Livet som mamma

Snart har 4 månader gått sen den där morgonen i juli då vår Vide kom till världen. Det har utan tvekan varit den mest händelserika, utvecklande, omtumlande och häftiga tiden någonsin. Ni vet ju att jag var risig där i början. Det blev en förlossningsdepression av det till slut, som höll i sig i 2 sega månader. De månaderna är de absolut värsta jag har varit med om i mående. Men också de absolut bästa eftersom vi lärde känna vår lille. Så svårt att förklara, en dubbel känsla helt enkelt! Jag har valt att prata öppet om deppen. Varför? För att det behövs!! Det är SÅ många mammor som mår dåligt där i början och det måste bli mindre tabu att det är så!

Den hjälp jag fick var ovärderlig och min samtalskontakt jag hade bad mig uttryckligen när jag slutade träffa henne att jag måste prata om det. För att jag har styrkan och modet att prata högt om det och det trodde hon kan hjälpa många andra som mår dåligt. Och ni förstår inte vilket gensvar jag fått! Det räcker att säga "jag fick en förlossningsdepression" så väller det ur andra mammor hur dåligt de mådde, hur de skämdes och att de trodde att de var ensamma om att känna så. Jag har till och med blivit tackad för att jag pratar om det. Och det känns så fint. Att mitt värsta kunde vändas till att faktiskt hjälpa andra att må bättre. Och så här i efterhand så har jag lärt mig SÅ mycket om mig själv genom att gå igenom och ta mig ur det. Många gamla spöken har dragits fram i ljuset och dödats och jag har utvecklats enormt som människa. 

Varför jag fick det har många orsaker och faktorer som spelar in och i efterhand kan jag känna att det var helt solklart att jag skulle få det. Men så kändes det inte då, jag fattade ingenting! Man vet att föda pojkar ger en större risk för förlossningsdepression, att vara högpresterande och med starkt kontrollbehov är också en riskfaktor och obearbetade trauman har en tendens att lösa ut när kroppen är starkt påverkad av hormoner som den är under en graviditet och förlossning. Så jag prickade in alla tre!

Jag sökte ju snabbt hjälp och det var räddningen. Tack vare det var jag igenom det på två månader, en del stackare går med det i flera år..

Så snälla ni. Om ni ser en mamma i närheten som inte mår så bra så prata med henne! Fråga hur det är och mana henne att söka hjälp! Vi måste våga prata om det!

Så. Då var det kapitlet överstökat! Idag då? Idag mår vi så himla bra hela familjen. Kärleken till den lille mannen bara växer och växer och han är världens goaste lilla kille! Alltid glad, pratar oavbrutet och är lika nyfiken som sin mamma! :) han sover som en Gud och växer så det knakar!

Vi är del i två helt underbara mammagäng som äter frukostar ihop varje vecka, hänger på öppna förskolan, träffar föräldragruppen och ska börja på babysim på fredag. Däremellan träffar vi andra mammor och bebisar på tu man hand och det är alltså fullt upp! Så tacksamt att vi är så många mamas lediga samtidigt!

Nästa vecka väntar dop och förberedelserna är i full gång! Tårtorna är beställda, cupcakes ska bakas och dukningspynt är inhandlat. Det ska bli en härlig dag där vi firar att lilleman kommit till världen! 

Förlossningen (del 2)

Nu var det alltså igång! Så himla overkligt! Jag blev tillsagd att byta om och ta på mig innetofflor för nu skulle vi flyttas in i vårt förlossningsrum. Vi hade sedan tidigare blivit tillsagda av kompisar och familj att om jag ville ha epidural så skulle vi säga till om det tidigt så att det inte skulle bli för sent att sätta den. Jag och Samme var väl förberedda och jag hade sagt till honom att han skulle hjälpa mig att propsa på det om jag inte själv orkade stå på mig. Så det gjorde han. När vi fortfarande var kvar i undersökningsrummet och väntade på att förlossningsrummet skulle förberedas så passade han på att nämna att jag vill ha epidural och frågade bara rent allmänt när i hela skedet den sätts.

Men det skulle han inte ha gjort! Barnmorskan tog det helt fel och snäste till honom ordentligt och sa att det borde han väl förstå att det inte är aktuellt med epidural när man är i undersökningsrummet! Och narkosläkaren ligger ju och sover, han måste ju väckas! Sen kallade hon honom i förbifarten för "den oroliga pappan" på ett nedlåtande vis. Det tyckte jag INTE om med den barnmorskan, annars var hon ändå helt okej! Men att ställa frågor måste man få göra utan att totalt idiotförklaras så.

Jag bytte som sagt om och sen flyttades vi in i förlossningsrummet. Vi diskuterade lustgasen, jag hade ju skrivit in i förlossningsbrevet att jag var tveksam till lustgas eftersom jag inte ville tappa kontrollen. Men barnmorskan peppade mig till att i alla fall prova och sa att hon trodde att den skulle bli min bästa vän. Så jag bestämde mig för att göra ett försök i alla fall. Och det gick över förväntan! Jag var noga med att hela tiden släppa den i tid för att inte få för stark effekt. Det är jag nästan mest stolt över i hela förlossningsarbetet; att jag hade sinnesnärvaro nog att inte bara paniksuga i mig lustgas och bli helt väck.

Narkosläkaren väcktes och epiduralen sattes. Efter det kan jag inte påstå att värkarbetet gjorde något ont alls. Det var jobbigt, och det pressade neråt men det gjorde verkligen inte ont.

När vi kom in till förlossningen så var det helt lugnt, vi var den enda pågående födseln. Men under natten kom det in sex stycken! Detta i kombination med att det var semestertider gjorde att personalen var extremt kort om folk och extremt stressade. Det gjorde att vi var själva under i stort sett hela tiden. Inte mig emot faktiskt, jag hade full kontroll över alltihop konstig nog! Kvart i fyra på morgonen, alltså lite drygt en timme efter att vi kom in, var jag fullt öppen! Det gick alltså över förväntan tidsmässigt sett!

Nästa fas var den delen som jag själv upplevde som drygast. Jag kände ett enormt tryck nedåt men var osäker på om jag fick ta i och trycka på. Jag snurrade ihop det lite med att jag ju var fullt öppen och oroade mig för att bebisen skulle komma ut helt okontrollerat om jag tryckte på för mycket (då här i efterhand vet jag ju att den hade en bra bit kvar ner, men där och då trodde jag som sagt att den skulle flyga ut i full fart om jag pressade på). Det är väl här jag kan känna att det vore bra om vi haft personalen hos oss någon gång i alla fall så att jag kunde fått svar på det. Det hade snabbat på processen betydligt! För som det var nu så höll jag ju liksom emot lite vid varje värk för säkerhets skull. Vilket så klart gjorde att det tog tid innan bebisen flyttade sig neråt.

Jag satt upp i sängen och vilade emot ett ståbord under alla dessa timmar. Typiskt mig! Tanken var tydligen att jag skulle sitta en liten stund bara för att ta hjälp av tyngdlagen och hjälpa kroppen att pressa bebis neråt. Men sen i all personalbrist så glömde de av att de satt mig upp så när de kom in några timmar senare så utbrast de chockat "men oj sitter du upp än, hur har du orkat det?" Och jag minns att jag tänkte att ni sa ju att jag skulle sitta upp, då gör jag ju det.

När jag väl blev nerlagd igen så somnade jag mellan varje värk! Haha. Så pass effektiv var alltså epiduralen. Samme å sin sida sov under mina värkar. Jag tyckte det var så störigt att han tittade neråt varje gång jag hade en värk, som om han inte klarade av att se det så jag sa till honom att sluta titta neråt. Då visade det sig att han passade på under värkarna att slumra till en stund! Haha. Under värkarna ville jag nämligen absolut inte ha någon pepp eller hjälp, jag ville bara krama hans hand hårt. Så han hade läge att kunna powernapa där tyckte han! :)

Klockan sju på morgonen var det skiftbyte, då blev det istället Gudrun som var ansvarig barnmorska för vår förlossning. Inte heller henne såg vi till särskilt mycket, men jag passade på att fråga om jag kunde börja ta i snart. Och hon gav så klart klartecken. Så sakta men säkert tog sig bebis neråt och jag hade stor hjälp av lustgasen här. Strax innan krystvärkarna startade så höjde jag lustgasen ett snäpp, tidigare hade jag haft den på lägsta dosen.

Krystvärkarna drog sedan igång runt niotiden och de ska jag absolut inte säga att de inte gjorde ont, för det gjorde dem. Det kändes som att hela underlivet skulle gå sönder rent ut sagt och jag sa till Samme vid ett tillfälle att jag aldrig skulle orka. Då erbjöds jag ett glas saft med druvsocker i som jag lyckades få ner för att få mer energi. Sen tog jag i. För kung och fosterland! Jag hade stor hjälp av coachning från barnmorskan i när jag skulle ta i och hur länge och när jag skulle hålla emot.

