V.33 (32+3)

Mamma v. 33

Om barnet har lagt sig tillrätta kommer det kännas behagligare för mamman, det blir lättare att andas och om man har haft magbesvär så kan dessa försvinna nu. Man upplever ett ökat tryck nedåt och kan känna stickande och pirrande känslor i bäckenet, en del kvinnor beskriver det som små elektriska stötar. Alla aktiviteter som mamman gör påverkar barnet nu, om man äter, sitter, ligger eller går så känner barnet av det. Även ljud från yttervärlden påverkar barnet. Som mamma ska man försöka ha en vilostund varje dag nu och träna på avslappning inför förlossningen.

Bebis v. 33

Barnet ökar nu snabbt i vikt och väger runt 2 kilo. Kroppen fortsätter att lagra underhudsfett. Fostervattenmängden ökar inte längre utan är konstant. Hjärnan växer snabbt och barnets huvud ökar i storlek. Om barnet skulle födas denna veckan så kan det under ett par veckors tid behöva lite andningshjälp, extra värme och hjälp med att få i sig tillräckligt med näring.

Knyttet v.33

Denna veckan kan jag ha med en helt egen rubrik, knyttets helt egna! Detta eftersom vi var på ett helt fantastiskt tillväxtultraljud i måndags! Vi var där för att kolla av myomen men det allra häftigaste var så klart att se min stora bebis där inne! Det var en helt otroligt omtumlande känsla att se knyttets lilla ansikte för första gången! Det känns helt overkligt och först nu förstår jag lite bättre att det faktiskt är en liten liten människa i min mage. Knyttet ser ut att ha fått prick pappas näsa och mammas överläpp. Helt klart pappas haka i alla fall! J Helt magiskt! Den lille vägde i alla fall 1880 gram, vilket var -120 gram från normalkurvan. Detta gjorde att barnmorskan vågade garantera att jag, om jag går fulltid, kommer att föda en bebis som väger max 3600-3700 gram (givetvis större om det blir övertid, och då självfallet också mindre om jag föder för tidigt). Det kändes otroligt skönt på något vis! Att det liksom inte ligger en 5kilosbjässe därinne och lurar! Allt annat såg bra ut och hjärtat slog fint. Vi kunde även konstatera att lillsparven redan har lagt sig tillrätta (som jag misstänkte) och ligger med huvudet neråt långt ner i mitt bäcken. Startklar, som barnmorskan sa! Det absolut gulligaste som nästan fick mig att gråta var att barnmorskan visade något litet och böljande, det var knyttets hår i nacken som fladdrade! Har aldrig någonsin sett hår på ultraljud förut! Haha så himla gulligt! En del bebisar föds ju i princip utan hår, men det kommer alltså inte vårt lilla knytte att göra!

Mina reflektioner v. 33

Delar av mina reflektioner står ju ovan under knyttets punkt, eftersom mycket av mina känslor just nu rör ultraljudet! Men tillägg till det är att jag fortfarande inte fått helt klartecken för vaginal förlossning, barnmorskan bokade in ytterligare ett ultraljud om 4 veckor. Varför vet vi egentligen inte eftersom hon sa att allt såg bra ut, men det känns så klart skönt att de kollar upp det en sista gång innan det är dags! (om inte bebis hunnit ut då!?) Att knyttet har vänt sig och lagt sig med huvudet neråt har jag ju anat tidigare, men nu är det tydligare än någonsin eftersom det trycker jäklar neråt varje steg jag tar nu! Man riktigt känner liksom hur huvudet pressar på (en ganska oskön känsla att gå nu alltså). Denna känslan kom förra veckan så jag antar att hen fixerade sig ordentligt först då. Jag kan inte säga att jag känner att jag andas så mycket lättare, men på magbilden tycker jag att det syns att magen har sjunkit lite från förra veckan.

