November, snart är du förbi!

Nej jag älskar inte november, men jag måste ändå medge att det varit en ovanligt fin sådan iår ändå! Men nu är jag glad att årets skitmånad snart är förbi och att vi är på väg in i fantastiska december! 

December är alltid en helt fullproppad månad för oss, och trots att vi legat lågt med aktivitetsbokningar iår just därför, så är ändå hela december proppfull i år också. Men bara med roligheter och det är en fantastisk pepp som ligger och gror!

Jag tjuvstartar med adventspyssel (ja men ni hör ju så mysigt koncept!) med tjejkompisar på tisdag. En hel kväll att fritt få botanisera i en blomsterhandels utbud och göra något fint. Ihop med adventsfika och härliga vänner. FAB!

Men december var det och vi börjar första helgen med datehelg. Brynolf och Ljung i Halmstad, hotellövernattning och efterföljande julhandel dagen efter. Varm choklad och lång fika på stan, hotellfrukost och julmys. Längtar!

Veckan därpå är det julquiz på hotellet med mammagänget på torsdagen, sån bäst tradition! Fredagen vankas det sedan julfest med mitt jobb på höganloft med efterföljande bakisdag, och på söndagen kommer fina högskolekömpisar och julbakar på Backvägen! Hej julspäckad helg! 

Sedan följer NP:s årliga julbak veckan därpå och helgen ägnas åt glöggkväll med vänner här på fredagen och julfirande med S familj på lördagen eftersom hälften firar julafton i Dalarna i år!

Sen hörrni, sen är det jul! 😀 Åh och inte att förglömma, nånstans i detta kommer glöggmingel med grannarna och julbord med S jobb.

Så vi maxar ut december kan man väl säga!

I julfas

I år är första gången på säkert 10 år som jag är i fas med julen! Jag brukar alltid tycka att det börjar pyntas för tidigt, har alltid dålig koll på vad vi har och inte har i pyntväg och sitter i sista sekund med julkort och julgran. Tycker alltid att julmarknaderna är på tok för tidigt och är opepp på dem just därför. Trots att jag är en julälskare av rang! Men jag hinner liksom aldrig riktigt med.

Men iår. I år är jag tamigfan i fas så det smäller om det! Vet inte om det beror på det kalla vädret som fått julkänslorna att spira i tid eller om jag bara är extra julpeppad i år. För i år ska det bli SÅ så roligt att uppleva V:s första jul som han faktiskt upplever och inte bara deltager i.

Så lyssna här då. Jag har inventerat julsakerna INNAN de ska fram i år och därmed också kunnat köpa på mig det vi saknar. Det har jag tänkt att jag ska göra sen vi flyttade hit för 6 år sedan.. Och förbannat varje år att jag inte gjort. Men äntligen blev det av!

 Jag är i stort sett klar med alla V:s klappar (för att de är roligast och för att vi varit på gekås) och jag har köpt så jädra roligt pynt till honom; ett litet nisseset att sätta på listen och en fantastisk snöglob med julmusik. I år tycker jag dessutom att V är stor nog för en paketkalender så jag har även äntligen tillverkat en kalendergran av ett gammalt bord som stått och skräpat. Den blev prick så bra som jag sett framför mig och jag längtar så tills det är dags att fylla den med paket och piffa till den!

Idag har vi spanat in årets granar, både ute- och innegranen. Så himla mysigt i den rimfrostiga skogen och V i pulka! Annat än förra årets sista minuten-panik i ösregn! Så jäkla skönt att ligga i fas!

Igår var vi på julmarknad och jag köpte på mig massa glögg och fina tomtar i ull till trollhasselkvistarna. Insöp all julkänsla och längtade extra mycket till jul.

Och det sjukaste av allt: idag tog jag årets julkort och har i skrivande stund precis fått iväg beställningen till och med! Det var sjukt bra rabatter som gick ut idag så är inte det en sporre nog så säg. Är lite chockad själv faktiskt! Förra året slet vi med en unge som vägrade luva och mildväder ute gav inga bra bilder. Så vi skickade plojbilder på naken, vild unge som slet i luvan! Haha. Men i år med lite trix och spex så blev de fantastiska!

 

Så Julen 2016, bring it on, jag är mer än redo!

Vab-veckan

Efter vi väl kom hem från operationen så har V varit så mycket piggare än vad vi trott! Han var i stort sett sig själv redan samma kväll och vi fasade lite inför natten, men han sov som en kung! Bättre än någonsin faktiskt! Helt plötsligt hördes han inte! Vi har ju levt med hans snarkningar länge så det var sjukt obehagligt att inte höra honom! Vaknade flera gånger första natten bara för att kolla att han levde! Helt fantastiskt vilken skillnad. Dessutom har talet blivit mycket tydligare och han pratar i ett. Alltså helt sjukt mycket, som att en propp släppt! Han har ett förändrat uttal och en mycket ljusare ton så det tog några dagar att lära sig känna igen hans nya "jag"!

Redan första morgonen efter operationen åt han äppelbitar och vanlig frukost. Vi försökte med något mjukare och halsvänligare men han propsade! Det har annars varit mycket glass och välling men också macka, gröt och pasta med köttfärssås. Han har varit pigg och glad hela veckan och haft en enorm energi och rastlöshet!

Han går på smärtstillande i höga doser, ipren och alvedon växelvis över dygnet och igår fick vi äntligen iaf trappa ner mängden lite. 15 ml alvedon är en match att gå alltså med en 2-åring! (3 fulla doseringssprutor) tätt följt av en spruta 5 ml) ipren. Men med lite muta och trix har det gått bra. Inatt var första natten vi slapp väcka honom för att ge medicin. På tal om natt så ska bilen han fick i present på sjukhuset numer med ÖVERALLT som en snuttefilt. Som att det inte räcker med Jajja och Ugglefilten.. Sjuk mkt att hålla reda på och få med överallt (och få med hem!!). Så denna veckan har vi sovit med en plåtbil i sängen.. Hoppas stilla att det är tillfälligt alltså!

Idag har vi trappat mer ytterligare på eget initiativ för att han verkar fixa det. Förhoppningsvis kan han gå till Barret på måndag! Han längtar efter kompisarna nu och är rastlös hemma. Igår gjorde vi därför några första mindre utflykter: hälsade på pappas jobb, åkte till biblioteket och lånade böcker och åkte till mormor och busade med morbror R. Spännande dag tyckte V och skönt med lite friskluft!

Vides operation

I måndags opererades Vide och det var min hittills allra värsta dag som mamma. Punkt och slut!