Jag visste sedan innan att de aldrig är ensamma att ta emot barnet när det kommer så jag trodde själv att det var långt kvar eftersom Gudrun var ensam i rummet. Men som i ett töcken hör jag hur hon plötsligt lite panikartat ber Samme att larma efter mer personal "för nu kommer barnet!" Barnmorskan som kom in var lite irriterad över att vi larmat för hon hade fullt upp med en annan förlossning, och Gudrun sa då lite ursäktande "jag vet men det är barn på gång här nu!" Barnmorskan som kom in hann precis få på sig sitt förkläde, sen, i en krystvärk så kom han. 09:28 lade de upp ett litet varmt, blött knytte på mitt ben och jag tänkte bara "nu är bebisen här, vad hände?" Allt gick så fort där på slutet och det var ingen som höll upp bebisen och visade kön eller gratulerade, detta på grund av att det blev så akut med personalbristen. Samme berättade att vi fått en liten kille och jag frågade honom om han var helt säker. Att jag skulle kolla själv slog mig liksom inte där i chocken! :) Sen torkade de av honom och han fick sin lilla mössa och lades upp på mitt bröst. Den känslan var helt obeskrivlig och helt oförglömlig! Direkt där och då så sa jag till Samme att det är en Vide. Det var liksom aldrig någon diskussion om saken.

Sista fasen var det jag upplevde som mest jobbigt. Då ville jag bara få njuta av min lilla familj och mitt lilla knytte. Moderkakan krystade jag ut i en eftervärk och allt gick smidigt och den var hel och fin. Sedan skulle barnmorskan sy två stygn och krånglade väldigt mycket. Sydde fel, fick ta upp och sy om och fipplade. Detta gjorde att bedövningen hann sluta verka innan hon sydde om och hon fick sätta ny bedövning. Då var jag arg. Trött och arg och frustrerad.

Vi lämnades äntligen själva i förlossningsrummet och ringde våra närmsta. Gudrun kom in och gjorde efterskötningen och Vide fick kläder på sig. Jag var SÅ hungrig vid det här laget! Halv tolv efter att jag tagit världens bästa dusch fick vi äntligen gå in och äta vår bricka. Istället för mackorna alla pratat om fick vi schnitzel, klyftpotatis och glass! Och det bästa av allt; äppeljuice. Som jag drack!

Vi förflyttades sedan till BB där vi stannade i två nätter. Mysiga och omtumlande dagar då vi lärde känna vår lille man.

Tisdag eftermiddag i strålande solsken och nästan 40gradig värme tog vi vårt lilla knytte och åkte hem! Idag är han nästan 4 månader och det känns som en helt annan tid nu när jag skriver om detta. Så otroligt mycket som hänt, som vår lilla kille har vuxit och så himla mycket vi älskar honom! Världens snällaste, roligaste och finaste lilla skrutt! Tänk att det var han som låg därinne hela tiden. Så overkligt!

Det var min förlossningsberättelse. En förlossning som gick SÅ fort och smidigt och som jag på det stora hela är otroligt nöjd med! Världens häftigaste upplevelse som jag idag 4 månader senare ser fram emot att få uppleva någon mer gång i livet om livet vill så. Fantastiskt. Att skapa liv!

Eko

Här ekar det tomt! Förlossningsberättelsens andra del är påbörjad men har inte hittat lucka för att skriva klart den än. Kanske kommer den upp i veckan, för nu går Samme på jobb och jag och Vide ska testa på livet ensamma hemma! Känns skönt med lite rutiner ändå, efter snart en månads bebisbubbla där man varken vet vilken dag det är eller om det är för- eller eftermiddag! 

Förlossningen (del 1)

Här kommer den så, min förlossningsberättelse. Vår förlossningsberättelse. Berättelsen om det allra största och finaste man kan vara med om!

Lördagen den 12 juli var vi i Stensabo på kusinträff med Sammes kusiner. Jag hade absolut noll känningar, det var en dag och kväll som alla andra. Sammes kusinbarn Felix var där, en helt underbar liten kille som är född den 13 juli förra året. Det har alltså varit ett stående skämt i släkten att vi (inte!) ska föda 13 juli och sno Felix ensamrätt på födelsedag. Mamman skojade och hotade med att säga upp bekantskapen om vi födde samma dag som Felix, han ska minsann få ha en egen födelsedag i släkten! Men som sagt, jag hade noll känningar så sannolikheten var ju noll, speciellt eftersom en förstagångsföderska ofta har långt förlossningsarbete och vi ju redan var inne på kvällen den 12 juli när vi satt och pratade om det och jag som sagt inte känt någonting.

Vid halv tio på kvällen kände jag att jag var trött, som alla andra preggokvällar så vi begav oss hemåt. Det var bronsmatch i fotbolls-VM så Samme satt kvar uppe och tittade. Jag tittade en halvlek sen gick jag ner och lade mig. Utan en aning om vad som komma skulle.

För prick klockan 24, när vi bytte från 12 juli till 13 juli, så vaknade jag till av att något kändes konstigt. Som en sammandragning fast mer intensiv. I samma veva kom Samme ner och lade sig och jag sa att "nu kanske jag har fel eller inbillar mig, men jag kände en konstig känsla i magen när jag vaknade". Sen tog det inte många minuter innan jag kände samma känsla igen. Då började vi lite nervöst skratta och fundera på om det var förvärkar. Men det liksom fortsatte att komma och blev mer och mer intensivt. Efter en kvart laddade vi ner en värkapp för att klocka värkarna och det visade sig då att de direkt från start kom med 4 minuters mellanrum! När värkarna kommer med 4 minuters mellanrum ska man ju ringa in! Jag fattade ingenting, jag hade sett framför mig att man ska sitta hemma en hel dag minst och klocka värkar, guppa på pilatesboll, duscha varmt och vänta in att värkarna ska komma tätare så att det är dags.

Men här gick det alltså undan så vid halv ett ringde vi in och sa att jag hade täta värkar och undrade hur vi skulle göra. Barnmorskan som svarade sa att jag som förstagångsföderska troligtvis skulle ha avtagande värkar och skrattade lite och sa "men du har ju bara haft värkar i en halvtimme, ta två Alvedon och försök gå och lägga dig igen". Så det gjorde jag. Tog två Alvedon och en dusch och då drog det igång på riktigt. Nu kom värkarna med 2-3 minuters mellanrum och vi ringde in igen strax efter klockan ett. Hon tyckte fortfarande att det lät märkligt men sa att vi kunde åka in om vi var oroliga.

Sagt och gjort; vi packade väskorna i all hast, Samme gav katterna mat och packade ner lite mat till sig själv och lite flädersaft i sportflaska till mig. Jag drog på mig de kläder som låg framme och tackade gud att jag varit snabb med att packa BB-väskan. För nu gick det undan! De som skrattade åt att jag packade tidigt och sa att jag kunde packa medan jag väntade in värkarna under latensfasen hemma kan jag ju knäppa på näsan nu. Här hanns inte med någon latensfas, jag hade fullt upp att hinna klä på mig innan det var dags att åka!

Runt kvart i två var vi färdigpackade och redo att åka in, jag åkte i bastflipflop från Thailand för det var det enda som passade på mina svullna preggofötter och jag hann inte leta upp något annat i hasten. Givetvis lyste tankmätaren rött... Vi stannade och tankade i Anderstorp och jag hängde i handtaget på dörren när värkarna kom. Vägen in till Värnamo var vi knäpptysta och jag vägrade ha på radion. Det enda jag sa på vägen in var "stäng av de jävlarna" om vindrutetorkarna som gnisslade för att det regnade lite för lite.

Halv tre var vi på plats på förlossningen där jag kopplades upp med CTG som mätte värkarna och registrerade hur bebis mådde. Barnmorskan Pia kunde då förvånat konstatera att jag var mitt uppe i intensivt värkarbete och redan var öppen 4 centimeter! Så hon utbrast "Du får byta om, för idag blir det bebis!" Vi tittade lite smått chockade på varandra och jag sa "nu ryker Felix födelsedag!"

Hittills gick allt för bra för att vara sant, jag hade ställt in mig på en lång, vidrig latensfas och att vi skulle åka in för tidigt och få åka hem och vänta in värkar, men här satt vi alltså nu, två och en halv timme efter första värken och fick besked om att det skulle bli bebis idag och att latensfasen var så gott som avklarad!

Fortsättning följer i del 2.

Våran lilla vicke vide

Jag är kvar på banan! Så himla skönt! Nu hoppas vi att skutan har vänt helt och hållet.

Idag har vi varit på BVC för vägning och mätning av vår lille och han följer sin kurva på pricken! Just nu väger han 3950 gram och är 53 cm lång, han har alltså gått upp nästan ett halvkilo sen han föddes och vuxit 2 cm på längden. Om det går fort?! Herre gud!

