Vår!

Alltså herre Gud hur underbart är det inte med allt ljus som kommit?! Som gör att jag inte kör till jobbet i en svart säck och som gör att solen hinner skina i ansiktet på hemväg! Jag ÄLSKAR ju våren och det ger mig så himla mycket energi. Lyckan när videkissarna tittar fram i slänten och syrenbusken har små späda knoppar! Förra påsken fick jag massor med lökar över, både minipåskliljor, narcisser, pärlhyacinter och annat. Jag grävde ner dessa i slänten, mest för att bli av med dem. Och alltså lyckan när jag i februari ser att de små liven kikar fram nu! Älskar våren!

Mitt förra inlägg skrevs som ni säkert förstår i stor frustration och med mycket neggigt som ville ut. Jag vill dementera det jag skrev om att jag älskar mitt barn mer än de som inte kämpat, självklart älskar vi alla våra barn lika mycket! Var mest ett (lite dumt) sätt att poängtera min situation och frustration.

Jag är inte så neggig IRL heller, jag använder ju bloggen som en ventil! Och det var väldigt skönt att skriva av sig lite måste jag säga, så ni stackare får stå ut med gnällbanana när hon är framme:)

Jag har sen sist slagit rekord i antal dagar utan alvedon och migrän! Hela tre dagar har gått nu! Jag vaknar fortfarande med huvudvärk men lyckas häva det med spikmatta och vetekudde och sele på jobbet. Givetvis halvsegt att alltid vakna med värk men det kan jag leva med om jag får pigga dagar! SÅ himla mycket energi jag har när jag får vara klar i huvudet! Har aldrig varit så sugen på att städa som nu! Att äntligen orka och slippa se dammet (och stackars S som både har fått städa OCH renovera!). 

Jag var ju hos läkaren idag ang huvudvärken och ursäkta men vilken jävla  skämtläkare! T varnade mig för henne igår och idag när jag kom till MVC mötte jag komiskt nog F i dörren som varit hos samma läkare och var chockad över hennes usla bemötande. Läkaren sen då? Hon skrattade och sa "haha har du ont i huvudet det kan inte jag hjälpa dig med jag är gynekolog!" Varpå hon förde ett finger framför ansiktet för att se reflexer och så fick jag blunda och stå på ett ben utan att ramla. Gick därifrån 5 minuter efter jag kom, med rådet att ringa vårdcentralen om det blir värre och äta alvedon utan bekymmer. Inte överskrida maxdosen, men 8 per dygn är helt okej!

Eh ja. ALDRIG att jag äter 8 alvedon om dagen i 20 veckor till! Jag har hela tiden hållt ner till 2, enstaka hemska dagar 3 per dygn och strävar så klart efter att slippa helt! Och peppar peppar om detta håller i sig med spikmatta och dylikt så kanske jag får vara pigg!

Komiskt nog så ringde R precis till Samme, jag överhör just nu att hans E. som också är gravid, har träffat denna läkaren och verkar ha samma åsikt som mig, F och T! Verkar vara en kanonläkare! ;) man får ju skratta åt det..

För övrigt är jag glad att vi har så många preggisar runt oss, som nu när man kan dela erfarenheter och tipsa varandra!

Helg imån igen! Då ska jag köpa vårblommor, fira en födelsedag och förhoppningsvis färdigställa vardagsrummet nere! Nästa rum är bebisens rum! Weehoo! :)

En mammas bekännelser

Jag känner att jag vill göra ett klargörande. För min egen skull och för er skull. Det har ju varit ett jävla gnällande på mig sedan jag blev gravid rent ut sagt. Och jag vet hur man kan tänka. Att det är otacksamt och gnälla. Jag, som hade svårt att få barn och som ställde in mig på att få leva utan. Hur kan jag sitta här och gnälla över huvudvärk, luftrörskatarrer, trötthet, illamående och värkande fogar? Så tänkte jag om andra när jag inte var gravid. Det provocerade mig något djävulskt att se hur alla gnällde. Hur hade de mage? Jag skulle minsann fan inte gnälla om jag bara kunde få bli gravid. Jag skulle välkomna plågorna och njuta av att se kroppen växa och vara stolt över min gravida kropp.

