
God grant me the Serenity to accept the things that I cannot change
Courage to change the things that I can
and Wisdom to know the difference.
På svenska lyder den:
Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.
Se till att göra detta till en bra dag nu hörrni! Själv ska jag knapra piller och vila, varvat med hårt plugg. Ikväll väntar julfest med NP och det vill jag INTE missa! Så nu jäklar ska jag tänka mig frisk och ta hjälp av alla medikament jag kan hitta:)
Trevlig helg önskar jag er! / Banana
Jag har lyckats med bedriften att bli sjuk, IGEN! Jag som aldrig är sjuk i vanliga fall har nu haft två täta sjukdomsbesök..? Men men, det är bara att bita ihop, jag hinner helt enkelt inte med att vara sjuk just nu.
Vi läser psykologi just nu och därigenom har jag läst många bra böcker om människans beteende. Bland annat läste jag någonstans att vår inställning är SÅ viktig. Inställningen påverkar ca 50 % av hur vi mår och hur vi upplever vårat liv vara. Jag är helt enig med författarna och har personligen mycket svårt för negativa människor som ständigt fokuserar på det negativa i livet och som riktigt vältrar sig i det.
I går natt mådde jag riktigt uselt, med febersyner, frossa och hög feber. Halsen värkte något jävulskt och jag fick inte fram ett ord på morgonen när S skulle till jobbet. Igår var det även dags för ringstuga hos F-byrån, som jag absolut inte ville missa. S var väldigt skeptisk till att jag skulle klara av att orka vara med, likaså pappa. Men skam den som ger sig. Efter vila och ett frenetiskt knaprande på värktabletter så stod jag på benen, redo för att göra en helkväll som mäklare. Och vet ni? Jag kände mig inte det minsta sjuk på hela kvällen! Däremot, när jag kom hem, slappnade av och kände efter, så var det precis lika illa som på morgonen.
Vad vill jag säga med det? Jo, att inställningen är viktigare än vad vi tror! Jag hade lätt kunnat börja tycka synd om mig själv, börja vältra mig i min otur att bli sjuk just nu, känna efter och verkligen psykiskt känna mig sjuk. Vad hade det lett till? Att jag hade stannat hemma under filten och sett mig besegrad.
Men jag är inte mycket för sånt. I min värld så kämpar man. Och man gnäller inte. Man tycker definitivt inte synd om sig själv varenda dag. Jag minns i ett tidigt skede när jag träffat S. Just då hade jag det tufft på många olika plan och mådde inte särskilt bra. S sa då vid detta tillfälle att han beundrade mig så som orkade och som var så otroligt stark. "Jag förstår verkligen inte hur du orkar, hur du klarar av allt och att du dessutom presterar på topp mitt i allt som händer". Men för mig är det på något sätt självklart. Jag ser det inte som att jag är bättre än någon annan eller orkar mer än någon annan, inte alls! Däremot har jag en inställning till livet som gör att jag orkar. Jag försöker alltid tänka på att det finns någon som har det mycket värre. Att det alltid kommer någonting gott ur allt och att det som inte dödar härdar. Kanske låter banalt, men prova så får ni se!
Jag skulle kunna skriva spaltmeter här inne om mina sjukdomsproblem med min mage till exempel, om hur det påverkar mig varje dag och hur den kan få mig att må. Hur orolig man är inför undersökningar och hur orättvist det känns att det är just jag. Jag skulle kunna skriva om mina privata sorger och nederlag och verkligen vältra mig i det och tycka synd om mig själv. Men varför? Vad får jag ut av det? Det skulle enbart leda till att jag låter mig absorberas av det och bli totalt deprimerad. Det skulle helt enkelt bli JAG till slut om jag ständigt skrev om sorg och smärta. Jag är så mycket mer än så och det jobbiga mörka kommer aldrig att vinna över mig. För det har jag bestämt mig för. Jag tycker också att det är väldigt egoistiskt och självcentrerat att vältra sig i sitt öde. Herre gud, face it och gör det bästa av det! Återigen, inställningen är hälften av hur du upplever din situation!