Han är så himla snäll så vi vågar knappt tro att det är sant! Han sover nätterna igenom med två matpauser; en vid tresnåret och en runt sex på morgonen. Då vaknar vi, matar och byter blöja och sen sover han nöjt vidare igen! Eftersom vi delar på nätterna så innebär det att både jag och samme kan sova sextimmarspass i sträck utan problem. Så tacksamt! Vide sover bredvid sängen i sin egna vagga sedan drygt två veckor tillbaka, det var bara de första nätterna som han helst ville ligga mellan oss i sitt babynest.

Dagtid sover han större delen av dagen, äter ungefär varannan till var tredje timme nu och däremellan ligger han lugnt och spejar och gymnastiserar. En nöjd liten kille helt enkelt!

Han har redan varit med om det mesta i äventyrsväg för att vara så liten. Han har varit ute i skogen i bärsele, varit massa gånger hos mormor och farmor, varit en heldag ute vid Bolmen med andra småbarn, varit i Huskvarna hos farbror, grillat nere hos Eddie, suttit på donkens uteservering i Värnamo och varit med oss och handlat flertalet gånger. Och det går super! Vi har gått promenader i vagnen nästan varje dag och han är lika nöjd i vagn som i bil. Kort sagt, världens snällaste lilla Vide!

Pappan i huset har semester även nästa vecka (så himla lyxigt!) och vi har en del besök inbokade som vi inte hunnit med än. Annars är planen en dagstur till Gällstad och Länghem; för att hälsa på gammelmormor och gammelmorfar och shoppa lite på lager 157. Eventuellt kanske det blir en Halmstadtripp över dagen i helgen om det inte blir för varmt väder.

Vi börjar alltså hitta rutiner och provar oss fram lite mer varje dag med att ha med oss vår lille på diverse äventyr. 

Och just ja, förlossningsberättelsen är på G!

Tack

Nu ska vi absolut inte ropa hej än. Men efter att ha varit i kontakt med BB igår och träffat världens bästa barnmorska Lisbeth så är jag på banan idag! Hon trodde inte alls på förlossningsdepression utan snarare en intensiv variant av baby blues. Så. Himla. Skönt! Hon sa att det kan gå över direkt i bästa fall, eller så planar det ut lite mer långsamt och då krävs tålamod. Och så fick jag googlingsförbud. Så igår vände det och idag är jag som sagt helt pigg och mitt vanliga jag! Så otroligt skönt! Pussar och kramar min underbara lilla familj hela tiden och är så tacksam över att kunna njuta av bebislyckan igen! Håll tummarna att det håller i sig utan dippar nu! Det känns så iallafall!

Miljoner tack för allt pepp! Särskilt stort tack till båda fridorna, till min familj och till sammes familj. Som ni har stöttat oss den senaste veckan! Tack också för alla brev, paket och presenter vår lilla Vide får! Snacka om bortskämd och älskad unge! (Och tack E och J för push giften till mamman! ;))

Min älskade lilla sparv!

Världens värsta

Detta trodde jag aldrig i mitt liv att jag skulle skriva. Och det gör så himla ont i hela mig att det är så. Men jag har symtom för en eventuell förlossningsdepression och mår inget vidare alls. Så mycket tårar, ångest, skam och skuld. Detta som ska vara lyckligaste tiden i livet. Jag som har fått världens finaste lille kille. Så blev det så här. Så himla ledsamt!

Ber därför om förståelse för att jag är dålig på att svara på alla samtal och sms och att jag inte alla dagar orkar med besök. Vi har sökt hjälp och jag hoppas verkligen vara på banan snart igen!

Kroppen är fantastisk!

Här är magen, prick en vecka efter förlossningen. På en vecka har den dragit ihop sig nästan helt och jag har tappat 11 kilo. Helt sjukt! 

Älskade pappan

Alltså denna pappan. Världens absolut bästa pappa som finns, min älskade fina Samme som jag inte trodde kunde växa mer i mina ögon. Jag visste ju redan att han är världens bästa. Men det har tagit sig helt nya proportioner nu och jag är så glad och tacksam att jag har honom. Att vi har honom. Vi älskar dig!

Min

Tänk att detta lilla Knyttet är mitt alldeles egna. Att det är denna lilla minikillen som bott i min mage och som jag och Samme har skapat tillsammans! Som vi är kära i denna lilla varelsen!

Älskade lille Vide

Han är här nu, lillsparven! Finns inte ord för alla känslor som är just nu så jag tänker inte ens försöka förklara hur det känns. Att man kan älska en så liten så otroligt mycket! Helt magiskt!

Vi är inne i total bebisbubbla och njuter av att ha fått komma hem. En dag ska jag skriva ner förlossningsberättelsen och allt kring den, men inte nu. 

Nu tar jag tillfället i akt och bildbombar er med bebisbilder. Vad ska man annars med en blogg till? ;)

Jag är så klart partisk, men alltså denna lilla personen är den finaste jag vet!

V.39 (38+5)

Mamma
Livmoderhalsen mognar inför förlossningen. Man kan känna sig tung och trött och ha kraftiga förvärkar. Det är vanligt att sömnen blir störd, se till att vila så ofta du kan. Många blivande mammor längtar intensivt efter att graviditeten ska vara över nu. Man behöver sova och äta ordentligt för att orka med förlossningen. Om det är första barnet kan förlossningen ta upp till något dygn och det är inte ovanligt att man förlorar både en och två nätters sömn. Ladda med kolhydrater!

Barnet
Barnets totala längd är nu ca 50 cm och det väger ca 3,4 kilo vid veckans slut. Barnets fostervätska förnyas var tredje timme. Navelsträngen är ungefär lika lång som barnet. Barnet är nu förberett för sin födelse. Det har fått mycket näring och även skydd mot vissa sjukdomar genom att det har fått mammans antikroppar. De kommer att skydda barnet den första tiden innan det har bildat egna. Barnets hjärna väger ca 400 gram och utvecklas hela tiden. Den kommer inte att vara helt färdig förrän barnet är runt 2 år.

Egna reflektioner
"Många mammor längtar intensivt efter att graviditeten ska vara över nu". Eh ja. Det kan vi ju vara rörande överens om! Jag är lite besviken varje morgon när jag vaknar över att värkarna inte kommit inatt heller. Och ja, jag vet att jag inte är vid beräknat datum än, men det är varmt nu! Och händerna värker så jag blir galen om nätterna. Men idag går vi ner på ensiffrigt! 9 dagar kvar! Jag fortsätter hålla tummarna att det är typ en dag kvar, även om jag mer och mer ställer in mig mentalt på att gå över tiden. Jag har börjat få kraftiga förvärkar och starka sammandragningar, annars inga tecken på att det är bebis på G. Å andra sidan säger de ju att man inte har några tecken innan, det liksom bara startar när man minst anar det. Så vi får väl se när lillsparven behagar komma till oss!

Jag njuter av att fogarna tillåter promenader och har gått några helt sjukt sköna morgonpromenader nu under veckan. Himmelskt! Som jag redan skrivit så överlever jag annars hettan genom att bo på stranden dagtid, använda fläkt och AC kvällstid och nätterna, de ska jag inte sticka under stol med att jag nästan inte klarar. Men. Inatt var ett undantag. Äntligen! Alla andra dagar har jag vaknat 06:00 och varit tvungen att gå upp på grund av värken i händerna. Dessförinnan har jag då varit vaken cirka 8 gånger varav 5 av dem har jag varit uppe på toa eller uppe för att gå igång kroppen så att värken släpper.

Men inatt har värken varit lite mildare, vilket innebär att jag bara varit uppe 2 gånger! Dessutom lyckades jag somna om från 06 till strax innan 08 idag! För ett trött och minst sagt noll uppvilat preggo så gör det så klart en enorm skillnad med så mycket extra sömn! För denna veckan har jag verkligen legat på minus på sömnsaldot, vilket har stressat mig lite eftersom förlossningen ju kan dra igång prick närsomhelst. Då vore det skönt att vara lite utsövd i alla fall. Så idag är jag redo knyttis, det är bara att komma nu! :)

Magen v.39 (38+2)

Jag hoppas att detta är sista magbilden nu, men känslan säger mig att det nog blir en magbild v. 40 också..

Det blev ännu en dag på stranden!

Nu är vi solbrända, jag och knyttis!

Om jag orkar kommer en veckouppdatering härinne ikväll, innan fotbollen.

Men först ska jag kramas med min fina sambo ute i skuggan och sen slänga ihop karros svingoda pastasallad som jag varit sugen på i flera dagar! Mm--mm--mm!

Att överleva

Tanken var att vecka 28, denna veckan, skulle jag ägna åt att fixa och dona i lugn och ro inför bebis. S jobbar denna veckan också så jag skulle liksom ha all tid i världen åt diverse småfix här hemma.

Men det var innan högtrycket och åskvärmen fångade Småland i sin järnklo. Denna dallrande, tryckande värme och luften som står helt stilla. 