Men sen blev jag ju gravid. Och här sitter jag och gnäller! För vet ni, jag har konstaterat att såhär långt är graviditet verkligen inte min grej! Jag avundas alla er som haft smärtfria graviditeter, utan foglossningar, migrän och som fortfarande har kvar era sociala kunskaper. Jag har grämt mig som fasen att jag inte är en av er. Fram tills nu. Halvvägs så inser jag att, nej, det var inte min lott att ha en smärtfri graviditet. Punkt slut. Och det var väldigt skönt att liksom bara gilla det läget och sluta jämföra mig med alla pigga preggisar. För det tror väl fasen att man känner sig som en gnällis i jämförelse med dem! Jag är heller inte helt bekväm med alla krämpor som tillkommer en graviditet.

Anamma mammakroppen. Så säger bara män, ickegravida eller gravida som fått en liten bula och så är det bra så. Nej, jag gillar inte åderbråck eller hemorrojder. Inte svällande ben och fötter. Inte foglossning. Inte större röv och bredare höfter. Inte bristningar. Inte kramp i vader, händer och fötter.  Inte ökad acne. Inte större skostorlek för resten av livbet. Inte hjärtklappning och flåsande efter tre trappsteg. Och så vidare. Nu är jag personligen bara drabbad av lite lätt foglossning och hjärtklappning/flåsande, men det finns en del stackare som kan bocka av hela listan! Och vem tycker, helt ärligt, att det är kul? Det är nog graviditetens största myt. Men därmed inte sagt att vi inte står ut. Såklart gör vi det, man gör ju allt för sitt barn. Men att tycka att det är härligt och roligt, det tror jag ärligt talat inte att någon gör!

Så. Det viktigaste av allt jag vill ha sagt. Att jag inte trivs helt hundra med graviditeten har absolut ingenting med längtan till mitt barn att göra. Jag är såklart tacksammast i världen över att jag har fått möjligheten att bli gravid och på riktigt så tackar jag högre makter för det varje dag. Jag skulle också göra om detta tusen gånger om och stå ut med precis alltihop ovan. För om det är detta som krävs för att få ett barn så givetvis, hit me! Men man måste få känna sig ynklig ibland och gnälla längs vägen. Det har ingenting med tacksamheten att göra, det har jag lärt mig nu. Och det var en befrielse. För jag har gråtit av skuldkänslor för att jag gnällt så mycket eftersom jag har ständig värk och smärta. Men alla människor trivs inte som gravida så enkelt är det. Jag är en av dem och jag kommer älska mitt barn minst lika mycket som alla andra mammor. Om inte lite mer eftersom jag aldrig kunnat ta det för givet.

Så tro för guds skull inte att jag inte är tacksam, för det är jag. Och jag längtar så efter vårt lilla knytte. Och hen är inte mindre älskad för att jag har fått djävulens krämpor längs vägen. Tvärtom så är älskade knyttet så klart värd alla krämpor i världen!

Det glammiga preggolivet!

Fick en extrem migränattack igår igen som satt i hela dagen. Nu kollas min huvudvärk på allvar och jag lämnade första proverna igår, vilka såg helt okej ut! Lite högt blodtryck och lågt järnvärde men inget som bör påverka! På torsdag ska läkaren ta över och ev blir det magnetröntgen av huvudet.

Så länge ska jag skriva huvudvärksdagbok:)

V.20 (19+0)

Halvvägs!! Helt otroligt, när rusade veckorna iväg så? Tycker inte det är längesen jag var på 10% och såg andra som var halvvägs och tänkte att det är en eeevighet dit!! Och nu är vi här! Galet, men skönt!

Barnet vecka 20:

Fostret väger nu ungefär 350 gram och är runt 24 cm långt. Det har fått ögonfransar och lite hår på huvudet. Ögonlocken är färdiga och fingrarnas naglar växer, men de täcker inte hela fingertoppen än. Fostret har fått känsel och kan reagera på smärta. Det kan göra avancerade rörelser som en bakåtkullerbytta. Barnet växer nu snabbt och kan känna igen mammans röst.

Mamma vecka 20:

Nu börjar magen skjutas fram när livmodern växer, på en del mammor kan naveln nu börja puta ut. Livmodern når nu ända upp till naveln.

