Livet som mamma

Snart har 4 månader gått sen den där morgonen i juli då vår Vide kom till världen. Det har utan tvekan varit den mest händelserika, utvecklande, omtumlande och häftiga tiden någonsin. Ni vet ju att jag var risig där i början. Det blev en förlossningsdepression av det till slut, som höll i sig i 2 sega månader. De månaderna är de absolut värsta jag har varit med om i mående. Men också de absolut bästa eftersom vi lärde känna vår lille. Så svårt att förklara, en dubbel känsla helt enkelt! Jag har valt att prata öppet om deppen. Varför? För att det behövs!! Det är SÅ många mammor som mår dåligt där i början och det måste bli mindre tabu att det är så!

Den hjälp jag fick var ovärderlig och min samtalskontakt jag hade bad mig uttryckligen när jag slutade träffa henne att jag måste prata om det. För att jag har styrkan och modet att prata högt om det och det trodde hon kan hjälpa många andra som mår dåligt. Och ni förstår inte vilket gensvar jag fått! Det räcker att säga "jag fick en förlossningsdepression" så väller det ur andra mammor hur dåligt de mådde, hur de skämdes och att de trodde att de var ensamma om att känna så. Jag har till och med blivit tackad för att jag pratar om det. Och det känns så fint. Att mitt värsta kunde vändas till att faktiskt hjälpa andra att må bättre. Och så här i efterhand så har jag lärt mig SÅ mycket om mig själv genom att gå igenom och ta mig ur det. Många gamla spöken har dragits fram i ljuset och dödats och jag har utvecklats enormt som människa. 

Varför jag fick det har många orsaker och faktorer som spelar in och i efterhand kan jag känna att det var helt solklart att jag skulle få det. Men så kändes det inte då, jag fattade ingenting! Man vet att föda pojkar ger en större risk för förlossningsdepression, att vara högpresterande och med starkt kontrollbehov är också en riskfaktor och obearbetade trauman har en tendens att lösa ut när kroppen är starkt påverkad av hormoner som den är under en graviditet och förlossning. Så jag prickade in alla tre!

Jag sökte ju snabbt hjälp och det var räddningen. Tack vare det var jag igenom det på två månader, en del stackare går med det i flera år..

Så snälla ni. Om ni ser en mamma i närheten som inte mår så bra så prata med henne! Fråga hur det är och mana henne att söka hjälp! Vi måste våga prata om det!

Så. Då var det kapitlet överstökat! Idag då? Idag mår vi så himla bra hela familjen. Kärleken till den lille mannen bara växer och växer och han är världens goaste lilla kille! Alltid glad, pratar oavbrutet och är lika nyfiken som sin mamma! :) han sover som en Gud och växer så det knakar!

Vi är del i två helt underbara mammagäng som äter frukostar ihop varje vecka, hänger på öppna förskolan, träffar föräldragruppen och ska börja på babysim på fredag. Däremellan träffar vi andra mammor och bebisar på tu man hand och det är alltså fullt upp! Så tacksamt att vi är så många mamas lediga samtidigt!

Nästa vecka väntar dop och förberedelserna är i full gång! Tårtorna är beställda, cupcakes ska bakas och dukningspynt är inhandlat. Det ska bli en härlig dag där vi firar att lilleman kommit till världen! 

Förlossningen (del 2)

Nu var det alltså igång! Så himla overkligt! Jag blev tillsagd att byta om och ta på mig innetofflor för nu skulle vi flyttas in i vårt förlossningsrum. Vi hade sedan tidigare blivit tillsagda av kompisar och familj att om jag ville ha epidural så skulle vi säga till om det tidigt så att det inte skulle bli för sent att sätta den. Jag och Samme var väl förberedda och jag hade sagt till honom att han skulle hjälpa mig att propsa på det om jag inte själv orkade stå på mig. Så det gjorde han. När vi fortfarande var kvar i undersökningsrummet och väntade på att förlossningsrummet skulle förberedas så passade han på att nämna att jag vill ha epidural och frågade bara rent allmänt när i hela skedet den sätts.

