Att föda barn

Jag märkte att jag gick igång lite på vikthetsen på gravida i senaste inlägget (För er som vill läsa eller höra mer om det så pratar hannah och amanda om det i sin fredagspodd, vilket får en både att gråta och bli fly förbannad och Josefin Knave har skrivit om det i sin blogg. Bland många andra)

Men det som har stört mig mest av allt genom hela graviditeten och som nu på något vis når sin topp när det närmar sig förlossning är den förbannade duktighetshetsen som vi kvinnor håller på med. Alltså det gör mig uppriktigt sagt så jävla förbannad att dagens kvinnor till och med tävlar i duktighet på att föda barn!

Jag vågar säga dagens kvinnor för jag har märkt att detta fenomen inte alls finns i vår föräldrageneration eller om man tittar säg 10 år tillbaka i alls samma utsträckning. Det vågar jag i sin tur helt skylla på vår generations duktighetshets, att vi mäter allt vi gör i prestationer och att vi har tillgång till sociala medier där förlossningsberättelser, filmer och information finns på ett helt annat sätt idag.

Vad är det då jag pratar om? För er som inte är gravida så är det antagligen något helt nytt jag kommer med nu, i varje fall hade jag aldrig uppmärksammat det innan jag själv blev gravid. Jo det handlar om hur DUKTIG man är på att föda barn. Främst hur LITE smärtlindring man använder. Ju mindre man använder desto duktigare är man. Och det berättar man gärna vitt och brett om. ”Jag använde ingen bedövning alls, jag var grym på det när det väl satte igång så det behövdes aldrig”. Eller ”Jag klarade mig minsann med bara lustgas”. Klarade mig? Är det så vi jobbar?

Nästa duktighet ligger i att föda vaginalt eller med kejsarsnitt. För ni vet, man är SÅ duktig om man föder vaginalt. Och det är verkligen en upplevelse som man INTE vill vara utan. Stackars dem som föder med kejsarsnitt. Eller snarare; usch för dem som planerar kejsarsnitt, vilken dålig inställning och vilken svag människa! Nej du ska vara stark och föda vaginalt, annars har du misslyckats som föderska. (Detta med att föda med snitt eller ej upplever jag däremot är värre i vår föräldrageneration. De tycker att dagens unga kvinnor är så b e k v ä m a). Jag ska in på ultraljud på måndag för att få reda på om jag kan föda vaginalt eller med kejsarsnitt. Fick en kommentar angående detta igår, en vänligt menad vill jag påpeka. ”alltså hoppas verkligen att du får föda vaginalt, annars missar du verkligen något! Det får vi verkligen hoppas att det går!”

Om jag nu då blir ordinerad snitt, ska jag bli ledsen då och se det som ett misslyckande? Att det är synd om mig? Typiskt, jag måste ha fattat alltihopa helt fel; jag trodde att det viktigaste var att jag och bebis mår bra och att det går bra? Och att vi får hjälp om det skulle behövas?  Men jag har tydligen fel där, för det viktigaste och mest lyckade är att bebis kommer ut ur fiffis. Sen om man spricker ända upp till analen eller om barnet far illa av att kanske fastna på väg ut eller om myomen spricker och orsakar akut blodförlust med risk för mitt liv, det är jävligt lyckat! Jag har ju i alla fall fött vaginalt då! Dunk i ryggen på mig alltså!