Viktuppgång:

1 kg

Egna reflektioner:

Jag tror att jag kan ha känt första buffarna från bebis nu de sista kvällarna! Men är osäker eftersom det är svårt att avgöra första gången! Nu börjar allmänheten verkligen reagera på magen och tips och räd väller in (både välkomna och ovälkomna). Natten till lördagen fick jag första foglossningskänningarna. Fy fan! Trodde först det var värkar och fick panik, det skar som knivar i ryggen med jämna mellanrum! Lördagen var jag helt orörlig men idag är det bättre! Massage, varmt bad, värmedyna och spikmatta har verkligen varit min räddning! Håller tummarna att det håller sig i schack och att lördagens smärta var en engångshändelse och ett direkt svar på för tunga matkassar,för lång och tuff powerwalk och ändrad arbetsställning på jobbet under fredagen! Men det känns ändå okej, har fått massa ny energi av att vi passerar halvvägs nu och tänker att det bara är att bita ihop sista nerförsbacken nu! Belöningen kommer ju tusenfalt i juli! 

Och hörrni, tack för allt pepp när det varit tufft och era hurra-rop över fintältet! ;)

 

Magen v 20 (19+0)

Klart Knyttet ska ha ett tält!

Som jag har jagat detta ljuvliga lektält åt mitt lilla Knytte! Det var kärlek vid första ögonkastet när jag såg detta första gången förra sommaren och jag bestämde då att OM jag får ett eget barn en dag så ska jag köpa det till henom.

Det är ett vitt tält i canvas från granit, avsedd för utelek, men minst lika fint inomhus! Det har varit slutsålt i flera omgångar och gladast blev jag när Granit beslutade att ta in det i år också. Men när jag väl skulle slå till så var det redan slutsålt igen! Så jag har jagat Granit både via mail och Facebooksida och bevakat webshopen varje dag! Och i måndags kom det in! Lite dyrt kanske och som sagt inte högsta prio för en liten nyföding, men hey, här gäller det att slå till innan det är slut igen! 

Så nu har Knyttet en ljuvlig koja som ska stå i bebisrummet med mysiga kuddar i. För att skapa ett mysigt rum och fylla ut det stora rummet! Och nästa sommar blir den ett bra skuggställe ute på terrassen! Och på hösten flyttar vi in och har mys- och lässtunder. Och våren efter det har knyttet finaste utomhuskojan att leka i! Ja ni förstår ju, Knyttet har fått världens finaste present!

(Bilder från Granit, Trendenser och Attvaranagonsfru)

Helg

Fantastiskt skönt med helg efter lång arbetsvecka med seg comeback efter influensan! Jag är fortfarande inte helt återställd men tusen resor piggare än förra veckan!

Veckans höjdpunkt var såklart tisdagens ultraljud när vi fick kika in till bebisen igen! Så skönt att allt såg bra ut, lugnade det oroliga mammahjärtat lite! Myomen som jag har (myom=godartad tumör) verkade skönt nog ha minskat lite i storlek, det största av dem  från 6 cm till 4 cm! 

Dumt nog sitter alla tre i framkant just nu, vilket innebär att ljudvågorna från ultraljudet inte riktigt kan tränga igenom och vi får därmed väldigt suddiga bilder och barnmorskan får svårt att göra sina mätningar. Bebisen var väldigt aktiv och livlig vilket innebar att hon lyckades fånga viktiga mått när den rörde sig förbi myomen. Allt hon och vi såg såg bra ut, det enda hon inte lyckades se ordentligt var hjärtat, eftersom bebis låg med sitt lilla hjärta precis under det största myomet under hela besöket. Vi har därför fått tid för ytterligare ett ultraljud, om två veckor. Då hoppas hon att bebis har växt såpass mycket att den lilla kroppen med hjärtat har växt förbi myomet så att hon får bättre sikt! 

Jag firade de sköna beskeden från ultraljudet med att köpa världens finaste present till Knyttet! En omdiskuterad present som jag blivit både hånad och nedröstad för. Och okej, det är väl egentligen inte högsta prio just nu, men på sikt kommer det bli klockrent! Så alla skeptiker (som tex knyttets pappa, mormor och morfar) ska nog få se;)

Men mer om det i ett annat inlägg!