Men det skulle han inte ha gjort! Barnmorskan tog det helt fel och snäste till honom ordentligt och sa att det borde han väl förstå att det inte är aktuellt med epidural när man är i undersökningsrummet! Och narkosläkaren ligger ju och sover, han måste ju väckas! Sen kallade hon honom i förbifarten för "den oroliga pappan" på ett nedlåtande vis. Det tyckte jag INTE om med den barnmorskan, annars var hon ändå helt okej! Men att ställa frågor måste man få göra utan att totalt idiotförklaras så.

Jag bytte som sagt om och sen flyttades vi in i förlossningsrummet. Vi diskuterade lustgasen, jag hade ju skrivit in i förlossningsbrevet att jag var tveksam till lustgas eftersom jag inte ville tappa kontrollen. Men barnmorskan peppade mig till att i alla fall prova och sa att hon trodde att den skulle bli min bästa vän. Så jag bestämde mig för att göra ett försök i alla fall. Och det gick över förväntan! Jag var noga med att hela tiden släppa den i tid för att inte få för stark effekt. Det är jag nästan mest stolt över i hela förlossningsarbetet; att jag hade sinnesnärvaro nog att inte bara paniksuga i mig lustgas och bli helt väck.

Narkosläkaren väcktes och epiduralen sattes. Efter det kan jag inte påstå att värkarbetet gjorde något ont alls. Det var jobbigt, och det pressade neråt men det gjorde verkligen inte ont.

När vi kom in till förlossningen så var det helt lugnt, vi var den enda pågående födseln. Men under natten kom det in sex stycken! Detta i kombination med att det var semestertider gjorde att personalen var extremt kort om folk och extremt stressade. Det gjorde att vi var själva under i stort sett hela tiden. Inte mig emot faktiskt, jag hade full kontroll över alltihop konstig nog! Kvart i fyra på morgonen, alltså lite drygt en timme efter att vi kom in, var jag fullt öppen! Det gick alltså över förväntan tidsmässigt sett!

Nästa fas var den delen som jag själv upplevde som drygast. Jag kände ett enormt tryck nedåt men var osäker på om jag fick ta i och trycka på. Jag snurrade ihop det lite med att jag ju var fullt öppen och oroade mig för att bebisen skulle komma ut helt okontrollerat om jag tryckte på för mycket (då här i efterhand vet jag ju att den hade en bra bit kvar ner, men där och då trodde jag som sagt att den skulle flyga ut i full fart om jag pressade på). Det är väl här jag kan känna att det vore bra om vi haft personalen hos oss någon gång i alla fall så att jag kunde fått svar på det. Det hade snabbat på processen betydligt! För som det var nu så höll jag ju liksom emot lite vid varje värk för säkerhets skull. Vilket så klart gjorde att det tog tid innan bebisen flyttade sig neråt.

Jag satt upp i sängen och vilade emot ett ståbord under alla dessa timmar. Typiskt mig! Tanken var tydligen att jag skulle sitta en liten stund bara för att ta hjälp av tyngdlagen och hjälpa kroppen att pressa bebis neråt. Men sen i all personalbrist så glömde de av att de satt mig upp så när de kom in några timmar senare så utbrast de chockat "men oj sitter du upp än, hur har du orkat det?" Och jag minns att jag tänkte att ni sa ju att jag skulle sitta upp, då gör jag ju det.

När jag väl blev nerlagd igen så somnade jag mellan varje värk! Haha. Så pass effektiv var alltså epiduralen. Samme å sin sida sov under mina värkar. Jag tyckte det var så störigt att han tittade neråt varje gång jag hade en värk, som om han inte klarade av att se det så jag sa till honom att sluta titta neråt. Då visade det sig att han passade på under värkarna att slumra till en stund! Haha. Under värkarna ville jag nämligen absolut inte ha någon pepp eller hjälp, jag ville bara krama hans hand hårt. Så han hade läge att kunna powernapa där tyckte han! :)

Klockan sju på morgonen var det skiftbyte, då blev det istället Gudrun som var ansvarig barnmorska för vår förlossning. Inte heller henne såg vi till särskilt mycket, men jag passade på att fråga om jag kunde börja ta i snart. Och hon gav så klart klartecken. Så sakta men säkert tog sig bebis neråt och jag hade stor hjälp av lustgasen här. Strax innan krystvärkarna startade så höjde jag lustgasen ett snäpp, tidigare hade jag haft den på lägsta dosen.