Annars är det riktigt tungt mentalt nu tycker jag. Är så himla trött, känslig och tung i kroppen. Jag har så himla svårt att fokusera på jobbet och längtar så efter mammaledigheten. Jag tror att det hade varit lättare med ett industrijobb på golv där man inte behöver tänka så mycket, för hjärnan orkar liksom verkligen inte längre! Helt sjukt! Just nu sitter vi med nylansering av produktserie, framtagning av nytt införsäljningsmaterial, etiketter och miljöbilder. Detta ihop med att stora kunder nu börjar spika färgförändringar inför 2015. Och det känns alldeles för roddigt för min luddiga preggohjärna just nu! All kontakt med reklambyrån och alla beslut som ska tas. Så jag är helt jäkla slut när jag kommer hem om dagarna! Nätterna fortsätter att krångla, nu senast har jag fått låsningar i höfterna för att jag ligger så tungt på sida antar jag. Detta orsakar så klart tröttheten så allt är som en ond cirkel. Vill. Bara. Ha. Ledigt. NU!

Vi har dessutom hunnit med sista delen av föräldrakursen, den om amningen och första tiden hemma. Vi fick träffa BVC-personal och gå på studiebesök till öppna förskolan. Det såg riktigt fint ut och dit hoppas jag att vi tar oss i höst!

Igår var det barnmorsebesök och nu jäklar sticker jag i vikt! Är väldigt svullen och till och med näsan har börjat svullna! Haha. Men inget onormalt och magen växer precis som den ska. Blodtrycket var bra och likaså blodsockret. Och knyttets hjärta slog fint, fast det visste vi ju sen i måndags. Nästa besök hos barnmorskan ska vi skriva in mina förväntningar och önskemål inför förlossningen. Nu känns det nära alltså! Jag har bra koll måste jag säga eftersom jag läst in mig på världens bästa bok i ämnet (att möta förlossningssmärtan) och antecknat ner tips och strategier i iphonen som jag tror kommer passa mig utmärkt. Det är ingen raketforskning men jag har kommit fram till följande:

Jag vill ha så mycket känsla av kontroll som möjligt i en så okontrollerad situation som en förlossning är. Jag vill därför hela tiden ha information om vart i förlossningen jag befinner mig. Alltså inga tidsangivelser för det förstår jag att det inte går, men jag vill veta om jag är i öppningsfas, utdrivningsfas, ungefär hur mycket det är kvar innan ditten och datten startar osv. osv. Helt enkelt få löpande info om läget så att jag liksom inte bara ligger i smärtor och tappar tidsuppfattning och inte vet om det är nära födsel eller om jag har 12 timmar kvar.

Jag har också tänkt ut tre målbilder; en processbild, en avslappnande bild och en förstärkande bild. Ingen aning om detta funkar, men det känns skönt att ha tänkt ut dessa tre att plocka fram när det är överjävligt!

I övrigt har jag och Samme pratat om att jag inte behöver så mycket pepp för att klara smärtan, men jag behöver pepp och hjälp att fokusera om jag får panik och liksom hamnar av banan. Det känns så himla skönt att veta att just Samme är med där inne, för han känner mig utan och innan och vet precis vad som funkar och inte när jag blir för stressad och tappar kontroll. Han vet också när det är dags att backa undan; att jag inte är en person som vill bli baddad i pannan och gullad med liksom. Då är jag inne i mig själv och blir nog mest irriterad skulle jag tro. Så delen med mig och honom och vilket stöd han ska vara behöver vi liksom inte ens prata om, vi vet väl vad som gäller och är ett starkt team i tuffa situationer!

Avslutar som vanligt med bild på magen, men denna vecka också med en bild på knyttet! Det är alltså en kraftig inzoomning av ansiktet och det man ser är egentligen nedre delen av ansiktet; näsan, munnen och lite av hakan. Finaste lilla Knyttet!

 

Mors dag

Idag firade jag min första morsdag! Samme bjöd mig till Hestraviken på frukost och vi passade på att fira min mamma samtidigt ihop med min familj. Under eftermiddagen firade vi istället Sammes mamma med fantastisk grillmat, tårta, kubb, hundvalpar och sol. 