Så jag gör ingenting mer än att försöka överleva. Håller dörrarna stängda och rullgardinerna nere i ett desperat försök att få svalare nätter. Står i underkläderna under AC:n och får nästan gåshud av den underbara svalkande luften. Och sen badar jag. Bor under dagtid på någon lokal strand häromkring (sjöar har vi gott om!). Igår åkte vi längre, till Hofsnäs, men idag blir det en strand här i närheten.

Funderar på att spontanköpa en pool på rusta idag, har sett många preggisar som gjort det och är så avis!

Längtar till söndag, då kommer svalare luft sägs det! Eller, längtar tills bebis kommer ut, men hen verkar inte ha någon större brådska dessvärre.

I måndags var jag hos frisören och klippte och färgade hår. Alltså den värmen under plast och cape och med foliepaket i hela huvudet. I åskvärmen. Det var en pärs! Men vill man vara fin...

Ogreppbart

Det är så svårt att förstå att det är så nära nu. Vi pratar och pratar och pratar om det och alla fina i närhet just nu är på spänn och hejar och peppar och väntar. Så sett är det tydligt att det är nära. Men i huvudet och hjärtat är det så himla svårt att ta in.

Det känns på något sätt som att jag alltid kommer att vara gravid, att det liksom inte kommer någon bebis. Det är så svårt att förstå att det liksom ligger en liten färdig minimänniska i min mage nu och bara väntar på att startskottet ska gå! På ett sätt var det lättare att greppa att det låg ett växande foster som byggdes dag för dag, för ett outvecklat foster kan man inte relatera till alls. Men att det ligger en bebis på 3,2 kilo med hår, små fötter och färdiga ansiktsdrag, det går faktiskt inte att ta in.

Det skrämmer mycket nu på slutet, det här stora livslånga ansvaret som väntar. Att det liksom är för evigt och inte går att stoppa eller dra sig ur. Inte för att jag på något sätt tror att jag kommer vilja det, men man måste minnas vem vi pratar om här. Jag har alltid, alltid sett till att ha en plan B, en genväg ut eller en bakdörr bort. Jag har näst intill aldrig utnyttjat dessa flyktvägar, men för mig har det alltid varit viktigt ATT det går. OM jag skulle vilja, så kan jag ändra mig. 

Ni vet, i början av ett osäkert förhållande om man ska satsa eller ej. Då har jag alltid vågat för att jag vet att det alltid går att gå om det skulle vara helt fel. När jag sökte till gymnasiet så sökte jag frisör och estet långt hemifrån, trots att jag nog innerst inne visste att jag aldrig skulle kunna flytta iväg så tidigt. Mn jag vågade, satsade och kom in. Och utnyttjade en bakdörr och tackade nej. Till och med inriktning på programmet som sedan följde valde jag och valde sedan om i sista sekund. På högskolan pratade vi mycket om att man kan ju hoppa av detta fyraåriga slit och hoppa på tvåårs i Borås. Vi gjorde det såklart inte, men det är just det där att det GÅR om jag VILL. För att inte tala om alla beslut och planer som gjordes upp och sedan förkastades under mäklarperioden! Oh My.

Jag har väl helt enkelt en inbyggd osäkerhet och rädsla att välja fel. Och en jäkla beslutsångest uppe på det. Så jag har jobbat stenhårt med bakdörrar vid stora vägval i livet.

Men nu. Nu se jag vid mitt hittills största och livsomvälvande vägskäl. Och nu finns det ju liksom ingen ångerrätt. Inget sista anmälningsdatum och ingen bytesrätt. Så klart att det är skrämmande för en sån som mig. Det är skrämmande för alla, har jag hört, men för mig är det ju någon som har låst bakdörren och kastat nyckeln.

Så ja, jag är lite rädd ibland och emellanåt för detta stora. Men allra mest är jag glad och förväntansfull såklart. Och jag vågar tro och hoppas att detta är det största, bästa och allra finaste i livet, och då behövs ju inga flyktvägar!

Jag vill mest ha bebis här nu och uppleva allt det stora och magiska som väntar. Kom nu knyttis!

Hot

Okej. Såhär varmt är faktiskt inte okej att det är!! Inte sån sjuk tryckande värme när det ändå är molnigt! Så himla onödigt?! 

Graviditeten är ett underligt tillstånd, de senaste 2 veckorna har jag märkt att foglossningen blivit bättre! Jag får fortfarande ont i magen långt ner efter att jag gjort något fysiskt, men till skillnad från innan kan jag nu iallafall röra mig utan att det låser sig i ryggen. Tidigare kunde jag knappt ta ett steg utan att det skar som knivar i rygg och skinkor och jag fick liksom vagga och halta fram.

Men nu, helt otroligt så gick vi en hyfsat lång runda häromdagen! Så sjukt skönt! Som jag har saknat det! Sammandragningar och klagande fogar efteråt, men det är det värt eftersom det är SÅ skönt att kunna röra sig igen!

Idag har jag därför klarat att klippa gräset (sjukt korkat dock i denna värmen, trodde jag skulle flyta bort av svett!) och nu ikväll när det svalnat lite så gick vi en kort runda vid sjön. 

Mellan varven har jag sovit, sovit och sovit. Är så trött nu! Och hungrig på ett vrålande vis! Förlossningsförbereder sig kroppen mån tro? Och så har vi hållt benen högt Knyttet och jag!

Hoppas på svalare väder imorgon!

Svullen

En kollega sa till mig för en vecka sen: nu börjar näsan svullna så nu är det dags närsomhelst! En annan tjej sa att myten säger att om näsan svullnar när man är gravid så väntar man en liten kille.

Vi kan ju konstatera att jag bör föda närsomhelst och att det är en pojke, av morgonens bilder att döma! 

Haha! Bjuder på denna! Känner typ inte igen mig själv i spegeln längre! 

Sista arbetsdagen

Ja, så är den här, sista arbetsdagen! Som jag har längtat och väntat och räknat ner! Särskilt de senaste veckorna när det varit segt att jobba! 

Idag är det dock blandade känslor. Ska så klart bli så himla skönt att gå hem, men samtidigt väldigt vemodigt och tråkigt. Känns helt overkligt att jag liksom inte ska jobba på över ett år! Kommer sakna mina kollegor och sakna min plats i yrkeslivet. Men troligtvis och förhoppningsvis kommer jag inte sakna det lika mycket som jag kommer älska att vara hemma med bebis!

Det är nog mest nu innan det kommer kännas konstigt. Innan bebis kommer och innan Samme har semester! 

För sen jäklar hörrni, sen börjar det nya livet! ❤️

Ljuva halvtid

Alltså det här med att jobba nästan halvtid. Så sjukt jäkla gött! Är såå mkt piggare nu och ändå är det bara två timmar det rör sig om! Så borde man fasen jobba jämt, tänk vad mkt mer tid man skulle ha för allt som ska fixas hemma, handlas och stökas! Och framförallt, så mycket mer tid för barnen!

Varit hos BM idag och allt såg bra ut! Blodtrycket ligger inom ramarna, magen och bebben följer kurvan och hjärtljuden var bra. Idag sa hon tack och hej, hon går på semester så när hon är tillbaka är bebis garanterat här. Så himla märkligt det kändes!

Idag fick jag även en leverans med hallonbladste. Nu jäklar går vi på det tunga artilleriet ;) bebis behöver inte komma riktigt än, det vore skönt att få avsluta jobbveckan och hinna vila ett par dagar. Inte ens nästa vecka behöver den komma om den inte vill. Men vecka 29, då jäklar vill jag ha bebis här! Hör du det lilla myra??

Annars försöker jag hinna med allmänt fix med mig själv; färga ögonfransar, måla tånaglar, bokat tid för klippning och färgning, beställt hem lite provbågar.. Ja det märks att jag längtar efter att få mitt gamla jag tillbaka nu! Sjukt trött på barbamammalooken med birkenstock/sneakers, stödstrumpor och mammakläder! Så jag piffar det jag kan för att känna mig lite fin iallafall!

Pyssel och fix

Alltså hur mycket är det egentligen möjligt att längta efter en liten liten människa? Samtidigt som det känns helt overkligt att förlossningen verkligen kan starta närsomhelst nu, så vill jag bara att bebis ska komma NU! Imorgon är det juli, min födabebismånad (gud förbjude att det drar iväg in i augusti!) och det är 18 dagar kvar till beräknat datum. Så himla spännande!

I väntan på bebis har vi passat på att få så himla mycket bra saker gjorda! Sådana saker som är som balsam för boande preggosjälen! Jag har pysslat massa till bebis och njuter av att sitta och fixa och dona med smått och gott till den lille. För någon vecka sedan gjöt vi gipsmage, ett kladdigt men roligt projekt! Helt overkligt att se magen från annat perspektiv, för mig är den inte så stor ändå! Ska bli så kul att ha kvar den sen när magen är borta, och tanken är att den ska slipas till och sättas band rund och sedan ska den hänga i Knyttets rum. Det har ju faktiskt varit hens hem under första 10 månaderna i livet!