Vi hade tid kl 8:00 i Värnamo på Öron Näsa Halsmottagningen och eftersom man inte får vara förkyld eller ha någon infektion inför operation så var det oklart in i det sista om det skulle bli av eller ej. V blev nämligen lite täppt under fredagen innan och det satt i under hela helgen. Men på måndagmorgonen hade han ingen feber och förkylningen var knappt märkbar. Vi hade rådfrågat 1177 och de trodde att det var okej och tyvkte att vi skulle åka in och ta det på plats isåfall.

Kvällen före och under morgonen skulle V fasta. Det oroade vi oss för innan det var dags, men det visade sig gå bättre än väntat. Vi höll medvetet V vaken längre under söndagen vilket medförde att han sov ända fram till avfärd på måndagmorgonen och aldrig hann be om frukost! 

Vi började på Ö-N-H där vi först satt i väntrummet och lekte. Sen fick vi träffa läkaren Philip som skulle utföra operationen och han var ung, trevlig och bra med barn och mammahjärtat lugnade sig iaf något. Vi fick svara på lite frågor och han tittade på V och konstaterade honom frisk och att operationen skulle genomföras.

Sen fick vi följa med en sköterska ner till operationsavdelningen och vänta lite till i det väntrummet. Ni med småbarn vet att just all väntan och olika väntrum kan vara en pärs och ett stressmoment, men V skötte sig exemplariskt! Han hittade kulbanor i alla väntrummen och sysselsatte sig utan problem under all väntan! Sen fick vi alla 3 gå in i ett vilorum där jag och V skulle byta om till operationskläder, V fick sin operationssäng och skulle sedan få lugnande. Det var ett vidrigt litet rum utan fönster där vi satt länge. V fick som tur var ta med sig kulbanan in så han dödade nog iaf en halvtimme så. Jag oroade mig innan över hur V skulle reagera på operationskläder på framförallt sig själv, men också på mig. Han är ju extremt noga med kläder och jackor och det är lite av en kamp att han alltid ska välja sina favoritkläder själv. Men det gick förvånansvärt nog hur bra som helst och han tog på sin lilla vita sjukhusskjorta utan protester. Här började mammahjärtat att värka ordentligt av denna synen på den lilla tappra ungen i liten liten sjukhusskjorta. Han fick ett armband med namn och uppgifter och även det gick bra!

Sen väntade vi i en evighet medan olika sköterskor kom och presenterade sig och gick igenom vad som komma skulle.

Till slut kom en sköterska och gav V lite "saft". E stund därefter blev han helt groggy och dåsig och till slut somnade han i min famn. Där sov han i en halvtimme och här började vi bli mäkta irriterade att allt dröjde så. Främst för att V hann somna och tyvärr sen då också vakna och var orolig och omtöcknad. Hade vi kommit in i tid så hade han inte hunnit somna och då sluppit uppvaknandet. 

För det som sedan hände var att vi blev inkallade till operation nästan precis när han vaknade och inte hann orientera sig riktigt. S fick inte följa med in till operationssalen så han började mitt i detta att vinka hejdå till V som blev helt hysterisk och skrek efter pappa. Han fortsatte skrika hela vägen in och jag försökte lönlöst att lugna honom.

Väl inne fick jag lite av en chock över det starka ljuset och all personal som dök upp från varje hörn. Jag fick en så obehaglig deja vu från min egna operation av tumören och pulsen skenade iväg innan jag stålsatte mig för V:s skull.

Han var SÅ ledsen och de underbara sköterskorna försökte med allt för att han skulle lugna sig. Till slut lugnade han sig lite när de gav honom lite bamsemärken och började fråga om bamses hus och kompisar. Jag fick sätta klisterlapparna till elektroderna på hans lilla mage och kämpade med gråten i halsen. V blev såklart hysterisk över lapparna och sladdarna och jag försökte gömma dem under hans lilla skjorta så han inte skulle tänka på dem. Sen gick det fort när masken skulle på och narkosen andas in, och vi hade blivit varnade innan att han kunde hamna i ett "mellanläge" innan narkosen slog in helt då han kunde få spasmer och sparka och skrika. När masken kom på satt en sköterska bakom min rygg och sa att han var på väg in i det stadiet och att jag inte skulle bli rädd. Men Fy. Fan. Det var det vidrigaste jag gjort. Den lilla kroppen riste så jag kunde knappt hålla honom i famnen och han skrek för livet  och plötsligt stelnade han bara till och blev helt livlös. De tog honom ur min famn  gav mig hans älskade nalle och ugglefilt och då kom tårarna. Alltså jag grät så jag knappt hittade ut ur rummet! Usch!

Sen satt vi i väntrummet och väntade och  jag klarade nästan inte att titta på nallen och filten utan att börja gråta. Försökte sysselsätta mig med annat och mailade lite jobbprylar. Samme gick och köpte lite mat men jag kunde inte äta.

Efter ungefär en halvtimme kom läkaren ut i väntrummet och berättade att operationen gått bra och att polypen bakom näsan varit rejält stor och att mandlarna varit förstorade och sa att operationen därför varit mer än välbehövlig. Det var så skönt att höra där och då, att vi liksom inte utsatt honom för detta i onödan. 

Vi fick vänta ytterligare 20 minuter innan han skulle köras in på uppvaket och sen skulle bara en av oss få gå in och vara med honom där. Som planerat var det jag som skulle göra det och det var också denna delen jag fasat för mest. Mest för att jag trodde att det skulle bli drygt att sitta där i fem timmar och att han skulle sova mestadels.

Men det som hände sedan var jag inte alls förberedd på. När jag fick gå in fick mammahjärtat lite av en chock över blodet, slangarna, apparaterna och att han var så liten i den stora sängen. Jag fick sätta mig bredvid och narkossköterskorna sa att han skulle sova ett bra tag till. Men så plötsligt vaknade han nästan direkt. Det var S hemskt, han vaknade i samma panik som han somnade, tydligen är det vanligt. Så han försökte skrika men fick inte fram något ljud och spasmade i hela kroppen och blod och slem spred sig i ansiktet och på hans skjorta. Jag blev så maktlös för det kom ett helt gäng sköterskor och försökte hålla fast honom och häll på och grejade vid fotändan och jag visste inte vad de ville att jag skulle göra riktigt. V var inte kontaktbar och jag blev paralyserad. Till slut sa en sköterska till mig att jag skulle prata med honom och försöka lugna honom. Såhär i efterhand är det självklart, men där och då var jag osäker på om jag fick det eller om det skulle väcka honom mer.

Till slut blev kroppen helt lealös igen och de berättade att de tvingats söva honom igen för att han var så hysterisk och vaknade för tidigt. Det var det de gjorde vid hans fot. Jag satt i stolen ett tag och tittade på när han sov och gick sedan ut för att byta med S. Behövde lite andrum och lite mat för jag kände mig svimfärdig.

 
 

Jag hann bara precis ut och in på toa, sen inbillade jag mig att jag hörde det där hemska skriket igen. Tänkte att jag nog började bli knäpp eftersom det är omöjligt att höra skrik ut från uppvaksavdelningen, genom korridoren och genom en toalettdörr. Men visst var det V jag hörde. Han hade vaknat igen och det var lika kaosartat som för 15 minuter sedan.

Jag stod utanför ett tag eftersom jag visste att vi bara fick vara en förälder därinne, men till slut blev det outhärdligt att lyssna på så efter någon minut gick jag in i alla fall. Mötte Sammes blick och förstod att han upplevde detta lika fruktansvärt som jag gjort. Jag bad/krävde av en sköterska att vi båda skulle få stanna pga min sjukhusfobi och V:s hysteri, vi behövde vara två på plats för att avlasta varandra. För timmen som följde var olidlig: V vaknade inte till riktigt utan befann sig i över en timme i det hemska mellantillståndet där vi inte fick kontakt med honom och han bara skrek och skrek och spände sig och kastade sig. Han hade hakat upp sig på infarten de satt i hans fot och skulle till varje pris få bort den. Vi gick och bar, vaggade, sjöng, tvångshöll och växlade mellan oss men inget hjälpte. Till slut bad S att de skulle ta bort infarten så att han skulle lugna sig någongång men personalen sa bara att det inte var ett alternativ och att han betedde sig så just för att han inte var riktigt vaken. Så det var bara att härda ut. Stressen blev ju inte mindre av att uppvaket var fullbelagt och det ju låg andra sjuka som försökte sova och andra barn som just hade tystnat. Usch vilken pärs det var.

Till slut fick han en glass och då verkade han vakna till en nivå till och lugnade sig äntligen. Problemet var att han ville ha två.. Sköterskan tvekade men Samme propsade, det var två möra föräldrar som gett 10 glassar i detta läget kan jag säga!  Vi förstod att det var för att han inte skulle spy efter narkosen, men där och då var vi bara så lättade att han lugnat sig så vi tänkte inte helt klart. 

V satt i min famn och S matade honom med små små bitar glass. Plötsligt märkte jag att S dummade sig och drog glassen fram och tillbaka framför V:s mun, och V försökte följa efter glassen med sin lilla mun. Jag blev arg och tänkte att det är väl ändå inte läge för bus nu?! Men det visade sig att S fått ett blodsockerfall och börjat skaka och höll på att svimma! Situationen var så ansträngd och komisk så jag började skratta hysteriskt, skrattade så tårarna rann och S tackade för stödet! Haha. Men jag kunde inte sluta skratta, alla spänningar släppte liksom på en gång. 

Sen somnade V äntligen om i min famn och sov gott och länge och vi kunde andas ut. Vi hörde andra barn komma och gå och värst var en liten 4-5-årig flicka som också hamnade i det hemska mellanläget och skrek "jag dör, jag dör !" Om och om igen i sitt konstiga tillstånd med dödsångest. Både jag och S hade SÅ ont av det och jag grät när jag hörde henne. Vi konstaterade att alls föräldrar till sjuka barn är såna otroliga hjältar! Och alla barnen också såklart. 

V piggnade sedan sakta till mer och mer och åt lite mer glass och drack saft. Till slut var han såpass pigg så vi plockade fram paketen som vi köpt till honom att ha som sysselsättning på uppvaket, en bil och tre små flygplan. Sen fick han bokmärket och klistermärket som han fått innan operation och alltså dessa prylar blev som hans livboj! Han höll dem krampaktigt och blev helt vansinnig om han tappade något av det så vi hade fullt sjå att hålla allt inom synhåll för honom! Haha.

Efter många långa timmar kom först läkaren och gick igenom operationen och smärtlindringsschemat vi skulle följa hemma och sen till slut en sköterska och sa att vi fick åka hem om V hade kissat. Det hade han med besked! Hon sa att hon skulle ta bort infarten i foten först och V blev SÅ glad när hon sa det! Så varje sköterska som gick förbi sen meddelade han att "Didde åta hem nu, ta bort den!" och viftade med foten. 

Sen fick vi äntligen byta till hans vanliga kläder, tvätta bort intorkat blod och V ville klippa bort armbandet. Sen berättade han högt för alla att han skulle "åta hem sin hus nu!" och vinkade hejdå till alla.

ÄNTLIGEN var det över!

Lillelördag

Åh äntligen är Vide klippt! Efter förra katastrofala försöket hos frisören så har jag i ärlighetens namn dragit mig för att försöka igen. Men nu såg han inte klok ut med sin enorma kalufs så jag tänkte att det får bära eller brista!

Sist hade vi en tid här i Anderstorp direkt efter förskolan en måndag. En trött och hängig kille som inte alls var sugen på frisören! Resulterade i gallskrik, panik och en frisör med klippt finger... Så vi fick avbryta. 

Inför detta besöket har vi pratat varje dag om att han ska till frisören och att pappa ju varit hos frisören och att det inte är farligt och man behöver inte skrika osv. "Nee inte skrika" svarar Vide. Haha. Vi har länge haft boken "Puck går till frisören" hemma och den var verkligen en hit inför detta! Puck vill ju gärna gå till frisören och älskar sin nya, blåa frisyr och berättar att saxen inte är farlig osv. Tips tips!

 Idag satte vi in sista stöten och sa att om man inte skriker hos frisören och sitter prick stilla så kan man få ta med sig paddan.

Sagt och gjort, Vide var pepp på frisören och han kollade noga om paddan var med och pratade om Pucks blåa frisyr.

Vi höll andan och laddade med padda och äppelbitar. Och idag gick det helt galant! När Linda frågade vilken frisyr han ville ha så svarade han "Blå!" Haha.

Sen satt han och spelade Pippi Långstrump på paddan och matades med äppelbitar och var SÅ duktig! Satt stilla, skrek ingenting och var allmänt nöjd med livet. Så sjukt gulligt också att Linda är "frisören" för honom när vi är där! Haha. Så när vi pratade om att skatorna minsann hade tagit Lindas ljus ur pumpan så berättade Vide att han sagt "aja baja skatorna, inte ta locket!" Och då höll Linda med och sa att det är verkligen aja baja! Då tittade Vide på mig och sa med sin allvarligaste röst "aja baja skatorna säger mamma, pappa, vide och frisören!" Haha så nu får de fan passa sig liksom! 