Tyvärr fick vi lämna återbud till tredje morsdagsfirandet hos mormor i Länghem; tiden räckte inte till och jag var helt slut och ville bara hem och sova. Har så klart dåligt samvete över att så många tydligen avbokat till mormor men jag hade inget val idag. Efter heldag i Varberg igår med tjejgänget som innebar tidig uppstigning och sedan läggdags 02.00 inatt så var energin helt slut efter Hestraviken och Ulvestorp idag. Så efter mathandling på hemvägen så stupade jag i säng istället. 

Jag måste ändå säga att min mamma är den mamma av alla mammor som mest förtjänar att firas idag. Hon är den starkaste människan jag vet och utan henne vore vår familj ingenting. Hon har alltid satt mitt och min brors bästa framför sitt eget och därigenom gjort en enorm uppoffring gällande sitt eget liv. Jag vågar inte ens tänka på hur mitt liv kunnat se ut idag om det inte vore för henne. För det är jag henne evigt tacksam. 

Utan att gå in på alltför privata detaljer så ska jag och mamma imorgon förhoppningsvis se till att saker och ting förbättras. Det är iallafall min absoluta förhoppning. Det vore världens bästa morsdagspresent.

Varmt!

Alltså herre Gud jag tror jag brinner upp snart! De två sista dagarna har jag förvandlats till ett svullet, flämtande klot! Stödstrumpor upp till knäna och mammabyxor upp till brösten gör att det är som att gå med ett extra underställ! I denna värmen! Med denna kroppen! Aah! 

Just nu tackar jag gudarna för att vi bor i sutteränghus och har sovrummet nere! Det är himmelskt att kasta av sig kläderna efter jobbet och lägga sig i en sval säng!

Vattenmelon är en annan sak jag tackar för! Bästa samme köpte det till mig nr jag var som varmast igår. Det och iskall hemmagjord rabarbersaft. Heaven för ett varmt preggo!

Dessa köpte jag i Helsingör för ett par veckor sedan. Då satt de som en smäck. Nu däremot.. Haha!

Bästa fatet någonsin!

Hett ämne

På tal om förlossningar. Så himla sjuk upplevelse! Haha.

https://www.bloglovin.com/link/post?post=2841578737&blog=11494105&group=0&frame=1&frame_type=a

Att föda barn

Jag märkte att jag gick igång lite på vikthetsen på gravida i senaste inlägget (För er som vill läsa eller höra mer om det så pratar hannah och amanda om det i sin fredagspodd, vilket får en både att gråta och bli fly förbannad och Josefin Knave har skrivit om det i sin blogg. Bland många andra)

Men det som har stört mig mest av allt genom hela graviditeten och som nu på något vis når sin topp när det närmar sig förlossning är den förbannade duktighetshetsen som vi kvinnor håller på med. Alltså det gör mig uppriktigt sagt så jävla förbannad att dagens kvinnor till och med tävlar i duktighet på att föda barn!

Jag vågar säga dagens kvinnor för jag har märkt att detta fenomen inte alls finns i vår föräldrageneration eller om man tittar säg 10 år tillbaka i alls samma utsträckning. Det vågar jag i sin tur helt skylla på vår generations duktighetshets, att vi mäter allt vi gör i prestationer och att vi har tillgång till sociala medier där förlossningsberättelser, filmer och information finns på ett helt annat sätt idag.

Vad är det då jag pratar om? För er som inte är gravida så är det antagligen något helt nytt jag kommer med nu, i varje fall hade jag aldrig uppmärksammat det innan jag själv blev gravid. Jo det handlar om hur DUKTIG man är på att föda barn. Främst hur LITE smärtlindring man använder. Ju mindre man använder desto duktigare är man. Och det berättar man gärna vitt och brett om. ”Jag använde ingen bedövning alls, jag var grym på det när det väl satte igång så det behövdes aldrig”. Eller ”Jag klarade mig minsann med bara lustgas”. Klarade mig? Är det så vi jobbar?