Vi hade tänkt strunta i att ha vagga; vi har en fin Trollspjälsäng som jag redan inrett och gjort iordning för bebis och ställt i vårt sovrum. Men min chef har legat på och frågat om vi vill låna deras vagga flera gånger och nu den sista gången kunde jag inte säga nej. Kändes så himla otacksamt. Så jag tänkte att i värsta fall får den väl stå oanvänd på kontoret. Men det visade sig vara en så himla fin och smidig vagga! Komiskt nog också från Troll, så den är identisk med spjälsängen i form och utseende! Dessutom är den såklart mindre, vilket blev mycket bättre i vårt sovrum eftersom jag vill ha bebisens säng bredvid min sida av sängen. Spjälsängen fick också plats, men det blev tight och jag skulle vara tvungen att hoppa i sängen från kortsidan. Men vaggan får lätt plats och ger dessutom utrymme att röra sig på min sida! Den har vaggfunktion (hey, det är en vagga!) som känns bra att kunna gunga igång genom att bara sträcka ner handen. Så nu har jag bäddat även den och flyttat in det fina babynestet och bebisens första gosedjur. I och med att den är mindre så blev det mycket mer ombonat och mysigt och jag har ärligt talat lust att själv krypa ner där! :)

Spjälsängen fick flytta in i bebisrummet och planen är att när bebis ska sova i eget rum efter ett tag så flyttar hen även in i sin spjälsäng! Vi har köpt en fin mobil till spjälsängen som fästs i ribborna och jag flyttade den till vaggan, men det blev inget bra alls. När vaggan gungar så gungar mobilen värre än på ett stormande hav! Så mobilen får bo kvar på spjälsängen, och det är här nästa pyssel kommer in! Jag håller på att knåpa ihop en origamimobil att ha över vaggan, som vi fäster i taket istället för på vaggan. Jag har vikt 10 tranor i olika färger och ska vika några till (sjukt kul, snacka om att ha fått blodat tand!) och sedan fästa dessa i en fin gren så att det blir en svävande mobil. Tror det kommer bli super!

I helgen tog vi även tag i skämsrummet, det rum som liksom blivit över i all jäkla renovering! Vi har ju renoverat 2 av 3 sovrum på nedre plan och det är just det tredje sovrummet som fått agera skräprum, dit vi flyttat allt som vi slängt ut ur de andra rummen. Där har vi även knökat in spinningcykel och crosstrainer. Där har även tillfälligt kontor fått vara, efter att vi flyttat ner det från sovrummet uppe som vi sov i medan vi renoverade sovrummet nere. Sen har det liksom bara blivit kvar där nere. S har förvarat alla sina verktyg som vi renoverat med och allt material som blivit över. Skyddspapp och golv och överblivna garderober och möbler från andra rummen. Dessutom har katterna valt ut detta som sitt sovrum eftersom vi stängt ute dem både från vårt sovrum och bebisens. Alltså. Rummet var sjukt stökigt och fullt med katthår i gästsängen. Jag sålde två byråer lite hastigt och lustigt, vilket gjorde att jag snabbt fick riva ut det som var där i för att ”sortera sedan”. Så jag har sorterat och sorterat och slängt en hel sopsäck med gammal skit! Och vi har rensat och städat och organiserat och alltså den känslan när man är klar! Helt sjukt skönt! Är så nöjd att vi hann det innan bebis, det var egentligen ett höstprojekt att ta tag i. Men eftersom det regnar som om det vore november så hade vi tid över att ta detta rycket inomhus vilket var så välbehövligt och skönt!

Utvändigt har vi också läget under kontroll nu. S har jobbat som en tok och fått klart gången ut från altandäcket och har bara gången ner mot förrådet kvar. Sedan kan vi börja med att klä in däcket och verandan och sätta upp staket runt! Gräset vi sådde har tagit sig fint och vi premiärklippte det i helgen och det blev så himla fint! Visst är det kala fläckar men det är bara att så i allteftersom.

Andra bra saker vi har hunnit få gjort i helgen är att köpa ett stort gigantiskt parasoll till däcket! Ni som varit där vet att det blir helt sjukt stekigt i solen där. Det är absolut skönt, men inte som preggo och inte med ett litet knytte som behöver skugga. Nu har vi ett sidohängt 3 meter stort som skuggar hela rottinggruppen och hela däcket blev med ens så himla mycket mer ombonat! När sedan staketet kommer upp kommer det bli världens bästa uteplats!

Vi öppnade plånboken ännu lite mer och köpte en extern hårddisk på sommarrean. Jag känner att det får bara inte finnas någon risk att bilderna på bebis försvinner för att gammeldatorn går sönder! Det har varit en liten oro länge att datorn ska lägga ner och de bilder som ligger inne där redan nu ska försvinna. Så det ska bli så skönt att flytta över dem till hårddisken sedan! Och dessutom en perfekt iväntanpåbebissyssla när jag går hemma! Att rensa och sortera bland alla bilder och framkalla dem som vi verkligen vi vill ha kvar.

På tal om gammeldator så köpte vi också en ny dator igår! (det är inte bra för vår ekonomi att det regnar helt enkelt!). Vi har haft varsin dator sedan innan, Sammes har redan gett upp och skärmen är helt svart. Den går bara att köra via TV:n. Min dator hänger med än men det är på håret alltså! Jag köpte den 2007 när jag började plugga så den är 7 år(!!) Den är slö som en gammal pensionär och framförallt så är den så jäkla varm så det går inte att ha den i knät och ställer man den på ett bord så slår den ifrån av värmen. Man klarar sig alltså genom att ställa den med fläkten utanför bordet… 

Och eftersom jag har investerat i systemkameran och köpt nytt objektiv, stativ och fotokurs så känner jag att jag måste ha en dator att redigera bilder i också. Annars blir det aldrig av med varken framkallning eller att spara ner bilder. Samme har länge varnat att vi nog snart borde köpa en ny dator, innan den andra rasar ihop helt. Vi bestämde oss därför att satsa på en ny dator och skeppa iväg de gamla liken vi har hemma. Eftersom vi mest använder paddan så behöver vi bara en enkel dator som mestadels kommer användas till just bildredigering, att titta på film i sängen och på kortare resor och till ordbehandling (word och excel). Vi hittade en prisvärd HP som var nersänkt till 5000 och med en webrabatt jag hittade så fick vi ner den till 4490. Egentligen 500 mer än vi tänkt lägga på en dator just nu, men å andra sidan vill jag ha en som inte rasar sönder direkt och som är hyfsat snabb när man sitter med stora bildfiler. Samme hade processorskrav och RAM-minneskrav som han inte ville tulla på. Så till slut höjde vi budgeten med 500 kronor och det verkar som att vi får en grym dator för de pengarna! Nu längtar jag bara tills den kommer, det är en härlig känsla med ny dator! Då tänkte jag även ta tag i fotokursen så jag har lite redigeringskoll INNAN bebis kommer.

Så ja, vi har fått mycket gjort och det känns SÅ bra! Denna sista vecka jobbar jag halvtid och resten av tiden tänker jag spendera i soffan med att vika små pappersfåglar och sortera bilder och förkovra mig i kamerans alla funktioner i väntan på bebis! :)

V. 38 (37+2)

Mamma v.38

Många kan känna en oro inför förlossningen, trötthet på grund av sömnbrist och en stor längtan efter att graviditeten ska vara över. Se till att få tid för dig själv. Sov eller vila så ofta du kan. Man kan känna en stickande känsla när barnets huvud stöter emot musklerna i bäckenbotten och ibland ett obehag om man sätter sig för snabbt på en stol. Se till att ladda med kolhydrater i kosten och packa BB-väskan om du inte redan gjort det!

Bebis v.38

Graviditeten beräknas nu som fullgången. Barnet ökar snabbt i vikt. Alla inre organ är färdigbildade. Barnet väger nu runt 3 kilo och är ca 49 cm långt. Förlossningen är jobbig även för barnet. Men barnet klarar detta väl och har till exempel lagrat extra näring som det kan använda. Underhudsfettet fungerar sedan även som energireserv den första tiden efter födseln.

Egna reflektioner

Nu är vi minsann fullgångna, lillsparven och jag! Eftersom bebis vägde strax över 3 kilo redan förra veckan så antar jag att den ligger runt 3200 gram denna vecka om den följer sin kurva. Nu känns det på allvar att det börja närma sig! Jag jobbar just nu min sista vecka har därmed bara 3 dagar kvar innan jag går på mitt livs längsta ledighet! Känns helt overkligt måste jag säga! Jag kan absolut inte påstå att jag varit nervös eller orolig inför förlossningen tidigare, men igår kväll var det som att få ett klubbslag i pannan av nervositet. Det kom från ingenstans och jag blev helt plötsligt livrädd att värkarna skulle dra igång under natten! Idag känns det helt okej igen så jag antar att det var ett infall när jag låg ensam vaken i mörkret. Jag antar också att det är sådana här känslor som kommer att komma och gå lite som de vill nu på slutet. Vi är helt redo för bebis nu; allt är inköpt och klart, alla små kläder och filtar är tvättade, sängen och vaggan är bäddade och babyskyddet installerat. BB-väskan är packad och bebisen är fixerad sedan länge och färdigbakad. Nu är det bara att vänta på att knyttet vill komma ut! Och försöka ha sinnesro nog att inse att det kan röra sig om alltifrån 1 dag till 4 veckor till. Det känns som att kroppen verkligen har gått in i förlossningsförberedelser nu; jag har hårda sammandragningar/förvärkar och det liksom molar och ilar lite här och var. Himla svårt att sätta ord på men det är liksom bara en känsla att någonting händer i kroppen. Jag är extremt hungrig hela tiden, det började i söndags ungefär och ämnesomsättningen är på topp, minst sagt! På nätterna fortsätter värken i händerna, men jag tycker att den är lite mildare nu än innan. Däremot vaknar jag med extremont i höfter, ljumskar och typ lår (!?) som släpper om jag går upp och går lite på dem. Det märks också att minsta fysiska ansträngning direkt får kroppen att strejka ihop efteråt. Magen har sjunkt ytterligare denna veckan, det känns inte minst på andningen och att det är lite lättare att röra sig. Om det är pirrigt och spännande? Helt sjukt! :) 

Magen v. 38

I väntan på bebis

Nytt till bebbens garderob. Nallebyxorna är mitt absoluta favoritplagg. Dör lite varje gång jag ser dem!

Och ett litet urgulligt, unisexfynd från Tradera!

Åh. 

Sommarbarn

Först och främst vill jag säga att alla månader är bra månader att föda bebis i. Punkt slut. Om någon är osäker på ifall jag har rätt så fråga alla barnlösa som kämpar och kämpar och förtvivlat gärna vill se ett plus på stickan.

Jag har fått oändligt många kommentarer angående att vi ska ha barn i juli. Det finns några positiva och gemensamt för dem är att de har fått sommarbarn själva. Men resten är negativa. Har till och med fått frågan rakt ut hur vi tänkte när vi skaffar barn mitt i sommaren. (som att vi kunde välja liksom). En annan tyckte synd om vårt barn som måste ha sina barnkalas på sommaren. Hens dotter är född i juli och det var aaldrig någon hemma när hon skulle ha kalas. Typiskt, att vi inte tänkte på det!

Svaret är att vi inte tänkte alls, barn är små mirakel som kommer när de kommer (om man har tur) och för oss är alla månader bra bebismånader.

Men som en pepp till alla er som också kanske kommer att få sommarbebisar när det är dags så vill jag säga att det ur många synvinklar är världsbäst att föda på sommaren! Varför?

Det kan onekligen vara sjukt varmt att vara preggo på sommaren, men man kan också ha tur (som jag!) och det blir en kylig sommar. Då är temperaturen inga problem! Tvärtom är det en bonus med varmare väder eftersom man då kan klä sig svalt i långklänningar, tunna sommarkläder och knalla runt i bikini hemma. Dessutom, en brun gravidkropp är ingen nackdel; att känna sig både fet OCH blek är ingen höjdare! Man slipper också bekymret med vinterjacka; ingen superrolig utgift på slutet av en graviditet! Inte heller så smidigt att krångla i kroppen i bylsiga vinterkläder! Svullna fötter är ett problem för många preggisar och en del tvingas gå i foppisar mitt i vintern för att inget annat passar. Jag har kommit långt med flipflops och låga ballerina. Utan att få in snö i dem.

Det stackars barnet får fira födelsedag mitt i sommaren. Men fördelen med det (har frågat sommarbarn) är att de nästan alltid har soliga födelsedagar och kan äta jordgubbstårta med svenska jordgubbar utomhus. Familjen har ofta semester så alla är lediga och man går inte i skolan.

Att vara gravid över sommaren gäller ju även dem som föder på hösten. Min bebis kommer i juli sen är det över, men alla de som väntar smått i september och framåt får ju utstå sommaren de också!

Säsong för svenska jordgubbar och vattenmelonen är just nu prick lika söt och god som i Thailand. Behöver jag säga mer? Världens bästa, godaste, nyttigaste och vätskebalanserande preggocraving! 

Det känns generellt sett lite lättare att vara förstagångsmamma på sommaren. Vi har inte behövt tänka åkpåse, ytterkläder, mössor, vantar eller overaller. Man kommer långt på en body och filtar när det är högsommar. 

Semester. Att få barn mitt i semestertider innebär att man kan styra sin ledighet optimalt och slipper krångla med föräldradagar. Det går så klart att begära semester när man än föder, men det är onekligen smidigt när alla andra också ska gå och företaget stänger/drar ner tempot. Men det allra allra lyxigaste är ändå att pappan i huset kan planera sin semester och plocka ut utan problem! Det innebär att 4 veckors semester ihop med de tio pappadagarna blir 6 hela veckors tillsammanstid, utan att nalla på en enda dubbeldag! (Förutsatt att knyttis kommer som planerat).6 veckor ihop under knyttets allra första tid, dessutom på årets bästa årstid! Det känns så himla himla värdefullt!  

Så på frågan om jag kommer att testa alla knep som finns för att sätta igång förlossningen så är svaret ja!

Och som ni ser, det är inte så farligt att få ett sommarbarn alls, tvärtom är det ganska lyxigt! Och som sagt, alla månader är bra bebismånader och alla årstider har sina egna för- och nackdelar och till syvende og sist tar de nog ut varandra ganska rättvist!

V.37 (36+5)

Barnet v.37
Barnets totala längd är nu ca 47 cm. De allra flesta barn fixerar sig under sista delen av graviditeten, inte ovanligt från vecka 37. Nu betraktas barnet som fullgånget, det vill säga att det är färdigt att födas. Det väger knappt 3 kilo.

Mamma v.37

Den här veckan är lämplig tid att sluta arbeta. Nu börjar många kvinnor längta efter att föda. Det börjar bli rejält tungt och det är jobbigt att nattsömnen blir störd. Det är vanligt att känna förvärkar nu. Spänningen och förväntningarna stiger ju närmre förlossningen man kommer och det är dags att packa BB-väskan om det inte är gjort!

Egna reflektioner v.37

En fördel med att ha lite småskavanker (i mitt fall myom) är att vi har fått se vårt lilla knytte typ exakt dubbelt så många gånger som alla andra. Normalt sett görs ett ultraljud runt v.12 och ett runt v.18 och sedan är det bra så. Vi har som sagt haft förmånen att fått gå på tre extra ultraljud. Ett av dem var för att barnmorskan var osäker på bedömningen av den lilles hjärta eftersom mina myom låg i vägen och störde ultraljudsvågorna. De två sista har varit rena tillväxtultraljud där de kontrollerat myomen inför förlossningen så att dessa inte ska sitta i vägen. Det plussiga med detta är att de samtidigt har kollat tillväxten på vår lilla sparv och vi har därför fått information hela vägen fram i stort sett hur den lille har det där inne. I tisdags var vi inne på vårt sista ultraljud och nu är det en stor bebis därinne! Knyttet uppskattas väga runt 3 kilo nu och av sparkarna att döma så är hen stark och pigg! Vi har även vetat sedan ultraljudet i v.32 att hen ligger med huvudet neråt och den är dessutom fixerad sedan vecka 35 ungefär. Så ja, nu känner jag att den verkligen får komma när den vill! Den är så pass stor och räknas (enligt vårdguidens app) som fullgången nu! Om inte annat så är den det i övermorgon då vi kliver in i v.38…

Jag har ju varit sjukskriven men jobbar denna vecka på prov. Idag lämnade jag nya prover som var okej och det innebär att jag jobbar nästa vecka också. Men det är sista veckan! Jag kommer dessutom att använda mina sista komptimmar och sluta tidigare på eftermiddagarna varje dag nästa vecka så det känns okej ändå. Tiden går ändå fortare när jag jobbar än om bara går hemma och väntar! Men visst, jag ska inte sticka under stol med att det vore grymt skönt att vara ledig nu…

Midsommarhelgen hade jag mycket sammandragningar och förvärkar måste jag säga, men denna veckan har det typ stannat av helt! Jag hoppas så klart att bebis kommer innan BF, eftersom jag är sjukt plågad av värken på nätterna nu! Och det är tungt! Inte tyngre för mig än för någon annan men det är sjukt jobbigt att röra sig, vända sig och att orka med vardagen nu så två veckor innan hasde varit nice! Det skiljer ändå 4 hela långa veckor på att föda 2 veckor före än 2 veckor efter. Av rent sentimentala skäl så önskar jag att knyttet kommer tidigare så att Sammes bror med familj hinner träffa henom när de är nere i sommar. Annars dröjer det så himla länge eftersom de bor i Dalarna och är nere cirkus en, max två, gånger om året. Men just därför kommer väl lillsparven att trycka sig kvar därinne så länge som möjligt ;)

Bra datum att födas på i juli är 7 juli (140707) eller 14 juli (140714) tycker jag! Hör du det knyttet? :) Dessutom finns det sjukt många födelsedagar i vår släkt som jag gärna hade lyckats parera så att knyttet får en egen födelsedag och slipper dela! Samme, Isabell, min mormor, Sammes ingifta morbror, Sammes pappa och Sammes bror fyller alla i juli! Utspritt dessutom så det blir tufft att parera! :)

Givetvis är knyttis mer än välkommen vilken dag det än blir, men hålla en tumme kan man ju!

Magen v.37 (36+3) 

Återigen nykliad och röd;)

Och på tal om paket...

Jag beställde lite böcker förra veckan när jag var hemma sjukskriven. För att någon tipsade om att det kan vara bra att packa med i BB-väskan, om det blir utdraget ifall man får komplikationer och måste stanna kvar länge och partnern inte får stanna och bebis sover. Ja, vid en normal förlossning så förstår jag att jag inte kommer varken hinna eller vilja läsa bok, man har nog annat att göra;) Men ändå skönt just in case som sagt eftersom jag är en sjukhusklenis som nog dör om samme måste åka hem och jag stanna kvar själv.

Risken är dock att böckerna är utlästa innan det är dags. Jag älskar ju böcker och har nog något rekord i snabbhet på att läsa ut en bok. Så dessa böcker kommer nog mer troligt att vara bra tidsfördriv nu på slutet i väntan på bebis när man inte orkar mkt mer än att ligga i soffan. Eller sitta i solstolen. Läsa i solstol är en tiopoängare!

Och det finns inte mycket som slår känslan av att få hem ett gäng nya, oöppnade böcker som liksom knakar lite lätt när man öppnar dem första gången. Så mycket förväntningar man har och sakta men säkert slukas man in i en helt ny värld! (Om boken är bra vill säga). 

Denna gången försökte jag sprida ut det lite och inte ta tre deckare. Så det blev en   av varje. En hyllad bok om barnlöshet, en omskriven om ballongexpedition och en riktig tegelsten till deckare. Alla har fått bra recensioner och jag kan knappt bärga mig tills jag hinner och kan börja läsa!

Tacksamhet

Sitter i soffan och är allmänt blödig idag. Tack alla ni som peppar och hejar. Det är ju liksom inget synd om mig alls, verkligen inte! Men visst, lite kämpigt har det varit, men inte så farligt. Man liksom finner sig bara i det. Antar att det låter värre när man inte är gravid själv, för när man är i det så räknar man bara med att det är lite jävligt.

Just därför blir man så genuint förvånad och lite chockad över all omtanke. Tack fina ni! För pepp och styrka ni skickat här inne, via sms, telefon och besök. För erbjudande om handlingshjälp, vardagshjälp och bara allmänt sjukskrivningsumgänge. Och för paket. Jag som älskar paket! Paket från Z med brev, godis och (redan välanvänd) klänning att låna nu på sluttampen. Och paket med superfint armband och styrkekramar från I med familj.

Det sistnämnda blev så himla komiskt! Jag var nyvaken när samme kom in med det och hade inga glasögon och tänkte "har han hittar min handledsskena ute" och sen "Men, det är ju ett paketsnöre runt, åh det är någon som lånar ut sin handledsskena till mig så jag har till båda händerna!" 

Haha. Sån förvirrad preggohjärna som uppenbart har jävligt ont i händerna;)

Men tillbaks till ämnet. Tack igen. Det är just den där lilla omtanken som värmer så otroligt mycket. Som får ett blödigt preggo att gråta lite. Och som får en att högt värdera sina vänner. 

Dröjande sommarvärme

I midsommartider svämmar sociala medier över av uppdateringar (som vid alla större högtider, såklart). Många har iår påpekat kylan. Att det var svinkallt. Nyhetsprogrammen försöker peppa och säger "snart, snart kommer sommarvärmen, håll ut!" 

Jag har en sambo som håller på att frysa ihjäl på nätterna och sover med extra filt eftersom jag vill ha fönstret lite öppet.

För vet ni jag fryser inte! Jag njuter av den här svala temperaturen och konstaterar chockat att vädergudarna har lyssnat på mina böner! Jag är så himla tacksam över att vi inte har högtryck. Så mkt bättre jag sover tack vare det! Och svullnaderna tackar också.

Så jag njuter i hemlighet över det kalla vädret och hoppas att det hänger i ett tag till. I ungefär 3 veckor till vore toppen! Sen kan det få bli sommarvärme!

Midsommarafton

Vi hade en supermysig midsommarafton som dessutom passade en trött höggravid tjej perfekt! Solen sken, midsommarstången restes på Grännaberget med storslagen utsikt över Vättern. Vi picknickade på bubbel, jordgubbar och hemmagjorda baguetter och njöt av utsikt och sommarkänsla.

Väl i Huskvarna sov jag en timme, helt slut efter backar och stigar på berget. Så himla skönt!

När jag vaknat till spelades det kubb, åts smarrig midsommarmat och spelades kort till in på midsommardagen. Vi kom hem när det började ljusna igen (!) vilket jag ska erkänna kändes lite panikartat eftersom jag vaknar 07.00 v a r j e dag..

Det gjorde jag även idag med extremvärk i händerna efter att ha hållt igång så igår. Men jag lyckades faktiskt somna om till kvart i tio i soffan! Rekord! 

Nu blir det en himla skön dag med noll måsten, mysbrallorna på och senare grill i Gislaved. Och nej, det blev alltså ingen midsommarbebis för er som hade gissat på det! ;)

V.36 (35+5)

Barnet v. 36
Barnet lagrar upp fett inför livet utanför livmodern. Det börjar förbereda sig på att födas. Det tränar andning, men inte när det sover djupt. Barnet har nu längre perioder av både sömn och aktivitet. Det rör sig lika ofta som förut men kan inte ta ut svängarna på samma sätt. Fosterrörelserna kan därför ändra karaktär till mer buffande knuffar. Man ska känna fosterrörelser varje dag och vid minsta tveksamhet kontakta sjukvården direkt, natt som dag. Njurarna är nu färdigutvecklade och barnet har blivit ca 47 cm långt och väger i denna veckan ungefär 2,6 kilo.


Mamma v.36
Är detta första graviditeten har barnet förmodligen fixerat sig i bäckeningången nu. Man kan ha svårt att sova, behöver vända sig ofta och drömmer ofta kraftiga och mycket tydliga drömmar. Det är mycket som ska bearbetas inför förlossningen och det nya livet. Fortsätt vila ofta, de sista veckorna kan kännas tunga och långsamma. Det är vanligt att man nu har gått upp 12-15 kilo och man kommer att öka ytterligare något kilo under de sista kvarvarande veckorna.


Egna reflektioner
Oj. Denna veckan har varit minst sagt turbulent och orolig. Jag startade ju veckan med att visa upp skyhögt blodtryck och extremt svullna händer och fötter. Barnmorskan ordinerade akut sjukskrivning och gav order om viloläge fram tills idag då jag träffade läkare och lämnade nya prover. Glädjande nog var det fortfarande ingen äggvita i urinen och blodtrycket hade sjunkt något. Det är fortfarande högt, men inte så kritiskt högt som det var i måndags. Det innebär att jag inte behöver läggas in; jag har visat att kroppen svarar bra på vila. Jag får vara kvar hemma och har fått stränga order om vila, att vara uppmärksam på huvudvärk, flimmer för ögonen, värk i magen eller minskade fosterrörelser. Om något av det inträffar så måste jag ringa in direkt. Igångsättning väntar endast om värdena skulle sticka iväg uppåt igen. Så jag ska med andra ord vila och avvakta. Jag ska fortsätta lämna prover en gång i veckan och är ordinerad sjukskrivning fram till förlossningen. Det dumma är att man inte får sjukskrivning sista 4 veckorna, alltså måste man ta föräldraledigt. Lite surt kan jag tycka!


Jag planerar dock ändå att gå in och jobba antingen halvtid nästa vecka eller att i alla fall gå in de två första dagarna. Detta för att avsluta pågående arbete på ett schysst (och avstressande!) sätt. Visar sedan proverna nästa vecka att blodtrycket stuckit iväg igen så går jag så klart hem heltid. Däremot v.27 tar jag föräldraledigt helt. V.28 sen går jag på semester så det är ju som tur är bara 2 veckor det rör sig om att jag måste styra om lite.


Idag är det den 19 juni, beräknat förlossningsdatum är ju 19 juli så nu är det nära! 30 dagar kvar prick idag! Men som sagt, nu har allt ändrats i och med blodtrycksläget och jag är medveten om att det kan bli aktuellt med igångsättning prick när som helst när vi går in i v.37 nästa vecka och barnet räknas som fullgånget. Så vi får väl se! Just nu vill jag bara att detta ska vara över; jag vill ha bebis på utsidan och veta att allt är bra och jag vill att min kropp ska få återgå till normalläge och återhämta sig. Ni kan väl hålla en tumme att jag slipper gå över tiden i alla fall..