När han var klar och fick blått hår var han så mallig och stolt så det var inte klokt! Sen sa han "vide ge frisören en kram" Alltså gulliga unge! 

Vi pustade ut och jag svettades nog två liter mindre än sista frisörbesöket! Och han är SÅ fin i sin nya korta frisyr. Äntligen!

Som pricken över i somnade han 19:55 vilket innebär att jag har hela kvällen ledig för bonde söker fru och greys! Wihoo! S är på innebandy och jag har grottat ner mig i soffan med tända ljus och choklad! Mmmm älskar onsdagar!!

Nyklippta ungen som säger "peeeace" och försöker få ihop fingrarna till ett V! Sötskrutten!

 

 
 

Vide kan

Jag ska ärligt säga att vi varit dåliga på att låta V försöka själv när det kommer till påklädning, både inne- och utekläder. Först och främst för att han verkligen inte vill, han vill alltid ha hjälp och blir bara arg och ledsen om vi propsar på. Dessutom går det ju snabbast om jag hjälper till så ärligt så har jag inte heller haft tålamod att "tvinga" honom.

Men jag har noterat att han är väldigt ledsen och uppriven när det är dags för påklädning på förskolan. En av pedagogerna kallade honom latmask och sa att de har duster om det här varje dag.  Jag skulle inte säga att han är lat, däremot har jag och hans pappa varit lata och inte tagit denna fighten isåfall.

Så vi bestämde att vi för hans skull skulle försöka mana honom att iallafall försöka själv i alla lägen. Och det har gått över förväntan! Det funkar absolut inte om han är för trött eller hungrig eller allmänt känslig, men han är oftast peppad själv på det och blir så himla glad när han klarar det själv! Ibland behöver föräldrar (iallafall de här) en knuff i ryggen. Lätt att tänka att han fortfarande är vår lilla bebis.

Det jag fått till följd att Vide kan allt. "Didde kan" "nej, inte mamma!" Detta gäller just nu prick allt: skala äpple, dela maten, köra bilen (ha ha), laga maten osv. En liten utmaning vissa dagar! Men mest av allt ett sunt tecken på utveckling så klart! Stanna tiden säger jag! Det går så himla himla fort nu!

Vi pratade i söndags förmiddag om att åka på hockey på eftermiddagen och V var pepp och skulle åka till ishallen. Sen pratade vi inte mer om det på hela dagen och gjorde en miljon andra projekt under dagen. När kvällen kom åkte vi och handlade i Gislaved och blev trötta och sega och tänkte att vi skippar hockeyn, V har ju ingen koll på det längre ändå. Vi åker till mormor och fikar tänkte jag (Vides bästa). När S säger: ska vi åka till mormor och fika lite? Så skriker V i falsett från baksätet: Neeej inte momo! Åta titten (ishallen) o tolla jötti!! (kolla hockey). Vi blev helt paffa. Hur fanken kom han ens ihåg det? Och hur visste han att det ena skulle utesluta det andra? Så hockey blev det och V var nöjd med besöket och åker skridskor på hala sockar här hemma nu och ska önska sig skridskor av tomten (indoktrineringen funkade 😊)

Samma kväll blev V halt på ena foten och ramlade därför runt i ishallen och gick så himla konstigt! Vinklade vänsterfoten och gick på utsidan av foten. Både hemma och borta och inne och ute. Trillade flera gånger och sa att han hade ont. Så himla svårt att veta vad man ska göra! Och hur gör man med föris? Vi bar honom en hel del och mellan varven verkade det släppa. Men på morgonen igår gick han fortfarande konstigt till och från. Vi meddelade föris och sa att de skulle ringa om de märkte att han hade ont eller trillade. Men de hade inte märkt något under dagen igår och när jag hämtade så gick han som vanligt. Väldigt skönt! Var nog bara en stukning eller vrickning efter helgens bus!

V sjunger mer än någonsin nu och är så jädra rolig när han hittar på egna texter till låtarna dessutom! Han har lärt sig midnatt råder bara efter att jag har nattar honom med den några gånger och är så världsgullig när han smyger fram och sjunger "tipp tapp tipp tapp"! Han har lagt till Jag leker träd, En elefant balanserade, Sjörövarfabbe och Var bor du lilla råtta i repertoaren.

Han räknar till fjorton och älskar färger. Förskolan har färgtema just nu och han älskar det! Hans bästa färg är gul och lyckan var stor när han skulle ta med en gul sak hemifrån. Alla kläder som är gula är hans absoluta favoriter och bilarna ska helst vara gula om han får bestämma.

Han har precis upptäckt Alfons Åberg och vi läser Godnatt Alfons Åberg varje kväll. Han har lärt sig delar av texten utantill och sitter ofta och "läser" själv. Så himla roligt! Eller så fyller han i innan jag hinner läsa klart meningen. Efter en väldigt lång period med bara Pippi och Bamse kom Alfons lite som en befrielse, äntligen en ny bok att läsa! 

Livet med Vide är extra roligt just nu och ibland får man nypa sig i armen för att förstå att det är sant allt man får vara med och uppleva nu!

 

Narkoswebben

Spenderar kvällen med att läsa igenom alla informationsblad vi fått inför operationen på måndag. Hela magen knyter sig! Det närmar sig med stormsteg och jag har liksom dåligt samvete varje dag för att jag vet vad som väntar men Vide själv har ingen aning. Förstår logiskt såklart att det är bäst så och att vi dessutom gör detta för hans bästa, men känslan är där den är. 

Vi försöker förbereda honom så gott det går; pratar om sjukhuset, att vi ska dit och att mamma bara får följa med och att Jajja ska med och att han ska sova lite på sjukhuset och sen när han vaknar så får han glass. Att alla är snälla och att det inte är något konstigt eller farligt alls. 

Sen gråter jag en skvätt när han inte ser eller hör. 

Narkoswebben har otroligt bra information för alla med små barn som ska sövas och genomgå operation. Både för stora och små och dessutom åldersanpassad info om hur man pratar med barnet om det innan. 

Gud jag längtar till måndag kväll när det förhoppningsvis är över och har gått bra!

Lilla älskade unge! Mitt egna hjärta utanför kroppen och oron för dig bär jag alltid med mig. 
 