Nu menar jag absolut inte att man aldrig ska känna efter och aldrig får vara ledsen. Jag har givetvis dagar då allt känns skit och där jag bara vill dra täcket över huvet och aldrig mer stiga upp. Jag har gråtit många gånger över hur orättvist livet är och jag har tyckt så förbannat synd om mig själv! MEN. Jag är noga med att ta mig de dagarna och tillåta mig att må så, för att sedan resa mig igen, borsta av knäna och se framåt. Jag låter det alltså inte ta överhanden och jag vältrar mig inte i det. Det tror jag gör att jag orkar. Att jag faktiskt har klarat att prestera på topp i hela mitt liv trots alla motgångar och svårigheter. Och jag lovar er, det finns ingen härligare känsla än den efter att jag har presterat på topp och fått cred för det när jag själv vet att jag verkligen inte borde ha orkat. Det stärker mig otroligt mycket som människa och jag känner mig aldrig så stark som just i det ögonblicket.
Oj, detta blev ett långt inlägg! Men detta är ett ämne som jag tycker är viktigt. Jag vill poängtera att det finns inga människor på jorden jag respekterar mer än de som har det svårt och de som lider. Jag känner så stark empati för alla svaga människor så att jag nästan sympatiserar med dem och mår dåligt själv. Alla dessa cancerbloggar som finns som beskriver hemska livsöden. Alla barn som svälter och som växer upp i misär. Alla barn som tidigt får livshotande sjukdomar eller förlorar sina familjer. För dem blöder mitt hjärta. Jag har fällt så många tårar över tappra kämpar som har det så otroligt svårt. För det är helt otroligt vilken otur en del människor har och vad livet kan vara orättvist för en del.
Nej de jag menar är alla gnällspikar som faktiskt har det ganska bra egentligen, men som helt enkelt väljer att lägga fokus på det negativa i livet. De sympatiserar jag inte med. Glöm inte att mycket handlar om inställning och försök hitta glädjeämnen i livet istället! Jag lovar att livet blir mycket roligare att leva då!
Avslutar med några visdomsord som jag använder som väckarklocka när jag har tuffa dagar. Hoppas det kan hjälpa någon av er. Ta med er dessa och fundera över när ni har en tuff dag nästa gång.
"Det stora är inte att aldrig falla, det stora är att resa sig efter varje fall"
"When we long for a life without difficulties, let's remind ourselves that oaks grow strong in contrary winds and diamonds are made under pressure"
"Det är inte hur man har det, det är hur man tar det"
"En drake reser sig endast i motvind"
"What doesn´t kill you makes you stronger"
Avslutningsvis, min stora favorit, sinnesrobönen. Den har länge varit planerad som min fjärde tatuering. Och snart så sitter den där på mitt skinn för evigt :) Som en ständig påminnelse och alltid nära:
God grant me the Serenity to accept the things that I cannot change
Courage to change the things that I can
and Wisdom to know the difference.
På svenska lyder den:
Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.
Se till att göra detta till en bra dag nu hörrni! Själv ska jag knapra piller och vila, varvat med hårt plugg. Ikväll väntar julfest med NP och det vill jag INTE missa! Så nu jäklar ska jag tänka mig frisk och ta hjälp av alla medikament jag kan hitta:)
Trevlig helg önskar jag er! / Banana
onsdag 1 december 2010
tisdag 30 november 2010
Att sakna
Sade upp mitt gymkort igår. Det var med tunga steg jag gick dit och med sorg i hjärtat jag sade upp det. Har trivts så himla bra där och kommer verkligen sakna det som sjutton! Kändes skittråkigt rent ut sagt! Men men, nya tider nu ger minimal möjlighet att utnyttja ett kort här nere.
Gick en runda genom stan som visade sig från sin bästa sida med alla juleljus och allt julpynt. Kommer faktiskt sakna denna staden också. Mitt gamla älskade Halmstad. Nu är det ju inte aktuellt än, men tiden går fort fram till licensen nu. Tog ut saknaden i förskott och vandrade vemodigt gatorna fram.
Saknar mina vänner som bor långt borta. Tur att det snart är jul så vi ses igen!
Saknar min S extra mycket ikväll. Han bad att jag skulle försöka telepatera mig hem. Men det misslyckades. Typiskt. Jag som ville kramas och värmas i vinterkylan.