Nästa duktighet ligger i att föda vaginalt eller med kejsarsnitt. För ni vet, man är SÅ duktig om man föder vaginalt. Och det är verkligen en upplevelse som man INTE vill vara utan. Stackars dem som föder med kejsarsnitt. Eller snarare; usch för dem som planerar kejsarsnitt, vilken dålig inställning och vilken svag människa! Nej du ska vara stark och föda vaginalt, annars har du misslyckats som föderska. (Detta med att föda med snitt eller ej upplever jag däremot är värre i vår föräldrageneration. De tycker att dagens unga kvinnor är så b e k v ä m a). Jag ska in på ultraljud på måndag för att få reda på om jag kan föda vaginalt eller med kejsarsnitt. Fick en kommentar angående detta igår, en vänligt menad vill jag påpeka. ”alltså hoppas verkligen att du får föda vaginalt, annars missar du verkligen något! Det får vi verkligen hoppas att det går!”

Om jag nu då blir ordinerad snitt, ska jag bli ledsen då och se det som ett misslyckande? Att det är synd om mig? Typiskt, jag måste ha fattat alltihopa helt fel; jag trodde att det viktigaste var att jag och bebis mår bra och att det går bra? Och att vi får hjälp om det skulle behövas?  Men jag har tydligen fel där, för det viktigaste och mest lyckade är att bebis kommer ut ur fiffis. Sen om man spricker ända upp till analen eller om barnet far illa av att kanske fastna på väg ut eller om myomen spricker och orsakar akut blodförlust med risk för mitt liv, det är jävligt lyckat! Jag har ju i alla fall fött vaginalt då! Dunk i ryggen på mig alltså!

Nej fy fan säger jag! ALLA blivande mammor är ”lyckade” föderskor! Det hänger inte på hur mycket smärtlindring man tar eller vilken väg bebisen kommer ut, en lyckad förlossning är en förlossning där barnet och mamman mår bra! Hur svårt ska det vara att förstå då? Och varför gör vi kvinnor så här mot varandra? Varför tävlar vi i vem som använder minst smärtlindring till exempel? Exakt vem har glädje av om jag tar en epidural mindre eller ej? Jag har full förståelse för att det gick utmärkt att föda förr minsann, utan bedövning och smärtlindring, men när vi idag lever på 2000-talet och vården har tagit fram smärtlindring, varför ska vi vara martyrer och klara oss utan? Och varför ska vi använda det som ett sätt att framstå som lite bättre? Vad säger det till våra medsystrar som kanske har 1000 gånger mer smärtsam förlossning än vad vi har och verkligen inte orkar utan smärtlindring? Jo, vi säger, genom att berätta hur duktiga vi var som klarade oss utan, att hon minsann är lite lite mindre lyckad som föderska. Hur man nu kan vara lyckad på att få ut ett barn ur ett hål som uppenbarligen är för litet och felkonstruerat för att ett barn ska komma ut där utan problem. Annars skulle inte kvinnor klippas, spricka, få framfall och för tid och evighet efteråt läcka både urin och avföring. Det tror väl fan att det gör ont? Och varför får vi inte lindra det utan att ses som liite liite sämre?

Om vi drar en parallell jämförelse för att visa hur sjukt det här resonemanget är; varför är det ingen som skryter likadant om tandläkarbedövning? Som kommer och säger att ”jag drog minsann ut båda visdomständerna och lagade ett hål, och jag KLARADE det utan bedövning!” För att svaret hade varit; ”Men varför, är du inte riktigt klok?”

Eller när jag opererade bort tumören. Jag borde kanske ha sagt att de kunde skippa att söva mig, jag ska minsann KLARA detta utan smärtlindring. Hur hade reaktionen varit då? Om jag gått runt och berättat hur duktig jag var som struntade i att sövas. Om jag hade klarat det? Troligtvis, eftersom några snitt här och där inte kan vara värre än att spricka sönder. Om det hade varit värt det att utstå smärtan? Aldrig någonsin. Varför ska det då vara så vid en förlossning?

Min kusin fick barn häromdagen. För övrigt Knyttets lilla syssling! Världens finaste lilla tjej! För henne blev det till slut akut kejsarsnitt. Eftersom barnmorskor och läkare tagit beslut om detta så gjordes det så klart för att det var nödvändigt. Ska hon då, som precis fött fram sitt underbara barn, känna sig lite lite misslyckad för att det blev med snitt? Istället för att glädjas åt att hon och bebis mår bra. Vad hade alternativet varit, att riskera barnets liv för att det minsann ska ut ur fiffis? Jag har faktiskt redan fått kommentaren ”Åh nej, vad synd att hon inte fick föda vaginalt!”. Säger man det till henne också? Och hur får det i så fall henne att känna sig? Nej all pepp i världen till henne som både fått stå ut med värkarbete och öppning PLUS snitt. HON är en grym föderska om vi nu ska mäta det i hur mycket smärta man utstår!