V.19 (18+0)

Ny vecka, äntligen! Eftersom vecka 18 inte var någon personlig höjdare så känns det skönt att börja på en ny, förhoppningsvis bättre vecka!

Bebisen v. 19

Fostret är nu ca 22 centimeter långt, väger runt 280 gram och kan knäppa sina händer. I magsäcken och tarmarna börjar den vätska bildas som kommer att behövas för matsmältningen. Bakom mjölktänderna finns nu även anlagen för de permanenta tänderna som barnet ska få senare i barndomen. 

Mamman v. 19

Graviditeten går nu in i ett lugnare skede vilket gör att man ofta mår bättre och känner sig piggare. Fosterrörelserna känns vilken dag som helst nu och livmodern är nu ungefär lika stor som huvudet på ett nyfött barn.

Mina reflektioner

Jag hoppas verkligen att jag också får må bättre och känna mig piggare snart! Mest av allt längtar jag till och hoppas få känna rörelser snart! På tisdag är det äntligen ultraljud igen, det ska bli så skönt att få veta hur det står till därinne, främst med bebisen såklart, men också med myomen. Det kommer ju att vara avgörande för vilket förlossningssätt som blir aktuellt.

Magen v. 19 (18+0)

Så himla ledsen

Jag var så glad i söndags, när nackvärken och migränen verkade ha gett med sig och jag liksom kände rent fysiskt hur jag hittade tillbaka till energin, motivationen och glädjen igen. Nu äntligen skulle också jag få njuta av dessa graviditetsveckor som ju ska vara de bästa.

Söndag eftermiddag började plötsligt frysa helt hejdlöst mycket och fick myrkrypningar i hela benen. Kli i halsen. Sen kom febern. Först smygande och sedan bara högre och högre.

Måndagen var jag så jäkla dålig så jag blev rädd för bebisens mående. Badade i svett och frös om vartannat. Halsen blev värre och värre och jag fick svårt att andas. Hostar så det känns som halsen rivs sönder och väldig värk i ländryggen. När febern steg under tisdagen fick jag snabb tid hos läkaren som konstaterade kraftig förkylning och luftrörskatarr. Sjukskrivning hela veckan, antibiotika och hostmedicin.

Vad ska jag säga? Är bara så himla ledsen just nu. För att jag aldrig verkar få må bra. Föratt jag hela tiden tvingas ställa in roligheter och bara ligga här. För att jag aldrig någonsin har mått såhär dåligt i hela mitt liv. Att bli såhär sjuk med det nedsatta immunförsvaret man har som gravid gör såklart att man mår så otroligt mycket sämre än om man blivit sjuk i vanliga fall. Kroppen klarar liksom inte stt försvara sig på samma sätt. Därav kan det också bli mer långvarigt än vanligt. För att jag återigen inte får sova om nätterna, nu för att jag får hostattacker så jag inte får luft och kräks upp slemklumpar.

Men. Om det bara vore för ovanstående så vore det ändå lättare att härda ut. Att liksom bara försöka fokusera på målet och gilla läget. Men det allra allra värsta är att det känns så himla hemskt mot mitt barn. Att redan under migränperioden hade jag SÅ dåligt samvete för alla tabletter jag tvingades ta för att orka. Nya rön varnar ju även för Alvedon. Massage och kiropraktor är omdiskuterat; en del menar att smärtan övergår till fostret och att massage kan orsaka problem. De riskerna tvingades jag överväga och ställa mot pillerknaprandet. Kom fram till att eftersom det inte var ländryggen så var det värt ett försök. Men det kändes såklart inte helt okej. Därför var jag SÅ lättad när det verkade som både piller och massage och knäck nu var ett minne blott.

Då kommer detta. För hög feber är inte bra för fostret, alltså måste man som gravid häva febern. Med vad? Alvedon. Min feber har varit envis denna gången och jag har tvingats ta full dos, åtta (!!) tabletter per dygn. Känns för jävligt rent ut sagt! Men återigen, en övervägning av vad som är värst. Barnmorskan rekommenderade full dos hellre än hög feber. Så bara att börja knapra!

Antibiotika känns också hemskt att ta. Men väldigt viktigt såklart för att snabbt häva feber och infektion för bebisens skull. Hostmedicinens bipacksedel förbjuder inte gravida men manar till försiktighet. Behöver inte ens förklara hur det känns. 