Magen v.36 (35+3) (nu tycker jag den har slutat växa!)

Snopet

Idag var det dags för rutinbesök hos barnmorskan. Samme var med eftersom förlossningsbrev skulle skrivas. Som ni kanske minns så skulle jag kontaktat barnmorskan förra veckan när svullnaden blev så grotesk och värken i händerna kom. Men jag struntade i det och tänkte att det räckte med att jag ju ändå skulle dit idag.

Dagens besök slutade i akut sjukskrivning på grund av hotande havandeskapsförgiftning. Blodtrycket var skyhögt och jag är nu ordinerad sängläge tills på torsdag. Då ska jag tillbaka och träffa läkare och lämna nya prover.

Även om jag ju inte mått så bra och haft det på känn så kom det ändå lite som en chock. Särskilt sjukskrivningen och att den började omedelbart. Jag håller ju i möte i morgon, ska organisera och skicka färgprover inför 2015 och sätta artikelnummer på nya serien! Så det känns sådär att bara inte dyka upp imorgon. Samtidigt som jag såklart vet att de löser det ändå!

Så det är blandade känslor; en del av mig känner mig som en skolkare som är hemma eftersom jag ju inte känner mig sjuk så sett. Den andra, större delen av mig, har otroliga skuldkänslor mot bebisen att jag inte tog varningssignalerna förra veckan på allvar och sökte hjälp direkt. Jag fick bannor av BM som sa att nästa gång kroppen larmar så ska jag ringa in direkt!!

Så här ligger jag. Och hoppas och ber till gudarna att värdena blir bättre till på torsdag efter några dagars vila. Annars väntar inläggning på sjukhus och det vore katastrof för en sjukhushatare som mig! Så håll en tumme att kroppen repar sig nu!

Är väldigt skör och ynklig idag pga ovanstående. Längtar så efter Samme som är på sommaravslutning. Vill bara kramas och höra att allt blir bra!

10 saker jag längtar efter

1. Först och främst, det allra största och viktigaste och seriösa längtet, det här; 

2. Att kunna springa, gå, hoppa, åka inlines och spinna. Att kunna röra sig helt enkelt!

3. Att kunna sova på mage. Eller att kunna sova överhuvudtaget!

4. Att kunna andas igen. Och därmed kunna sova och inte snarka.

5. Att bli av med all denna vätska! Och därmed kunna ha fler skor än bara ett par  ballerina. Och slippa stödstrumporna. Alltså det ska bli ljuvligt! Att slippa värken på nätterna, lindade händer och att få på ringarna igen.

6. Att se mina fötter. Och mitt underliv. Bikinilinjen är skev alltså!

7. Att gå utan att vagga fram. Och utan att det skär som knivar i rygg och bäcken (vi snackar fogarna här!)

8. Ett glas rött vin. Ingen förklaring behövs.

9. En salami och brie-ciabatta från Stigs. Alltså det har varit den största cravingen och helt förbjuden! Det ska jag kräva av S i push gift efter förlossningen. Här snackar vi inte smaragder och diamanter som de stora stjärnorna får/kräver. Allt jag kräver är en biltur ner till pelikanen och hämta en liten macka! ;)

10. För att understryka att denna lista inte ska tas på för stort allvar så är punkt tio samma som punkt ett. Att få träffa mitt barn. Att få uppleva det stora som sägs ska vara det största i livet, för första gången dessutom. Magiskt! 

Måtte dessa sista veckor gå fort nu!

Magen vecka för vecka

Jag har sammanställt ett kollage på hur magen har växt de senaste 20 veckorna, från vecka 14 till vecka 35. Det har hänt en hel del ändå!

V.35 (34+4)

Barnet v. 35

Bebisen väger nu cirka 2,5 kilo och är knappt 47 cm långt. Det centrala nervsystemet är snart helt klart och matsmältningsapparaten är nästan färdigutvecklad. Barnet fortsätter att lägga på sig vikt och fyller nu ut nästan hela livmodern. Livmodern har nu blivit så hög att den når upp under revbensbågen. Barnet har inte mycket utrymme att röra sig på längre.

Mamma v. 35

Nu ökar man snabbare i vikt, upp till ett halvt kilo varje vecka. Av det går cirka 300 gram till bebisen. Många mammor har nu ont i ryggen och bäckenet. Barnets tyngd får bäckenet att vidga sig inför förlossningen. Nu är det dags att gå igenom förlossningsbrevet med sin barnmorska.

Egna reflektioner

Nu är det tungt! Kroppen är SÅ svullen och värmen gör det helt olidligt. Har redan skrivit om svullna händer och fötter och nu sover jag med båda händerna lindade om nätterna. Det hjälper faktiskt mot värken, men gör å andra sidan att jag blir så sjukt varm och att fingrarna är helt bortdomnade på nätterna. Lindar gör man för att hålla handlederna raka, eftersom det är svullnad i handlederna som gör att nerver kommer i kläm som orsakar värken. Kan händerna då böja sig (vilket de gör när man slappnar av på nätterna) så kläms nerverna ännu mer och värken blir då värre. Därför lindar man! Eftersom lindningen har hjälpt så har jag heller inte ringt BM, avvaktar till inbokade besöket på måndag så länge jag känner bebisen.

Jag tycker att det är lite smått läskigt att bebisen rör sig så mycket mindre nu, svårt att veta vad som är normalt och inte tycker jag! Men jag har bestämt mig för att vänta till på måndag som sagt, och försöker så länge att verkligen känna efter minsta rörelse så att jag vet att lillknyttet lever. Och än så länge känner jag hen varje dag, om än mycket mindre än tidigare. Igår var dock ett undantag, då bökade hen runt som en galning i magen! Väldigt skönt så klart!

Jag längtar så otroligt mycket efter att få träffa vår lilla bebis nu! Känns som en evighet kvar! I helgen kom dessutom sista bebisen som var på tur före oss! S och M fick en helt ljuvlig liten dotter och det innebär alltså att vi är näst på tur! Aaah! Tycker inte det var längesen jag skrev att det var sex bebisar före oss, nu har alla kommit! Lilltjejen som kom i helgen kom dessutom 3 veckor för tidigt, vilket fick oss att inse att om vi följer samma spår så har vi vår bebis hos oss om 2 veckor! Så sjuk tanke!

Så ja, det är dubbelt, ena stunden känns det som att det är en evighet kvar, andra stunden helt hisnande nära! Spännande är det i varje fall att veta att bebis kan komma närsomhelst nu! Av denna anledning så ska jag försöka få magen gipsad nu i veckan, innan den är borta! Jag har också tänkt packa klart BB-väskan inför midsommar (som ju är redan nästa vecka!) eftersom vi inte kommer att fira på direkt hemmaplan och jag därmed kommer få åka in till länssjukhuset om det skulle bli panik. Skulle vara så nesligt att inte ha ett smack med sig då! Så lika bra att packa tänker jag. Speciellt eftersom att en kollega till mig berättade att de födde 6 veckor för tidigt helt utan förvarning och han varit ute och festat samma kväll och fick lite lätt panik där på natten! De tänkte ju att det inte var någon fara eftersom det var så lång tid kvar. Vid midsommar har vi 4 veckor kvar bara, så ja, jag packar i helgen! :)

Över lag är vi välförberedda och har det mesta klart, vilket känns väldigt skönt eftersom jag är så tung och trött nu. Är inte så stresstålig och i pysslarmood om man säger så! Väldigt skönt att bara gå och småpilla lite med Knyttets saker: tvätta små kläder, tvätta filtar, montera ny byrå och vika in kläder. Imorgon ska vi förresten till socialförvaltningen och skriva under faderskapsintyg! Har fått tips av kompisar med barn att det är något som är skönt att ha gjort INNAN bebis kommer. Så det ska vi göra! På måndag är det dags att gå igenom förlossningsbrevet med barnmorskan så i helgen ska vi försöka samla ihop våra tankar och önskemål vi har.

Så ja, livet puttrar på och vi väntar på vår lilla skatt nu! Det kan tyckas vara lite gnälligt just nu för det ÄR jobbigt att vara preggo i värmen! Att svullna så sjukt mycket, vara tung och detta kombinerat med den sjuka nästäppan på eftermiddagar/kvällar. (Tack gud för Nezeril, hjälper direkt!). Men så klart när man tänker på belöningen och orsaken till krämporna så är det värt det 1000 gånger om! Det går inte en dag nu utan att jag tänker på det hisnande att vi snart snart ska få träffa vårt barn. Vår lilla mirakelbebis som kommit till trots att jag i stort sett bara har en producerande äggstock. Det är helt otroligt och för det är jag tacksammast i världen!

Magen v. 35 (34+3)

 Nu tycker både jag och S att magen har stannat upp eller till och med minskat! När jag jämför mot förra veckan så ser jag anledningen; den har ändrat form igen! Den har konstigt nog liksom blivit högre och rundare!