Tacksamhet

Sitter i soffan och är allmänt blödig idag. Tack alla ni som peppar och hejar. Det är ju liksom inget synd om mig alls, verkligen inte! Men visst, lite kämpigt har det varit, men inte så farligt. Man liksom finner sig bara i det. Antar att det låter värre när man inte är gravid själv, för när man är i det så räknar man bara med att det är lite jävligt.

Just därför blir man så genuint förvånad och lite chockad över all omtanke. Tack fina ni! För pepp och styrka ni skickat här inne, via sms, telefon och besök. För erbjudande om handlingshjälp, vardagshjälp och bara allmänt sjukskrivningsumgänge. Och för paket. Jag som älskar paket! Paket från Z med brev, godis och (redan välanvänd) klänning att låna nu på sluttampen. Och paket med superfint armband och styrkekramar från I med familj.

Det sistnämnda blev så himla komiskt! Jag var nyvaken när samme kom in med det och hade inga glasögon och tänkte "har han hittar min handledsskena ute" och sen "Men, det är ju ett paketsnöre runt, åh det är någon som lånar ut sin handledsskena till mig så jag har till båda händerna!" 

Haha. Sån förvirrad preggohjärna som uppenbart har jävligt ont i händerna;)

Men tillbaks till ämnet. Tack igen. Det är just den där lilla omtanken som värmer så otroligt mycket. Som får ett blödigt preggo att gråta lite. Och som får en att högt värdera sina vänner.