Jag tycker så synd om bebisen som måste stå ut med allt det här och jag blir så ledsen att vi båda hela tiden drabbas av massa sån här skit som oroar så. Är så orolig att något av allt ovanstående ska ha skadat barnet så jag kan inte ens tänka på det utan att gråta. Jävla helvetes förbannade skit rent ut sagt!

Det enda positiva i det här inlägget är att jag mitt i denna röran är så glad över mina preggokompisar som ger tips och råd och peppar. Tack fina ni! Givetvis alla ni andra peppisar också, men att prata med andra i samma sits är ovärderligt just nu.

Snälla ni, håll en tumme att det är över snart!

V.18 (17+0)

Idag (eller igår, beroende på vilken app man följer) går vi in i artonde veckan. Nära halvtid nu, galet! Jag har fortfarande inte känt några rörelser men har stora förhoppningar om att det kommer nu de närmsta veckorna!


Bebis v. 18


Fostret väger nu 250 gram, är 20 cm långt och har börjat lagra på sig mer fett på kroppen. Fingrar och tår är nästan helt färdiga och man kan ana alla de små linjer som senare kommer att bli fingeravtryck. Det är en enormt aktiv period för barnet nu, det sparkar, gör grimaser, slår kullerbyttor och vrider sig.


Mamma v. 18


Nu kan du börja känna barnets rörelser om du inte gjort det tidigare. Det känns ungefär som ett fjärilsfladder eller en fisk som sprattlar till.


Mina reflektioner v. 18


Jag mår graviditetsmässigt sett, väldigt bra just nu. Det enda jag märker av är att jag blir oerhört lätt andfådd och blossar lätt upp om kinderna vid värme eller kyla. Jag har även börjat känna av en del dragningar i ligamenten, som en slags håll eller kramp när jag nyser/hostar/rör mig hastigt. Jag är alltså hittills förskonad från graviditetskrämpor. Illamåendet har avtagit betydligt, det är fortsatt matos och "matintryck" samt dofter som är jobbigt ibland. Parfym kan jag fortfarande inte använda, men köpte en ny bodylotion med en doft som jag klarar av för att iaf lukta lite fräscht:) Kaffe går bra att dricka igen (om än bara i pytteliten mängd) och mina vanliga maträtter börjar smaka bra igen. Är ALDRIG sugen på choklad eller sötsaker (oerhört tacksamt!!) och det växer i munnen av det.


Längtar oerhört efter UL nu för att se att allt ser bra ut och för att kunna ta in att det växer en liten bebis i min mage. Magen börjar växa fort nu, och det märks i omgivningen att folk lägger märke till att jag är gravid (och inte bara vintertjock, ha ha).




Magen v.18 (17+0)

Lite mer disco i vardagen

Jag har ju som ni vet brottats med en vidrig nackvärk som lett till migränhuvudvärk, kräkningar och noll sömn. Jag har provat precis allt: jag har knäckt nacken i Grimsås två gånger, jag har gått till rehabmassör 2 ggr, jag har använt mig av sjukgymnastik, stretchat massor, kylt massor och i allra värsta lägena knaprat värktabletter för att klara dagarna.


Vi lyckades lokalisera NÄR problemet uppstår, men inte hur jag skulle bli av med det. Det kommer på nätterna när nerverna i nacken av någon anledning lägger sig i kläm och skapar migrän. Jag märkte själv att det blev värre när jag låg på höger sida, varav jag och S bytte plats i sängen för att minimera gångerna per natt på höger sida. Hjälpte inte alls. Jag lade mig i en av gästsängarna och då vaknade jag en morgon utan värk. Tjoho! Då kallade vi hem vår gamla bäddmadrass från Ulvestorp och lade överst i vår säng (som ser ut som prinsessan på ärtensängen!). Hjälpte nada. Jag fick låna svärfars nackmassagekudde. Hjälpte nada. Jag har legat på spikmatta varje kväll. Hjälpte nada. Ja ni fattar läget. Det börjar alltså bli helt outhärdligt.


I veckan har jag därför varit i kontakt med ytterligare en kiropraktor i Gislaved och knäckt nacken två gånger hos honom. Det har blivit bättre, men jag har känt känningar i nacken varje dag, som att det ligger och smyger sig på liksom.