Jag vet att flertalet av er som läser här inne inte är gravida och inte heller har fött något barn. Mitt tips till er är att utgå från er själva och gå på magkänslan när det väl är dags. Vi är alla lika duktiga på att föda barn! Och alla gör vi såklart vårt bästa! Vi måste peppa varandra istället för att försöka glänsa på andras bekostnad. Och framförallt sluta vara så duktiga hela tiden! Det handlar inte om att klara av det eller ej, för det gör alla. Det handlar om hur mycket smärta man vill utstå och varför. Sen absolut, jag har full respekt för dem som av olika anledningar avstår all smärtlindring, om det är för sin egen skull och baserat på egna beslut. Det kan handla om ev. biverkningar, sämre förmåga att delta i värkarbetet osv.  Om de håller det för sig själva. Men om det görs för att sedan kunna sitta på mammaträffarna, på arbetsplatserna eller i bloggarna och dunka sig själv i ryggen och tala om hur DUKTIG man är på att föda barn, då vill inte jag vara med längre. För då görs det på bekostnad av andra som sitter och känner sig lite mindre lyckade och då är det inte okej. För det är ingen jävla tävling i martyrskap att föda barn.

Hur JAG ska göra med smärtlindring? Det får vi se den dagen, men jag tänker ALDRIG basera mitt beslut på duktighet, prestation eller andra människors tyckande. Finns det medel som lindrar smärtan så är det för mig en självklarhet att utnyttja dessa. Och vet ni, jag är lika jävla duktig på att föda barn ändå.

V.32 (31+3)

Mamma v. 32

Mammans vikt ökar snabbare än någonsin nu. Det är viktigt att vila så ofta man kan. Från och med denna veckan kan man ansöka om graviditetspenning om man har ett fysiskt påfrestande jobb, eller ta ut föräldraledighet om man känner att man av andra orsaker inte orkar jobba längre. Från och med nu träffar man barnmorskan oftare än tidigare under graviditeten.

Bebis v. 32

Bebisen väger nu cirka 1,9 kilo och är runt 44 cm långt. Hos förstföderskor kan barnet redan ha lagt sig med huvudet nedåt. Barnets alla fem sinnen fungerar utmärkt. Barnet sover stor del av tiden, under de vakna perioderna tränar barnet på att andas, röra sig och öppna och stänga sina ögon. De inre organen fortsätter att mogna och lungorna förbereder sig inför den riktiga andningen.

Egna reflektioner

Idag är det 60 dagar kvar till BF! Nu känns det som att magen växer från dag till dag och jag känner mig ofta (inte alltid!) väldigt höggravid. Igår svullnade benen som över en natt! Det bara small till efter att vi varit inne i Värnamo och jag fick en härlig liten vätskevalk ovanför hälarna. Det känns mer och mer verkligt nu att det faktiskt är en liten bebis som ska komma! Alla bebisinköp på Gekås i lördags i kombination med att vi var på förlossningsvisning igår gör att allt liksom blir på riktigt nu! Så himla spännande!