Krystvärkarna drog sedan igång runt niotiden och de ska jag absolut inte säga att de inte gjorde ont, för det gjorde dem. Det kändes som att hela underlivet skulle gå sönder rent ut sagt och jag sa till Samme vid ett tillfälle att jag aldrig skulle orka. Då erbjöds jag ett glas saft med druvsocker i som jag lyckades få ner för att få mer energi. Sen tog jag i. För kung och fosterland! Jag hade stor hjälp av coachning från barnmorskan i när jag skulle ta i och hur länge och när jag skulle hålla emot.

Jag visste sedan innan att de aldrig är ensamma att ta emot barnet när det kommer så jag trodde själv att det var långt kvar eftersom Gudrun var ensam i rummet. Men som i ett töcken hör jag hur hon plötsligt lite panikartat ber Samme att larma efter mer personal "för nu kommer barnet!" Barnmorskan som kom in var lite irriterad över att vi larmat för hon hade fullt upp med en annan förlossning, och Gudrun sa då lite ursäktande "jag vet men det är barn på gång här nu!" Barnmorskan som kom in hann precis få på sig sitt förkläde, sen, i en krystvärk så kom han. 09:28 lade de upp ett litet varmt, blött knytte på mitt ben och jag tänkte bara "nu är bebisen här, vad hände?" Allt gick så fort där på slutet och det var ingen som höll upp bebisen och visade kön eller gratulerade, detta på grund av att det blev så akut med personalbristen. Samme berättade att vi fått en liten kille och jag frågade honom om han var helt säker. Att jag skulle kolla själv slog mig liksom inte där i chocken! :) Sen torkade de av honom och han fick sin lilla mössa och lades upp på mitt bröst. Den känslan var helt obeskrivlig och helt oförglömlig! Direkt där och då så sa jag till Samme att det är en Vide. Det var liksom aldrig någon diskussion om saken.

Sista fasen var det jag upplevde som mest jobbigt. Då ville jag bara få njuta av min lilla familj och mitt lilla knytte. Moderkakan krystade jag ut i en eftervärk och allt gick smidigt och den var hel och fin. Sedan skulle barnmorskan sy två stygn och krånglade väldigt mycket. Sydde fel, fick ta upp och sy om och fipplade. Detta gjorde att bedövningen hann sluta verka innan hon sydde om och hon fick sätta ny bedövning. Då var jag arg. Trött och arg och frustrerad.

Vi lämnades äntligen själva i förlossningsrummet och ringde våra närmsta. Gudrun kom in och gjorde efterskötningen och Vide fick kläder på sig. Jag var SÅ hungrig vid det här laget! Halv tolv efter att jag tagit världens bästa dusch fick vi äntligen gå in och äta vår bricka. Istället för mackorna alla pratat om fick vi schnitzel, klyftpotatis och glass! Och det bästa av allt; äppeljuice. Som jag drack!

Vi förflyttades sedan till BB där vi stannade i två nätter. Mysiga och omtumlande dagar då vi lärde känna vår lille man.

Tisdag eftermiddag i strålande solsken och nästan 40gradig värme tog vi vårt lilla knytte och åkte hem! Idag är han nästan 4 månader och det känns som en helt annan tid nu när jag skriver om detta. Så otroligt mycket som hänt, som vår lilla kille har vuxit och så himla mycket vi älskar honom! Världens snällaste, roligaste och finaste lilla skrutt! Tänk att det var han som låg därinne hela tiden. Så overkligt!

Det var min förlossningsberättelse. En förlossning som gick SÅ fort och smidigt och som jag på det stora hela är otroligt nöjd med! Världens häftigaste upplevelse som jag idag 4 månader senare ser fram emot att få uppleva någon mer gång i livet om livet vill så. Fantastiskt. Att skapa liv!