Oro

Jag kommer på mig själv hela tiden med att försöka dölja eller förminska den oron jag känner inför Vides operation som närmar sig. Känner att jag inte ska låta daltig och det finns ju så många riktigt sjuka barn och de föräldrarna har det riktigt jobbigt, detta är ju bara en enkel rutinoperation osv osv i all oändlighet.

Men varför hålla på? Jag vet ju inget annat och alla måste få ha sina egna sorger och bekymmer!

Så ja, jag är så jädra orolig inför operationen! Först och främst för att vi har flera anhöriga som råkat ut för hemska komplikationer och följder efter vanliga rutinoperationer i Värnamo. Det känns helt fruktansvärt faktiskt!

Jag är orolig inför narkosen, eftersom det ju faktiskt är så att varje sövning är en liten risk. Gud jag dör lite av att ens skriva denna mening!

Jag är också väldigt orolig inför hur Vide kommer att reagera INNAN han sövs. Han är försiktig och vill gärna ha koll på situationen och gillar inte nya miljöer och nya personer. Sjukhus och läkare harar han efter alla inhaleringar och astmakontroller som gjorts. Så det känns som en kamp och det kommer kännas helt fruktansvärt om han blir helt hysterisk strax innan han somnar! Av samma anledning så känns flera timmar på uppvaket som en utmaning!

Och sist men inte minst; min egna sjukhusfobi. Den gör ju att det är en skräck för mig att tänka tanken på att vi kan bli tvungna att sova över. En del av mig vill ju bara lämna över allt detta till Samme som inte är lika blödig och som framförallt inte har sjukhusfobi. Men tanken på att inte vara där är ju såklart också helt otänkbar! Och dessutom är Vide SÅ mammig nu igen så tanken på att lämna honom i sticket känns helt otänkbar den också! (OBS! Inte i sticket bokstavligt så klart, Samme är mer än väl  kapabel att ta hand om Vide, med bravur dessutom, men för Vides del är det just nu bara mamma som gäller!).

Jag är också orolig över hur dålig han kommer att vara efteråt, många säger att de är riktigt dålig och har SÅ ont rent ut sagt! Det gäller inte alla, men risken finns ju och tom 1177 varnar för mycket smärta efteråt. Usch alltså stackars liten, mitt mammahjärta gör så jäkla ont av tanken! 

Så ja, det känns tufft! Hur jag ska klara mig utan att bryta ihop när han rullas iväg sövd in på operation är en gåta. Fy fan.

Så. Det var dagens vältrande. Otroligt skönt faktiskt! 

Min älskade lille! Önskar att jag kunde ta den här operationen och smärtan åt dig!
 

 

Söndag - från ångest till favorit!

Jag har historiskt sett alltid avskytt söndagar och har antingen haft bakisångest eller jobbångest för att helgen är på slutspurten.

Men nu har jag kommit att älska söndagar, kanske speciellt regniga höstliga sådana! Helst sådana utan specifika planer, då är det som att min kreativa hjärna får utlopp till Max och jag får sån sjuk inspiration och energi!

Som idag. Idag har vi gjort klart Vides köksdel i lekrummet (återstår piff på hyllorna) och fått massa bra förvaring på köpet.

Jag och Vide har karvat pumpor, en gubbe till honom och en mer vuxen variant till mig! Vi tog dessutom vara på pumpakärnorna som jag har rostat i 2 omgångar med olja, aromat och salt. SÅ gott!

Jag passade på att höststäda trädgården en sista gång och bar in alla krukor och klippte ner de sista grönbladiga växterna. Olivträden har fått åka på vinterförvaring till Ulvestorp nu och pumporna får ta deras plats istället!

Sen har vi hunnit med att bara skrota i soffan och kolla på reprisen av Så mycket bättre. Vilket år det är iår! Jag sorterade Vides strumplåda under tiden, någon har ju fötter som växer som ogräs! Vi har plockat fram vinterstövlarna och hängt undan tunna höstjackor.

Så ja, en produktiv söndag, trots att Vide och vi sov till klockan nio idag! Så himla gött!

Avslutar med en bild från gårdagen då vi hade en så himla mysig kväll med bio och restaurangbesök i Jönköping på restaurang Hemma. Så gott och ett supermysigt ställe!

 

 

 

Livstecken

Jodå jag lever, i allra högsta grad!

Men livet har rasat fram en period nu med fruktansvärt mycket på jobbet och därtill en väldigt frustrerande budgivning på hus (med tillhörande panikfix inför ev försäljning) så jag har nätt och jämnt hängt med i svängarna själv!

På jobbet råder stora omorgansiationer som jag till viss del ansvarar för och det är turbulent och byggs om och tja, det känns helt enkelt! För alla inblandade tror jag!

Så sen sist har vi färdigställt slänten, S har kört tunga pass och kört hem stenlass efter stenlass och öst och fixat! Vi har fått hem årsveden och vi har grävt ner marksten som väntat på sin plats.

Jag har städat bort sommaren i trädgården och studsmattan är nedmonterad och ihopvikt. Ljung har planterats här och var och nu väntar vi bara på en eller två pumpor som ska pryda sjuan! Sen är vi höstpimpade så det räcker! 

Vi har omförhandlar våra lån och varit på tre bankmöten med olika banker för att pressa räntorna och avtalen, så himla skönt! 

Vides vardag är sig dock relativt lik, bortsett från att "hans" pedagog A har slutat på Barret och en ny tjej har börjat. Men det faller på plats mer och mer! Han har dessutom tyvärr blivit biten av ett annat barn och som grädde på moset kommer kindtänderna längst in fram nu. Det sistnämnda resulterar i struliga nätter och en riktigt dålig tandmage på den lille mannen. 

Och som han pratar nu! Herre Gud! Så himla himla roligt att lyssna på honom! Idag kom en tioordsmening (!) : " Vide och Mamma åker här framme och Karolin åker där bak!" Lät exakt såhär: "Didde o Mamma åter här mam, Kanin åter dä bat!"

Vi badar ju en gång i veckan och Vide har kommit att älska det! "Där är badhuset mamma!, Vide bada nu!" Säger han så fort han ser en byggnad som äg minsta lik badhuset! Haha. Han hoppar från kanten som han aldrig gjort annat och är faktiskt väldigt duktig på att följa instruktioner för att bara vara 2 år! Han vet precis vad som gäller och står snällt och väntar när jag duschar och duschar (under milda protester) fast han inte vill. Sen äter vi äpple och klär på oss och sen pratar vi om badet hela vägen hem och berättar ALLT för pappa! Imorgon ska dessutom pappan i huset gå på badet, nyttigt tror jag! 