Däremot MÅSTE jag börja jobba mer på att vila nu. Jag sover så jävla dåligt rent ut sagt, vilket gör att jag är grymt trött om dagarna. Slarvar alldeleles för mycket med vilan, jag vet ju att det blir mycket bättre om jag tar mig tiden att sova en timme på eftermiddagen! Dessutom måste jag dra ner på tempot på helgerna, eftersom det är enda chansen jag  har att vila. Att jobba heltid med ett relativt krävande jobb och inte sova mer än ett par timmar om nätterna ihop med att vara höggravid kräver verkligen återhämtning under helgerna åtminstone. Så jag och S har pratat ihop oss lite om det och när vi går in i juni så är det jag som har max en större grej inbokad varje helg. Det funkar liksom inte som i helgen; då vi åkte till Gekås direkt efter jobbet (en fredag dessutom!) och kom hem vid 21:00, helt slut i både fogar, huvud och fötter. Direkt upp på lördagen och storstäda huset mellan 9-11. In till Gislaved och International food market i gassande sol någon timme. Direkt därifrån mathandling inför kvällens middagsgäster. Vidare till Tallberga för att köpa förseglingsband. Hem, dråsa ner snabbt i solstolen en stund och sen börja med matlagning inför kvällen. M & K och deras små kom 18:00 och sen kom vi inte i säng förrän runt midnatt. Det var verkligen superhärliga dagar på alla sätt och vis, men söndagen sen var jag mest som en blöt trasa. Då väntade matlådor, tvättning och sen kom jag på briljanta iden att koka saft. Och barnmorskorna pratar om hur viktigt det är med vilan nu, för kroppens skull.. Så som sagt, igår bestämde jag att jag måste skärpa mig nu, hur kul det än är att ha mycket roligt inbokat. I första hand nu ska jag läsa ut förlossningsboken, ta mig an övningarna som tillhör och se till att jag får en timmes vila varje dag. S E N kan jag boka in roligheter. Men vilan och förberedelsen måste få komma i första hand nu. Får se hur det går med det, men jag ska i alla fall göra ett aktivt försök!

Magen växer som sagt, men hittills är jag lyckligt förskonad från bristningar. Jag har, efter att läst många andra gravidbloggar, fått upp ögonen för att vikthetsen på gravida är helt sjuk och tänker därför aktivt skippa att redovisa varje kilo här i bloggen. Gjorde ju det till en början som ni minns. Men som sagt, jag vill inte vara en del av den vikthetsen som redan läggs på oss kvinnor nog som det är. Att det blir en tävling i antal kilon även under graviditet är fasen inte okej! Huvudsaken är väl att barnet mår bra och att kroppen fungerar som den ska! Och nej, jag skriver inte detta för att dölja en eventuell viktuppgång, för den nyfikne så har jag gått upp rekordlite enligt min BM. Men det får liksom stanna mellan mig och henne. Det är så sjukt att första frågan efter man varit hos BM på riktigt är ” hur mycket hade du gått upp nu då?” istället för ”hur såg det ut med bebisen?”. Och att om jag säger det så får jag beröm? För vad? Är jag en bättre gravid än en som gått upp 3 kg mer? 10 kg mer? Det är ju superindividuellt och ingenting man kan påverka alls! Nä det stör mig riktigt mycket faktiskt!

En person som gått upp dubbelt så mycket som mig kanske går ner samtliga sina kilon på några dagar medan jag kanske får kämpa livet av mig för att gå ner mina. Så nej, vi måste sluta jämföra oss så och vara snällare mot kropparna! Jag är övertygad om att alla blivande mammor gör så gott de kan för att klara av graviditeten och dess vedermödor på bästa sätt! Om det är att äta B&J för någon och att gå långa PW:s för en annan så är det väl jättebra! Barnmorskan varnar om något är fel, och så länge allt ser bra ut så bara kör liksom!

Oj det här hade ju egentligen ingenting med vecka 32 att göra, det bara kom! ;)

Jag och bebis mår sammanfattningsvis bra och på måndag väntar ultraljud så att vi får kika på lilla knyttet igen! Längtar!

Magen v.32 (31+3)

 

 

Stora bebisshoppingen på gekås

Som jag har längtat! Sen långt innan jag var gravid egentligen. Att få shoppa loss bara till lilla Knyttet till grymma priser! Listan är lång och jag hoppas på massa fynd och mysig shoppingtur! :) nu känns det på riktigt att vi snart ska få en beeeebis! Aaah så himla fantastiskt!

Trevlig helg!

V.31 (30+3)

Mamma

Kroppen förbereder sig på förlossningen och på den kommande tiden som förälder. Man sover kanske sämre, vaknar ofta och har svårt att koncentrera sig. Ju närmare förlossningen kvinnan kommer, desto mer vänder hon sin uppmärksamhet mot sitt ofödda barn, man blir introvert och börjar den mentala förberedelsen.

