Vi hade tid kl 8:00 i Värnamo på Öron Näsa Halsmottagningen och eftersom man inte får vara förkyld eller ha någon infektion inför operation så var det oklart in i det sista om det skulle bli av eller ej. V blev nämligen lite täppt under fredagen innan och det satt i under hela helgen. Men på måndagmorgonen hade han ingen feber och förkylningen var knappt märkbar. Vi hade rådfrågat 1177 och de trodde att det var okej och tyvkte att vi skulle åka in och ta det på plats isåfall.
Kvällen före och under morgonen skulle V fasta. Det oroade vi oss för innan det var dags, men det visade sig gå bättre än väntat. Vi höll medvetet V vaken längre under söndagen vilket medförde att han sov ända fram till avfärd på måndagmorgonen och aldrig hann be om frukost!
Vi började på Ö-N-H där vi först satt i väntrummet och lekte. Sen fick vi träffa läkaren Philip som skulle utföra operationen och han var ung, trevlig och bra med barn och mammahjärtat lugnade sig iaf något. Vi fick svara på lite frågor och han tittade på V och konstaterade honom frisk och att operationen skulle genomföras.
Sen fick vi följa med en sköterska ner till operationsavdelningen och vänta lite till i det väntrummet. Ni med småbarn vet att just all väntan och olika väntrum kan vara en pärs och ett stressmoment, men V skötte sig exemplariskt! Han hittade kulbanor i alla väntrummen och sysselsatte sig utan problem under all väntan! Sen fick vi alla 3 gå in i ett vilorum där jag och V skulle byta om till operationskläder, V fick sin operationssäng och skulle sedan få lugnande. Det var ett vidrigt litet rum utan fönster där vi satt länge. V fick som tur var ta med sig kulbanan in så han dödade nog iaf en halvtimme så. Jag oroade mig innan över hur V skulle reagera på operationskläder på framförallt sig själv, men också på mig. Han är ju extremt noga med kläder och jackor och det är lite av en kamp att han alltid ska välja sina favoritkläder själv. Men det gick förvånansvärt nog hur bra som helst och han tog på sin lilla vita sjukhusskjorta utan protester. Här började mammahjärtat att värka ordentligt av denna synen på den lilla tappra ungen i liten liten sjukhusskjorta. Han fick ett armband med namn och uppgifter och även det gick bra!
Till slut kom en sköterska och gav V lite "saft". E stund därefter blev han helt groggy och dåsig och till slut somnade han i min famn. Där sov han i en halvtimme och här började vi bli mäkta irriterade att allt dröjde så. Främst för att V hann somna och tyvärr sen då också vakna och var orolig och omtöcknad. Hade vi kommit in i tid så hade han inte hunnit somna och då sluppit uppvaknandet.
Väl inne fick jag lite av en chock över det starka ljuset och all personal som dök upp från varje hörn. Jag fick en så obehaglig deja vu från min egna operation av tumören och pulsen skenade iväg innan jag stålsatte mig för V:s skull.
Han var SÅ ledsen och de underbara sköterskorna försökte med allt för att han skulle lugna sig. Till slut lugnade han sig lite när de gav honom lite bamsemärken och började fråga om bamses hus och kompisar. Jag fick sätta klisterlapparna till elektroderna på hans lilla mage och kämpade med gråten i halsen. V blev såklart hysterisk över lapparna och sladdarna och jag försökte gömma dem under hans lilla skjorta så han inte skulle tänka på dem. Sen gick det fort när masken skulle på och narkosen andas in, och vi hade blivit varnade innan att han kunde hamna i ett "mellanläge" innan narkosen slog in helt då han kunde få spasmer och sparka och skrika. När masken kom på satt en sköterska bakom min rygg och sa att han var på väg in i det stadiet och att jag inte skulle bli rädd. Men Fy. Fan. Det var det vidrigaste jag gjort. Den lilla kroppen riste så jag kunde knappt hålla honom i famnen och han skrek för livet och plötsligt stelnade han bara till och blev helt livlös. De tog honom ur min famn gav mig hans älskade nalle och ugglefilt och då kom tårarna. Alltså jag grät så jag knappt hittade ut ur rummet! Usch!
Sen satt vi i väntrummet och väntade och jag klarade nästan inte att titta på nallen och filten utan att börja gråta. Försökte sysselsätta mig med annat och mailade lite jobbprylar. Samme gick och köpte lite mat men jag kunde inte äta.
Efter ungefär en halvtimme kom läkaren ut i väntrummet och berättade att operationen gått bra och att polypen bakom näsan varit rejält stor och att mandlarna varit förstorade och sa att operationen därför varit mer än välbehövlig. Det var så skönt att höra där och då, att vi liksom inte utsatt honom för detta i onödan.
Vi fick vänta ytterligare 20 minuter innan han skulle köras in på uppvaket och sen skulle bara en av oss få gå in och vara med honom där. Som planerat var det jag som skulle göra det och det var också denna delen jag fasat för mest. Mest för att jag trodde att det skulle bli drygt att sitta där i fem timmar och att han skulle sova mestadels.