Nej fy fan säger jag! ALLA blivande mammor är ”lyckade” föderskor! Det hänger inte på hur mycket smärtlindring man tar eller vilken väg bebisen kommer ut, en lyckad förlossning är en förlossning där barnet och mamman mår bra! Hur svårt ska det vara att förstå då? Och varför gör vi kvinnor så här mot varandra? Varför tävlar vi i vem som använder minst smärtlindring till exempel? Exakt vem har glädje av om jag tar en epidural mindre eller ej? Jag har full förståelse för att det gick utmärkt att föda förr minsann, utan bedövning och smärtlindring, men när vi idag lever på 2000-talet och vården har tagit fram smärtlindring, varför ska vi vara martyrer och klara oss utan? Och varför ska vi använda det som ett sätt att framstå som lite bättre? Vad säger det till våra medsystrar som kanske har 1000 gånger mer smärtsam förlossning än vad vi har och verkligen inte orkar utan smärtlindring? Jo, vi säger, genom att berätta hur duktiga vi var som klarade oss utan, att hon minsann är lite lite mindre lyckad som föderska. Hur man nu kan vara lyckad på att få ut ett barn ur ett hål som uppenbarligen är för litet och felkonstruerat för att ett barn ska komma ut där utan problem. Annars skulle inte kvinnor klippas, spricka, få framfall och för tid och evighet efteråt läcka både urin och avföring. Det tror väl fan att det gör ont? Och varför får vi inte lindra det utan att ses som liite liite sämre?

Om vi drar en parallell jämförelse för att visa hur sjukt det här resonemanget är; varför är det ingen som skryter likadant om tandläkarbedövning? Som kommer och säger att ”jag drog minsann ut båda visdomständerna och lagade ett hål, och jag KLARADE det utan bedövning!” För att svaret hade varit; ”Men varför, är du inte riktigt klok?”

Eller när jag opererade bort tumören. Jag borde kanske ha sagt att de kunde skippa att söva mig, jag ska minsann KLARA detta utan smärtlindring. Hur hade reaktionen varit då? Om jag gått runt och berättat hur duktig jag var som struntade i att sövas. Om jag hade klarat det? Troligtvis, eftersom några snitt här och där inte kan vara värre än att spricka sönder. Om det hade varit värt det att utstå smärtan? Aldrig någonsin. Varför ska det då vara så vid en förlossning?

Min kusin fick barn häromdagen. För övrigt Knyttets lilla syssling! Världens finaste lilla tjej! För henne blev det till slut akut kejsarsnitt. Eftersom barnmorskor och läkare tagit beslut om detta så gjordes det så klart för att det var nödvändigt. Ska hon då, som precis fött fram sitt underbara barn, känna sig lite lite misslyckad för att det blev med snitt? Istället för att glädjas åt att hon och bebis mår bra. Vad hade alternativet varit, att riskera barnets liv för att det minsann ska ut ur fiffis? Jag har faktiskt redan fått kommentaren ”Åh nej, vad synd att hon inte fick föda vaginalt!”. Säger man det till henne också? Och hur får det i så fall henne att känna sig? Nej all pepp i världen till henne som både fått stå ut med värkarbete och öppning PLUS snitt. HON är en grym föderska om vi nu ska mäta det i hur mycket smärta man utstår!

Jag vet att flertalet av er som läser här inne inte är gravida och inte heller har fött något barn. Mitt tips till er är att utgå från er själva och gå på magkänslan när det väl är dags. Vi är alla lika duktiga på att föda barn! Och alla gör vi såklart vårt bästa! Vi måste peppa varandra istället för att försöka glänsa på andras bekostnad. Och framförallt sluta vara så duktiga hela tiden! Det handlar inte om att klara av det eller ej, för det gör alla. Det handlar om hur mycket smärta man vill utstå och varför. Sen absolut, jag har full respekt för dem som av olika anledningar avstår all smärtlindring, om det är för sin egen skull och baserat på egna beslut. Det kan handla om ev. biverkningar, sämre förmåga att delta i värkarbetet osv.  Om de håller det för sig själva. Men om det görs för att sedan kunna sitta på mammaträffarna, på arbetsplatserna eller i bloggarna och dunka sig själv i ryggen och tala om hur DUKTIG man är på att föda barn, då vill inte jag vara med längre. För då görs det på bekostnad av andra som sitter och känner sig lite mindre lyckade och då är det inte okej. För det är ingen jävla tävling i martyrskap att föda barn.

Hur JAG ska göra med smärtlindring? Det får vi se den dagen, men jag tänker ALDRIG basera mitt beslut på duktighet, prestation eller andra människors tyckande. Finns det medel som lindrar smärtan så är det för mig en självklarhet att utnyttja dessa. Och vet ni, jag är lika jävla duktig på att föda barn ändå.