Så ja, visst lever vi! 

Men nu börjar det äntligen lugna ner sig på jobbet, både ordermässigt men också personalmässigt. Och inom en vecka bör vi väl veta om det blir husaffär eller ej. Så det känns ändå som att axlarna har sjunkit lite. 

Nu laddar vi istället om inför Vides operation som väntar den 6 november. Fy FAN vad tufft det känns ska jag ärligt säga! Usch vill inte ens tänka på det! Men men det är inte dags riktigt än..

Tillbaka till nuet så ska jag förbereda bilen inför besiktning imorgon, men först se klart Bonde söker fru!

God kväll!

Videungen 2 år och 3 månader

Alltså Vide är SÅ rolig just nu! Det händer så otroligt mycket så jag kan inte skriva ner det för det är liksom något nytt varje dag!

Just nu räknar han HELA tiden! Han räknar allt han ser och pekar med fingret "ett tå te nyna mem sess su åtta nio tio!" Han sjunger nästan hela sin vakna tid, ofta ordlöst nynnande men även där sjunger han liksom fram siffror nu. Han kan hela Bä bä vita lamm, Blinka lilla stjärna, Björnen sover, Pippi, Sommaren är min (namn?), Sjörövarfabbe, Var är tummen, Hjulen på bussen, Lille katt och Namnsången från Barret. Utöver det nynnar han ofta på olika delar ur olika sånger.

Favoriten just nu är att leka kurra gömma "neta etter mig mamma!". Kan vara världens sötaste när han gömmer sig och hela tiden måste berätta var han är "var är vide?" frågar jag retoriskt, "häär mamma!" Svarar han glatt! Haha.

Han älskar fortsatt att läsa bok och ATG pussla, gunga och hoppa studsmatta. Bamse är en stor favorit fortsatt men börjar få hård konkurrens av Pippi.

Han letar mycket efter Pippi och "Pömmy och Annita". Igår när vi kom hem och gick in i vardagsrummet så ropade V "Pömmy Bu-uus var ääär du?" Haha.

När jag frågar hur han har haft det på Barret och vilka han har lekt med så har Pömmy och Annita och Pippi me varit med överallt och han har lekt med dem hela dagen. 

Hans mammighet vet just nu inga gränser och jag tycker faktiskt synd om S som han ratar honom. Han har gått ifrån att mamma ska göra prick ALLT till att pappa inte ens får vara med helst, och han kan bryta ihop och bli tokledsen för att S kommer hem eller ska vara med när vi nattar. Det är riktigt jobbigt att se faktiskt, S som är världsbäst pappa och ägnar sig SÅ mkt åt V! En sak att han väljer mig före men inte att han utesluter honom så! Tilläggas bör att så fort jag är ute ur bilden så går det hur bra som helst, och det är heller inte alltid han ratas så utan vissa dagar är det bättre långa stunder. Får hoppas det ger med sig snart för det är jobbigt för oss alla. S som blir ratad, jag som inte får ngt andrum alls och såklart för V själv som protesterar så.

Han drar nu mer 98 i nästan alla kläder och 25-26 i skor, en stor och lång kille helt enkelt! Han är fortsatt noga med sina ytterkläder, speciellt skor, jacka och keps och byter inte gärna ut sina favoriter! Som tur är så är han lättpåverkad så plussar man extra på ngt nytt så byter han och favoriserar just det plagget de närmsta veckorna sen😊 

Han sover alltid i sin egen säng om han själv får välja och har gjort så sen dag ett vi satte in sängen! Helt fantastiskt! Vi har aldrig lagt ngn press i det utan frågar honom varje kväll och han väljer utan undantag sin säng! Han sover där fram till 05:30 ungefär sen har han (alldeles nyligen) börjat gå in till oss själv på morgonen och lägga sig! Alltså känslan när min lilla bebis liksom har tagit nallen under armen och kommer gåendes själv i mörkret, går in i vårt sovrum och stänger dörren efter sig och kommer upp i sängen. Inte klokt! 

Han bajsar på pottan och säger till själv när det är dags och sen får man vara snabb som blixten om man ska hinna i tid med pottan! Vi har dock inte börjat potträna på allvar än, vi tänker att det inte är ngn brådska eller press där, det kommer när det kommer! Så väldigt kul att det är framsteg även på den fronten, utan träning!

Han är helt enkelt vår fantastiska, snälla, roliga, underbara unge som jag tackar gud varje dag att vi fick! Större glädje finns inte!

 

Vardagshetsen

Jag skulle ljuga om jag inte sa att jag saknar semesterlivet något så fruktansvärt! Är inne i en period där jag rycker att det känns helt sjukt det här livet vi lever där vi jobbar som ekorrar och lämnar bort våra små barn till främlingar långa dagar och där vi knappt vet hur de har sovit, ätit eller mått under dagen. All ära och heder till fantastiska pedagoger som tar hand om våra skatter hela dagarna, det är inte dem eller förskolan i sig jag tänker på nu. Utan mer hur vår livssituation här i väst ser ut.

Jag har ändå gått ner i tid och vi pusslar mkt för att få korta dagar och maximerad familjetid på helgerna men jag känner ibland att jag bara vill ta min familj med mig och flytta utomlands ett halvår och bara umgås med varandra. Sen är jag kluven i frågan, för att gå hemma på heltid hade jag personligen dött av. Mammaledigheten var jag trött på i slutet och längtade efter jobb och stimulans och rutiner. Min ideala situation hade varit att jobba vanlig arbetsvecka men bara 4 timmar om dagen. Eller åtminstone 3 dagars helg.

Ja ja så är inte fallet, istället jobbar jag just nu helt vanvettigt mycket för att hinna med på mina 85 %. Täcker upp i kundtjänst, är fortsatt marknadskoordinator och har ju sen ett tag tillbaka tillträtt min nya tjänst som lager- och logistikchef. Därav har jag varit högst involverad i rekryteringen som pågår. Och det är därför med stor glädje (och lättnad!!) som jag kan meddela att vi äntligen fått klart med vår nya kollega! Så himla skönt att den stenen släpper och bara att hoppas att det blir lika bra som vi tror!

Åh och imorgon ska jag på superduperlång och sjukt efterlängtad tapaskväll med F! Oturligt nog är S sjuk så i vardagspusslandets anda får jag ta småbarnssimmet först och sen åka i ilfart till snipen för att hinna till bokad tid. Men det löser sig nog! Missa det gör jag inte för allt i världen😊

I söndags fick jag i uppdrag att fota gravidmage, så himla kul! Speciellt i de fina färgerna som är ute nu! Med andan uppe passade jag på att fota höstbilder på V i hagen i Ulvestorp sen också. Längtar efter att få redigera och framkalla hela bunten!

 

vardagspusslar

Vi är tillbaka rakt in i vardagen: VAB och mycket på jobbet båda två efter semester= ett jäkla pusslande!

Vide har haft hög feber sen i tisdags kväll, vi har misstänkt koppor på G eftersom han inte är förkyld eller har några andra symptom än bara hög feber. Men nix, inga koppor och febern har dalat något nu iaf.

Jag jobbar halva dagar hit och dit och har haft intervjuer kvällstid och har ledningsmöte och systemuppgradering på schemat idag. Igår mitt i allt kaos fick en kollega hämtas med ambulans till Värnamo Sjukhus och med all oro det medför så är jag rätt trött idag när det går in och blir fredag!

Ikväll väntar kick-off med jobbet och övrigt har jag mest tänkt att krascha i soffan med mitt sjuka barn och försöka få iordning på det sista ur packningen som bara har blivit stående.

Så helgen, du är mer än välkommen!

Hemma

Hemma igen efter en helt fantastisk vecka nere i Grekiska övärlden! Kopporna (och all annan sjukdom) lyste med sin frånvaro och vi har varit friska och krya hela bunten! Vide har varit helt otroligt exemplarisk på alla sätt och vis och flygningarna har gått som en dans! Igår somnade han innan incheckning på flygplatsen på Korfu och vaknade 09:45 här hemma imorse efter att ha sovit sig igenom alla kontroller, hela flygningen, väntan på bagage och hela bilfärden hem. Älskade bästa unge!!

 

Han har växt så otroligt mycket som liten person denna veckan så det är inte klokt! Mammagrisen nummer ett har obekymrat knatat runt med den han för stunden hittat. Han säger bye bye och good morning och har gjort high five med bamse, Thomson och all hotellpersonal varje dag. Han vill "åka tassi" och "åka buss" helst hela tiden, har varit nyckel- och hissansvarig hela veckan och ätit "piss och nunutt" (strips och ketchup) så ofta han kommit åt. Han har hoppat obekymrat från kanten ner i poolen och lärt sig klättra upp för kanten på poolen alldeles själv. Åh blir alldeles varm när jag tänker på det! 

 

Han har räknat in hela gänget varje dag och haft stenkoll om någon saknas. Han har varit uppe på scenen och "dassat" under showerna som om han aldrig gjort annat! Han har "netat ette bamse" och kommit fram till att han nog äter frukost eller åker bil när han är borta. Haha.

 

Idag väntar tvätt och uppackning och ikväll mjukstartar jag jobbveckan med en intervju. Känns lite ringrostigt men det ska nog gå bra! 

Dags för avfärd!

Nu är avfärdsdagen här och V är fortfarande koppfri! Nu kan vi äntligen andas ut och våga tro att vi faktiskt kommer med planet idag! V pratar oavbrutet om att flyga flygplan, att mormor och morfar och Bebbin ska sitta bakom honom och att han ska bada i havet med Basse, Palman och Ninne Dutt (Bamse, Skalman och Lille skutt). Han kikar upp i himlen och pratar om att han ska åka uppe molnen. Fantastiskt att få vara med och ge honom detta, och att få uppleva hans första äventyr på första parkett! Det är en helt annan medvetenhet hos honom nu än vid förra årets flygresa. (Såklart, men ändå häftigt att jämföra).

Vi håller tummarna att kopporna håller sig borta hela veckan, och veckoplanerare för v.37 är semesterlunk. Långa goda frukostar, morgonpromenader innan det riktigt vaknat till liv ute, en tennisrunda eller två, poolhäng, salta havsbad och mormor och morfarmys för den lille mannen. Lite så. Och lite Korfu stad med shopping och kultur. Och lite drinkar och kortspel på balkongen. Jag är nöjd så! 

Mina 2 senast vi var på utflykt, på Ulvön med tillhörande bröllop
 

Dagens sanning och goda skratt

 

Torsdagströtthet

Herre Gud så trött jag är idag! V kom in till oss tidigt inatt och har drömt, pratat i sömnen, sparkat runt och hostat hela natten. Tur att det finns kaffe en dag som denna alltså! Det har varit en period med mycket övertid, rekryteringsjobb, sena intervjuer och en 2-åring som börjar visa vilja och dessutom har ökat på sin mammighet extremt just nu. Pappan får inte göra någonting, det är bara mamma som ska läsa, leka, mata, göra mat, söva osv osv. Vi försöker fördela det iallafall för att inte fastna i det, men då krävs det såklart benhårdhet när han skriker för livet när pappa ska lägga tex. Att höra honom vråla "maaaaammaaa" så det ekar genom hela huset är inte direkt världsbäst. Även att jag såklart vet att det absolut inte går någon nöd på honom med pappa! Han mumlar i sömnen på nätterna och innan han somnar "nej mamma jobbet, nej mamma jobbet". Så det är en sliten mamma som längtar efter semester och lite mer balans!

Som tur är har ingen övertid gått ut över honom, jag har börjat tidigare på dagarna istället så det har gått honom obemärkt förbi. Däremot har han ju fått stå ut med en tröttare mamma!

Av ovan anledningar skippar vi simmet idag och bara landar lite hemma och hastar inte iväg till ytterligare en tid att passa och synka. Dessutom vill jag ärligt talat undvika all tänkbar möjlighet till sjukdomssmitta nu såhär 3 dagar innan avfärd! 

Kopporna stressar mkt och det har varit två smittoomgångar kan man säga: första var på grannavdelningen och det har gått 17 dagar sen dess. Den börjar vi våga tro lite att vi har klarat (peppar peppar peppar peppaaaar!) Andra omgången var förra tisdagen då Barret fick in det på avdelningen. Vide var hos farmor under måndagen och onsdagen hade det smittade barnet gått hem. Inga andra har smittats so far. Så om han smittades då så kan han i värsta fall få det strax innan hemfärd där nere. Samma visa gäller: vi riskerar då att inte få åka med hem. Alltså dödens död! Så håll tummarna please!!!! 

Nu dags för jobb!

Vide och förskolan

Vi hade ju en vråltuff inskolning av V på förskolan i vintras och det var ärligt bland det värsta jag varit med om som förälder. Det tog 2 veckor och sen var det hela över och han var aldrig ledsen vid lämningar och verkade trivas bra.

