Long time no see

Ont om inlägg senaste dagarna, ni som varit med här ett tag vet varför... Jag praktiserar! Långa långa dagar med otroligt mycket information som ska lagras gör att hjärnan skriker vila när jag kommer hem. Jag sitter mest och myser i soffan och spelar lite super mario galaxy :) (som för övrigt är bästa bästa tv-spelet). Är SÅ glad över mitt Nintendo Wii i allmänhet och åt alla de bananskräddarsydda spelen i synnerhet. Lätt bästa presenten ever! Tack hun!

Praktiserar hela veckan så räkna inte med bästa blogguppdateringen. Spännande saker på gång nu och jag är riktigt taggad till att starta upp karriären nu! I veckan har min fina F-byrånväska kommit, liksom mina snygga visitkort. Det börjar kännas att det är på riktigt nu! :)

En helt annan sak, som har påverkat mig starkt under de senaste dagarna och som jag vill ägna några rader här inne åt är hur otroligt jävla tacksam jag ska vara över mitt liv. För det enkla faktum att jag är frisk. För att mina nära är friska. För när allt kommer kring så är det det enda som betyder något. Verkligen det enda.

I helgen har det varit mycket tunga mörka besked. Besökte gamla NP i fredags och fick ett så otroligt tungt och tråkigt besked om en kollega. Personen i fråga fick cancer när han var lika gammal som jag är nu. Han sågs så gott som friskförklarad och jag har inte tänkt så mycket mer på det eftersom det var ett par år sedan. I fredags fick jag veta att han har fått sin dödsdom. Det finns inget mer att göra, cancern har spridit sig i hela kroppen. 6 år äldre än mig är han. Livet har knappt hunnit börja än, han har inte hunnit skaffa familj eller barn. Det gör ta mig fan fysiskt ont i mig när jag tänker på det. Så otroligt orättvist och hemskt livet kan vara. Han är dessutom enda barnet. Lider något fruktansvärt med föräldrarna. Hade svårt att samla ihop mig på jobbet så fick gå ifrån och bara vara ledsen,arg, besviken och låta tårarna rinna ett tag.

Så har vi Japan och katastrofläget som råder där. Tyvärr är det så att man har svårt att ta in det när man bara hör siffror på döda och skadade. Men att då veta att bakom varenda liten siffra står det anhöriga som förbannar livets orättvisa precis lika mycket som i det nära fallet jag har att relatera till. Då vill inte hjärnan vara med längre. Hisnande hemska tankar.

Det är blandade känslor hos mig just nu. Jag känner en enorm tacksamhet över att jag och anhöriga är friska och fria från olyckor. Samtidigt har jag skuldkänslor för att jag ens har haft mage att gnälla över småsaker i mitt liv. Den tredje känslan som plågar är rädslan och insikten om hur sköra vi är. Jag är livrädd att det ska hända mig. Varför inte? Det händer ju alla andra. Låg en kväll och kunde inte släppa tanken på hur vidrigt det skulle vara om S råkade ut för en olycka eller drabbades av sjukdom. Tårarna rann och tanken var hemsk. Då knackade skuldkänslorna på. Ligga och tycka synd om sig själv av tanken när det faktiskt är andra personers verklighet. Men ändå. Jag förmanar S varje morgon att köra försiktigt till jobbet och imorgon är det vi båda som bokar tid och kollar upp tveksamma födelsemärken!

I vilket fall som helst så är jag extremt medveten om allt jag har att vara tacksam över just nu. Hjärnan har knivskarpt fokus och det går inte en dag utan att jag tänker på det. Jag brukar be er ibland att krama någon ni tycker om lite extra. Idag är inget undantag. Visa er omtanke idag, i morgon kan det vara för sent.

Skickar tusen miljoner tankar till min kollega och hans familj och anhöriga. Livet är så jävla orättvist. Inga ord räcker till för att beskriva det.