Sist men inte minst så saknar jag totalt struktur på mitt liv just nu. Kämpar med att få ihop min vardag med föreläsningar, skrivning av två olika arbeten, jobb och praktik. Samtliga punkter på olika orter. Pust. Längtar så otroligt mycket till den 13 december då allt lugnar ner sig.
På tal om att längta. När det råder rekordkyla i Halland och det blåser isvindar från havet, då längtar jag till den 22 januari
Gick en runda genom stan som visade sig från sin bästa sida med alla juleljus och allt julpynt. Kommer faktiskt sakna denna staden också. Mitt gamla älskade Halmstad. Nu är det ju inte aktuellt än, men tiden går fort fram till licensen nu. Tog ut saknaden i förskott och vandrade vemodigt gatorna fram.
Saknar mina vänner som bor långt borta. Tur att det snart är jul så vi ses igen!
Saknar min S extra mycket ikväll. Han bad att jag skulle försöka telepatera mig hem. Men det misslyckades. Typiskt. Jag som ville kramas och värmas i vinterkylan.
Sist men inte minst så saknar jag totalt struktur på mitt liv just nu. Kämpar med att få ihop min vardag med föreläsningar, skrivning av två olika arbeten, jobb och praktik. Samtliga punkter på olika orter. Pust. Längtar så otroligt mycket till den 13 december då allt lugnar ner sig.
På tal om att längta. När det råder rekordkyla i Halland och det blåser isvindar från havet, då längtar jag till den 22 januari
 |
| snart snart snart...! |
Bananalove
Krackelerar
Mitt ansikte gillar inte vinterns kyla, och absolut inte dessa iskalla vindar som råder just nu. Det reagerar således ilsket med att krackelera. Inte ens min svindyra dagcreme kan råda bot på detta. För 650 kronor kräver jag att du fixar detta din lilla burkjävel! Hör du det?
Nu dags för heldag med bostadsrätt, sedan vidare direkt till biblioteket för mer plugg. Ja, det är mycket nu.
Bananalove
Nu dags för heldag med bostadsrätt, sedan vidare direkt till biblioteket för mer plugg. Ja, det är mycket nu.
Bananalove
söndag 28 november 2010
Adventsmys
Usel uppdatering här pga tidsbrist; jag har haft ett fullspäckat schema som avslutades med en helt galet mysig helg! Kickade igång helgen med en lång simhallsdate med A. Vi simmade, badade ångbastu, badade vanlig bastu och tjötade massa skit. Vi avslutade daten med Idol och supersmarrig mat som min fina S hade lagat!
Lördagen innebar tidig uppstigning och julshopping i Jönköping. Älskar att gå på Öster vid juletid, det är verkligen SÅ mysigt pyntat där! HM och MQ hade dessutom nya superfräscha butiker som var i klass med Oslos butiker! S hittade julfestsoutfit, jag ett par vantar. Vidare ute på A6 gjorde vi världens fynd på Carlings! Båda två hittade snygga jackor på jackrean! Sista stället jag förväntade mig att hitta mäklarrocken på var väl på Carlings ändå:)
Sedan vidare till julbord på Tabergstoppen. Vilken härlig julkänsla man fick med all snö som hängde tungt däruppe och den mysiga julpyntade röda stugan. Maten var supergod och efterrätterna som vanligt det bästa!
Söndag och första advent. Julskyltning i riktigt mysigt vinterväder med stora snöflingor som föll! Dagen ägnades åt adventspyntande och städning, tätt följt av barnvakteri. Som den utmärkta (haha) barnvakt man är så hjälptes det inte bara till med högläsningsläxa utan vi hann även med ett besökt hos tomten. Två små barn, vantar, mössor, nappar, halsdukar, termobyxor, jackor och skor packades in i bilen. Vilket heltidsjobb det är med barn! Jisses! Söta I höll hårt runt halsen och knep med benen om min midja när tomten kom fram. Men hon var tuff och vågade till och med låna hans klocka till slut. Lyckades med en bild där hon och tomten precis tappade klockan:)
 |
Dagen avslutades med att F kom förbi på glöggmys. Fin vän, adventsljus, julmusik, pepparkakor och blåbärsglögg skapade det perfekta adventsmyset:) Sedan kikade vi på finalen av Ensam mamma söker och tjötade massa tjejsnack:)
Nu ska jag krypa ner bredvid min varma fina S och mysa lite till;)
Godnatt
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)