Livmodern börjar närma sig revbenens nedre kant och många känner att de blir tyngre. Man kan ha gått upp ungefär 8-10 kilo i vikt, vissa ännu mer.

Barnet

Barnet behöver nu i princip bara gå upp i vikt. Alla organ är snart färdigutvecklade, lungorna är det organ som blir färdigt sist. Barnet har nu ofta ögonen öppna när det är vaket och aktivt och blundar när det är passivt och sover. Barnet väger runt 1,6 kilo och längden är ca 43 centimeter. Fingernaglarna har vuxit ut ännu mer och når fingertoppen.


Mina reflektioner

Jag fortsätter att jubla över att det är så många delmål nu på slutet! V.31 innebär att vi nu går ner på ensiffrigt i antal veckor till förlossning! 9 veckor kvar! Det känns så himla nära men ändå så långt borta på något vis. Eftersom jag har massor med delmål kvar som jag sett fram emot länge så antar jag att tiden kommer att gå fort ändå. Nästa delmål är förlossningsvisningen på måndag. Så himla spännande det ska bli! Och omtumlande såklart. Det är liksom med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot det. Om mindre än två veckor ska vi kika på Knyttet igen eftersom det är dags för ultraljud! Det är såklart något vi ser framemot väldigt mycket! Det är också då jag får slutgiltigt besked om jag får föda utan kejsarsnitt eller ej så det är klart att det känns lite nervöst!


Annars mår jag bra! Är för att låta tjatig fruktansvärt trött och sover väldigt dåligt fortsatt på nätterna. Sover mig igenom stora delar av kvällar och helger nu (Med vänlig hälsning kul tjej) för att orka med det vi har inplanerat. Jag håller verkligen med om ovanstående, att man vänder sig mer och mer inåt! Jag är så osocial och introvert (mer än vanligt) och trivs bäst med att sortera bebbens kläder, fixa med skötbord och få vara i fred och läsa i min förlossningsbok (som sagt, kul tjej!). Men för mig är den mentala förberedelsen oerhört viktig och det är den jag ägnar mig åt nu på sluttampen!


Idag var vi på föräldrakurs nummer två, och idag handlade det om förlossningen. Eftersom jag läser om förlossningen just nu så var det inga direkta nyheter eller obehagliga överraskningar, men dock väldigt omtumlande och läskigt att se det i verkligheten på film! Men också helt fantastiskt att se första mötena mellan bebis och föräldrar! (jag var såklart den enda som inte kunde hålla tillbaka tårarna, ihop med barnmorskan då). Preggohormonerna är inte nådiga mot mina tårkanaler alltså! :)


Läget är alltså under kontroll och jag vaggar på framåt mot vecka 40!


Magen v. 31 (30+2)

Tröttma

Denna veckan har inte varit nådig mot mig, fysiskt sett! Är.Så.Trött! Har så svårt att hålla mig vaken och hålla fokus på jobbet och två dagar i rad nu så har jag somnat i en liten dreglande hög på Samme i soffan efter jobbet! När klockan ringer på morgonen så känns det som att kliva upp mitt i natten! Men denna tröttman gäller bara mig, inte den lille inneboende jag har i magen vill jag lova! Knyttet är piggare än någonsin och buffar, sparkar, vänder och vrider sig! Ibland undrar jag om hen någonsin sover? :)

Antar att tröttheten är en kombination av att det är en stark tillväxtfas för bebben nu som såklart suger mycket energi, men också beror på att jag sover så inåt helskotta dåligt på nätterna nu! Har väldigt mycket onda sammandragningar nattetid vilket gör att jag vaknar kvidande och stånkande. Dessutom drömmer jag mycket marisar så jag vaknar med hamrande hjärta och andan i halsen stup i kvarten! 

Idag vaknade jag dessutom med kraftig yrsel, så illa att jag gick in i dörrposten till toan! Tänkte att det var övergående men hela världen fortsatte snurra och jag fick sitta ner med huvudet mellan benen flera gånger under förmiddagen. Mådde så himla illa av yrseln och hade svårt med balansen så jag var helt vimmelkantig fram till lunch.  Sen gav det med sig som tur var! Det sitter inte utanpå att vara gravid just nu alltså! Men men nu är jag hemma och kan vila en snabbis iaf!

Igår var vi på första föräldraträffen förresten! Gud vilken stor grupp vi var! 10 par, så 20 personer är vi i vår grupp! Förutom att gruppen kanske är lite FÖR stor så tycker jag ändå att det verkar vara en bra grupp! Vi är 4 eller 5 par som är beräknade samma vecka, varav 1 par på pricken samma dag som vi! Ska bli spännande att se vilka små som behagar titta ut i tid; vilka av oss som träffas på BB:)

Nu ska jag strax badda ögonen så jag piggnar till lite och åka till F för snabbdejt. Sen väntar veckohandling (Suck). Imorgon har vi golfkväll och Bambu med jobbet, jag ska inte golfa men tänkte definitivt äta thai! :) På lördag kommer äntligen familjen Johansson/Nilsson! Dessutom såg jag att det ju är Eurovision!

Så ja, det får helt enkelt bli storhandling idag, även om kroppen skriker efter sömn och vila!

V. 30 (29+3)

Mamma v.30

All extra vikt som man nu bär upp påfrestar ryggen. Viktigt att man tänker på hållningen! Lungorna tar upp 20% mer syre vilket kan göra att man känner sig väldigt andfådd. Barnet växer mycket nu och det är viktigt att mamman tänker på att äta bra mellanmål. Ibland kan illamåendet komma tillbaka nu eftersom barnet växer mycket och hormonpåslaget är stort.

Bebis v.30

Nu växer bebis mycket och kommer att öka med ca 200 g i veckan fram till förlossningen. Just nu väger den ca 1,4 kg och är ca 41 cm lång. Från och med nu kan det skilja mycket i vikt mellan olika bebisar. Generna påverkar att vissa barn blir större, liksom moderkakans funktion och läge. Barnet kan fortfarande vända sig och växla mellan att ligga med huvud eller stjärt nedåt, men en del har redan nu lagt sig till rätta med huvudet neråt. Lungorna, muskler och hjärnan fortsätter sin utveckling och skelettet hårdnar ännu mer. 

Mina reflektioner

Vecka 30!! Bara 10 veckor kvar! Så sjukt! Minns NUPPen i v.12, då kändes det som att det aldrig skulle bli v.30 och nu är vi här, på upploppet! :) 3/4 av graviditeten är nu avklarad och det känns både mentalt och även jobbmässigt att det förbereds för bebisens ankomst! Så overkligt! Var hos barnmorskan igår och allt såg bra ut! Alla värden var bra och bebisens hjärta slog fint. Vi fick även tid för vårt ultraljud i v.32 vilket var skönt! Känns som att tiden kommer att rusa fram nu med föräldraträffar (börjar imorgon!), tätare BM-besök, förlossningsvisning och ultraljud. Lägg på lite klämdagar och mycket att göra på jobbet så vips är det juni! 

Bebben är mycket aktiv just nu och sparkar rejält i magen! Himla skönt tycker jag som har haft svårt att känna sparkar för de himla myomen! Jag börjar bli framtung nu och flåsar som bara den när jag tar mig fram, höggravid helt enkelt! Tyvärr ställer fogarna till det ordentligt och lyssnar jag inte får jag lida som sjutton för det! Var ju i HBG och i Danmark och gick på stan en heldag, följt av ont vaggande i hillerstorp dagen efter och det har jag fått lida för ända tills nu! Herre Gud vad kroppen protesterar! Fogar, ländrygg, ljumskar och ben är så möra! Men men det var det värt! :) sömnen är det sådär med, livmodern pressar uppåt så jag har svårt att andas och jag har börjat vakna själv de senaste nätterna av att jag låter ?! Smackar, sväljer högt, gnyr och stånkar. Haha stackars Samme! (Och mig själv som uppenbarligen inte sover så mycket!)

Magen v.30 (29+3)