Men så kom semestern och 5 veckors ledighet. Efter det var vi tillbaka på ruta ett igen med fruktansvärda lämningar. Det var nästan ännu värre denna gången för nu började han redan kvällen innan med "nej tutan, nej mamma jobbet" och det fortsatte sedan i vild panik på morgnarna och hela vägen in i bilen. Han skrek för sitt liv och spydde nästan av gallskrikande varenda lämning. Helt fruktansvärt. Nu hade han dessutom språket och kunde säga att han verkligen inte ville, i början grät han ju bara.

Men så har det gått 2 veckor och nu är det över! Nu hoppar han in igen och gråter aldrig vid lämning. Tack Gud för det! Däremot kan han fortfarande säga "nej tutan" men han blir aldrig ledsen och gråter. Så summerat så trivs han nog helt okej men är inget direkt "dagisbarn" som en del barn är som bara älskar föris och tjatar om att gå dit och aldrig vill gå hem. Men å andra sidan vore det konstigt eftersom både jag och S varit hemmagrisar som små! Huvudsaken för oss är att han är glad och trivs när han väl är där och han kramar alltid alla fröknar och barn och verkar allmänt nöjd med livet, och är V nöjd så är mamman nöjd! 

Liseberg och dagarna därpå

Vi besökte Liseberg för tredje gången i lördags, denna gången med goa familjen W. Vi hade en härlig, solig dag med karuseller, glass och bus på bushållplatsen. Den senare fick vi dra ut barnen från: hade de bestämt så hade de spenderat hela dagen där!

V och S hade superroligt ihop och busade och skrattade som små tokar! V åkte bergbanan och flera av de andra karusellerna i kaninlandet och helt klart var farfars bilar, kaninlandsresan och skepp o skoj favoriterna även denna gång!

Söndagen fixade vi i trädgården i solskenet och gjorde slänten klar för att bygga klart muren och lägga singel. Det får dock bli efter Grekland, nu är det ju bara några dagar kvar! På tal om det är V fortfarande fri från koppor och nu börjar det bli riktigt nervöst måste jag säga. Gode Gud hoppas hoppas vi får åka med! 

Vi tog även vad jag gissar årets sista dopp i sjön när A skulle bada. Solen gassade och det var svårt att fatta att det var september!

Igår var det tillbaka till verkligheten igen med besked: övertid på jobbet, 12 nya ansökningar att plöja och därefter tumörkontroll i Värnamo. Detta hatade helvete! Allt såg fint ut och nästa koll blir om ett år. Ser det bra ut då så friskförklaras jag, sådär 5 år efter tumören. Det vore ju himla skönt ändå! 

Ikväll väntar första intervjun och sen är det kvällsintervjuer fortsatt i veckan. Ikväll efter intervjun tänkte jag försöka hinna plantera vinbär, blåbär och smultron som jag köpte igår och putta ner årets vårlökar i landet innan det mörknar. På torsdag är det småbarnssim och fredag 20-årsfest. Sen hoppas hoppas jag att vi åker på semester!!! 

 

Kul!

Kul att så många verkar uppskatta mina små funderingar och betraktelser! För mig är 2015-2016 nästan helt tomma på dokumentation så jag hoppas att jag orkar hänga i och uppdatera här, för min egen skull!

Jag lever ju med en tvååring nu och det innebär en hel del funderingar och bryderier kring barnuppfostran. Innan har det ju mest handlat om att ta hand om en bebis, men nu inser man helt plötsligt att det handlar om att sätta regler och ramar och handskas med viljor och känslor hos ett barn. Hos en liten människa! V äe för det mesta världens goaste unge och mycket sitter såklart i ryggraden och maggropen, men nu i början av jagutvecklingen ställs man ju onekligen inför en hel rad svårigheter!

För en sak är säker; att vara förälder och mamma är det absolut bästa och häftigaste i hela livet, men också det absolut svåraste och mest prövande. För man är liksom totalt ansvarig för denna lilla sköra, nya människa! Som man vill allt det bästa i världen men som man också vill ska få med sig sunda värderingar, bra rutiner och en trygg och go självkänsla.

Det vill jag ha bloggen till. Att skriva ner och ventilera föräldrarskapets svårigheter, funderingar, lyckoträffar och härligheter. För att kunna gå tillbaka och se sen hur man tänkte, vilka ambitioner man hade och hur det sen faktiskt blev!

 

Kopporna är inne på avdelningen nu förresten och det är idag exakt 9 dagar tills vi åker. Vågar inte ens tänka tanken riktigt fullt ut!

Imorgon åker vi till Liseberg med familjen W, och som vi har längtat! V har pratat om det varje varje dag sen vi var där sist på semestern och det var svårt att somna ikväll alltså!

Hej hej från vardagen!

Att blogga var länge en ventil och ett sätt att skriva av mig. Att trixa med fina bilder och layouter och att stundom skriva fyndigt och genomtänkt. Sen blev den en viktig dokumentering av graviditeten och jag skrev också en förlossningsberättelse (som jag kan läsa en miljon gånger utan att tröttna!)

Men sen kom småbarnslivet och total motivations- och tidsbrist! Prova att starta en dator med en spädis hemma som drar i sladdar, trycker på knappar och framförallt kräver 100% omvårdnad. Så bloggen dog ut när tiden försvann! För jag ville inte skriva korta, bildlösa inlägg från mobilen (se ovan ang. Bilder och layout).

Men nu sörjer jag bristen på dokumentation av Vides första år. Man glömmer ju SÅ fort! Och nu hittade jag en smidig on-the-go app som tillåter snabb uppdatering via mobilen på ett smidigt sätt. Och nu har jag sänkt kraven och insett att hellre kort och bildlöst än inget alls! Så här är jag igen!

Gör ingen summering sen sist utan dyker rakt ner i livet här och nu. 1 september och hösten är här på allvar! Vide är världens roligaste, goaste, busigaste och viljestarkaste unge - precis som en tvååring ska vara! Vi har precis målat om huset och drog årets sista penseldrag (äntligen!!) igår. Jag jobbar mer än någonsin och täcker upp personalbrist och sitter med nyrekrytering och läser ansökningar på kvällarna när V somnat. Vi har precis börjat på småbarnssim och V bottnar plötsligt i lilla bassängen! Vi har en vecka kvar till Grekland och ska till efterlängtade Liseberg på lördag. Därför hukar vi oss och dör lite över att det går vattkoppor på föris just nu...

Där är vi, just nu, mitt i höststarten 2016.