Men det som hände sedan var jag inte alls förberedd på. När jag fick gå in fick mammahjärtat lite av en chock över blodet, slangarna, apparaterna och att han var så liten i den stora sängen. Jag fick sätta mig bredvid och narkossköterskorna sa att han skulle sova ett bra tag till. Men så plötsligt vaknade han nästan direkt. Det var S hemskt, han vaknade i samma panik som han somnade, tydligen är det vanligt. Så han försökte skrika men fick inte fram något ljud och spasmade i hela kroppen och blod och slem spred sig i ansiktet och på hans skjorta. Jag blev så maktlös för det kom ett helt gäng sköterskor och försökte hålla fast honom och häll på och grejade vid fotändan och jag visste inte vad de ville att jag skulle göra riktigt. V var inte kontaktbar och jag blev paralyserad. Till slut sa en sköterska till mig att jag skulle prata med honom och försöka lugna honom. Såhär i efterhand är det självklart, men där och då var jag osäker på om jag fick det eller om det skulle väcka honom mer.
Till slut blev kroppen helt lealös igen och de berättade att de tvingats söva honom igen för att han var så hysterisk och vaknade för tidigt. Det var det de gjorde vid hans fot. Jag satt i stolen ett tag och tittade på när han sov och gick sedan ut för att byta med S. Behövde lite andrum och lite mat för jag kände mig svimfärdig.
Jag hann bara precis ut och in på toa, sen inbillade jag mig att jag hörde det där hemska skriket igen. Tänkte att jag nog började bli knäpp eftersom det är omöjligt att höra skrik ut från uppvaksavdelningen, genom korridoren och genom en toalettdörr. Men visst var det V jag hörde. Han hade vaknat igen och det var lika kaosartat som för 15 minuter sedan.
Jag stod utanför ett tag eftersom jag visste att vi bara fick vara en förälder därinne, men till slut blev det outhärdligt att lyssna på så efter någon minut gick jag in i alla fall. Mötte Sammes blick och förstod att han upplevde detta lika fruktansvärt som jag gjort. Jag bad/krävde av en sköterska att vi båda skulle få stanna pga min sjukhusfobi och V:s hysteri, vi behövde vara två på plats för att avlasta varandra. För timmen som följde var olidlig: V vaknade inte till riktigt utan befann sig i över en timme i det hemska mellantillståndet där vi inte fick kontakt med honom och han bara skrek och skrek och spände sig och kastade sig. Han hade hakat upp sig på infarten de satt i hans fot och skulle till varje pris få bort den. Vi gick och bar, vaggade, sjöng, tvångshöll och växlade mellan oss men inget hjälpte. Till slut bad S att de skulle ta bort infarten så att han skulle lugna sig någongång men personalen sa bara att det inte var ett alternativ och att han betedde sig så just för att han inte var riktigt vaken. Så det var bara att härda ut. Stressen blev ju inte mindre av att uppvaket var fullbelagt och det ju låg andra sjuka som försökte sova och andra barn som just hade tystnat. Usch vilken pärs det var.
Till slut fick han en glass och då verkade han vakna till en nivå till och lugnade sig äntligen. Problemet var att han ville ha två.. Sköterskan tvekade men Samme propsade, det var två möra föräldrar som gett 10 glassar i detta läget kan jag säga! Vi förstod att det var för att han inte skulle spy efter narkosen, men där och då var vi bara så lättade att han lugnat sig så vi tänkte inte helt klart.
V satt i min famn och S matade honom med små små bitar glass. Plötsligt märkte jag att S dummade sig och drog glassen fram och tillbaka framför V:s mun, och V försökte följa efter glassen med sin lilla mun. Jag blev arg och tänkte att det är väl ändå inte läge för bus nu?! Men det visade sig att S fått ett blodsockerfall och börjat skaka och höll på att svimma! Situationen var så ansträngd och komisk så jag började skratta hysteriskt, skrattade så tårarna rann och S tackade för stödet! Haha. Men jag kunde inte sluta skratta, alla spänningar släppte liksom på en gång.
Sen somnade V äntligen om i min famn och sov gott och länge och vi kunde andas ut. Vi hörde andra barn komma och gå och värst var en liten 4-5-årig flicka som också hamnade i det hemska mellanläget och skrek "jag dör, jag dör !" Om och om igen i sitt konstiga tillstånd med dödsångest. Både jag och S hade SÅ ont av det och jag grät när jag hörde henne. Vi konstaterade att alls föräldrar till sjuka barn är såna otroliga hjältar! Och alla barnen också såklart.
V piggnade sedan sakta till mer och mer och åt lite mer glass och drack saft. Till slut var han såpass pigg så vi plockade fram paketen som vi köpt till honom att ha som sysselsättning på uppvaket, en bil och tre små flygplan. Sen fick han bokmärket och klistermärket som han fått innan operation och alltså dessa prylar blev som hans livboj! Han höll dem krampaktigt och blev helt vansinnig om han tappade något av det så vi hade fullt sjå att hålla allt inom synhåll för honom! Haha.
Efter många långa timmar kom först läkaren och gick igenom operationen och smärtlindringsschemat vi skulle följa hemma och sen till slut en sköterska och sa att vi fick åka hem om V hade kissat. Det hade han med besked! Hon sa att hon skulle ta bort infarten i foten först och V blev SÅ glad när hon sa det! Så varje sköterska som gick förbi sen meddelade han att "Didde åta hem nu, ta bort den!" och viftade med foten.
Sen fick vi äntligen byta till hans vanliga kläder, tvätta bort intorkat blod och V ville klippa bort armbandet. Sen berättade han högt för alla att han skulle "åta hem sin hus nu!" och vinkade hejdå till alla.
ÄNTLIGEN var det över!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar