Att bli sjuk, plötsligt och oväntat är en chock och en mardröm. När man blir sjuk så blir man så ensam och utelämnad. Det är jag och min kropp mot världen. Mot sjukdomen. Visst får man stöd, support och omtanke, men det dövar inte den skrämmande tomhetskänslan och känslan av utanförskap och ensamhet. Så har det varit för mig och så kommer det nog också alltid att vara. Jag har bytt sida till de sjuka, och vi är ensamma i vår kamp. Kampen som för en del går ut på att bli friska, för andra att lära sig leva med sjukdomen eller för att faktiskt lära sig leva fullt ut efter en friskförklaring. För hur ska en sjukdomsdrabbad känna sig frisk igen? När sker detta? Och framförallt vem bestämmer det? Jag har inte fått någon friskförklaring eftersom man vet för lite. Så nej, jag mår inte prima för att just den tumören är borta nu. För vem fan vet när nästa kommer? Och hur lär man sig att leva med den oron?
Jag vill passa på att förklara en sak också. Jag kommer ALDRIG att vara glad och tacksam. Det är så många som säger det. Att jag ska vara så glad att tumören var godartad. Att jag ska vara tacksam för att jag ju har två äggstockar. Jag fick en tumör, jag kommer aldrig vara glad och tacksam. Bara friska människor säger så i sin oskyldiga enfald.
Denna veckan har varit en psykisk mardröm. Jag lyckas hålla det ifrån mig in i det sista men veckan innan kommer allt. Oron, ångesten och ledsamheten. Idag var det återbesök hos min läkare. Återigen dags att sälla sig till de sjukas skara, känna sjukdomarna i de hemska gröna korridorerna och bita ihop. När man går där, i väntan på att få veta sitt livsöde, då är man ensammast i världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar