Livet som mamma

Snart har 4 månader gått sen den där morgonen i juli då vår Vide kom till världen. Det har utan tvekan varit den mest händelserika, utvecklande, omtumlande och häftiga tiden någonsin. Ni vet ju att jag var risig där i början. Det blev en förlossningsdepression av det till slut, som höll i sig i 2 sega månader. De månaderna är de absolut värsta jag har varit med om i mående. Men också de absolut bästa eftersom vi lärde känna vår lille. Så svårt att förklara, en dubbel känsla helt enkelt! Jag har valt att prata öppet om deppen. Varför? För att det behövs!! Det är SÅ många mammor som mår dåligt där i början och det måste bli mindre tabu att det är så!

Den hjälp jag fick var ovärderlig och min samtalskontakt jag hade bad mig uttryckligen när jag slutade träffa henne att jag måste prata om det. För att jag har styrkan och modet att prata högt om det och det trodde hon kan hjälpa många andra som mår dåligt. Och ni förstår inte vilket gensvar jag fått! Det räcker att säga "jag fick en förlossningsdepression" så väller det ur andra mammor hur dåligt de mådde, hur de skämdes och att de trodde att de var ensamma om att känna så. Jag har till och med blivit tackad för att jag pratar om det. Och det känns så fint. Att mitt värsta kunde vändas till att faktiskt hjälpa andra att må bättre. Och så här i efterhand så har jag lärt mig SÅ mycket om mig själv genom att gå igenom och ta mig ur det. Många gamla spöken har dragits fram i ljuset och dödats och jag har utvecklats enormt som människa. 

Varför jag fick det har många orsaker och faktorer som spelar in och i efterhand kan jag känna att det var helt solklart att jag skulle få det. Men så kändes det inte då, jag fattade ingenting! Man vet att föda pojkar ger en större risk för förlossningsdepression, att vara högpresterande och med starkt kontrollbehov är också en riskfaktor och obearbetade trauman har en tendens att lösa ut när kroppen är starkt påverkad av hormoner som den är under en graviditet och förlossning. Så jag prickade in alla tre!

Jag sökte ju snabbt hjälp och det var räddningen. Tack vare det var jag igenom det på två månader, en del stackare går med det i flera år..

Så snälla ni. Om ni ser en mamma i närheten som inte mår så bra så prata med henne! Fråga hur det är och mana henne att söka hjälp! Vi måste våga prata om det!

Så. Då var det kapitlet överstökat! Idag då? Idag mår vi så himla bra hela familjen. Kärleken till den lille mannen bara växer och växer och han är världens goaste lilla kille! Alltid glad, pratar oavbrutet och är lika nyfiken som sin mamma! :) han sover som en Gud och växer så det knakar!

Vi är del i två helt underbara mammagäng som äter frukostar ihop varje vecka, hänger på öppna förskolan, träffar föräldragruppen och ska börja på babysim på fredag. Däremellan träffar vi andra mammor och bebisar på tu man hand och det är alltså fullt upp! Så tacksamt att vi är så många mamas lediga samtidigt!

Nästa vecka väntar dop och förberedelserna är i full gång! Tårtorna är beställda, cupcakes ska bakas och dukningspynt är inhandlat. Det ska bli en härlig dag där vi firar att lilleman kommit till världen!