Så i fredags bokade vi in massage i Gnosjö, hos en kompis till S, som själv haft whiplashskada och lärt sig att självbehandla sig. Och jag kan utan tvekan säga att det var det mest smärtsamma jag någonsin varit med om. Alltså den massagen, herre gud! Han gick över hela bröstryggen, båda axlarna och hela nacken och hals. Och den smärtan! Helt sjukt! Han gick även på framsida bröst, vilket var så smärtsamt så vi fick avsluta. Han tror att allt kommer därifrån och har skapat resten av spänningarna och felbelastningen. Alltså att jag tappar fram axlarna för mycket och därigenom drar upp dem mot nacken och skapar trycket i huvudet. Jag har fått ett stretchprogram för att stretcha ut just de musklerna och S har fått instruktioner om hur vi håller det mjukt med massage. Och jag lovar, jag gör ALLT för att slippa gå till honom på massage igen! Jisses!


Vaknade natten mellan fredag och lördag och det kändes som att jag blivit totalt misshandlad i hela kroppen! Hade ont precis överallt i rygg, axlar och nacke och kunde inte ens vända mig i sängen. Lördagen var samma; var HELT mörbultad och det gjorde ont bara att röra vid de ömma punkter han hittat och masserat ut.


MEN. Lyssna på detta. Jag har inte vaknat med huvudvärk varken igår eller idag. Vilken himla skön känsla! Hade nästan glömt bort hur det var att inte känna av nacke eller huvud! Först nu när det släppt förstår jag HUR ont jag faktiskt har haft och hur det har påverkat min ork, mitt humör och hela mina dagar. Jag håller alla tummar nu att detta håller i sig och att jag får slippa detta framöver. Jag ska göra allt jag kan för att hålla stretchprogram, massera och jag har dessutom köpt ett förband som sitter över axlar och nacke för att tvinga upp hållningen och undvika framåtroteringen av axlarna. Den har jag tänkt att ha dygnet runt i början och sedan främst på jobbet och på nätterna.


Så denna helgen har, trots mörbultningen varit den bästa på länge! Detta har gjort att jag har fått tillbaka ork och driv och framförallt så har kreativiteten äntligen smugit sig på igen! Jag har gjort en skiss och en mind map över knyttets rum; färgtema, möbler, gardiner och tapeter och jag är så himla pepp på att fixa och dona i kommande bebisrummet! Ska bli SÅ roligt! Jag har haft svårt att "se" hur rummet ska se ut, har haft svårt att hitta en unisexlösning som går att förbereda.bestämma t Jag har också haft svårt att bestämma stil och velat mellan tre olika. Men så sprang jag på ett instagraminlägg och helt plötsligt bara visste jag hur det skulle vara! En färgskala som passar både små pojkar och små flickor och en inredning som mixar alla tre stilarna på ett bra sätt. Ska bli SÅ roligt! Sambon är väl inte lika pepp på alla inköp, men det blir han nog när han ser hur fint det blir! ;) 


Efter massagen i fredags åkte vi direkt till Strögets happy friday och åt SÅ god mat! Dock hade jag ätit två (!!) semlor och en kanelbulle innan under dagen, (blev bjuden på kanelbulle på jobbet och semla av T som masserade) så jag mådde lite lätt illa redan innan. Efter maten var magen som en ballong! Men återigen, maten var så sjukt god! Kan verkligen rekommenderas! När vi väl kom hem och skulle sova kände jag att magen var helt i uppror och kroppen var ju som sagt helt mör. Så vid halv ett kaskadspydde jag rakt ut av allt. S misstänkte matförgiftning men jag visste att jag helt enkelt ätit för mycket skit och dessutom masserat igång hela kroppen.


Började därför lördagen i ett slakt tempo med viloläge, vilket jag dessutom var ordinerad. Perfekt med OS då! Sen ringde M och övertalade mig att följa med till Gnosjö på second hand. Avvaktade måendet och beslutade mig för att det var perfekt aktiv vila, så efter lunch åkte vi iväg. Och vilket genidrag det visade sig vara! På förmiddagen pratade jag och S om hur vi ska lösa skötbordsplaceringen; vi har inte utrymme i något av badrummen och var inte sugna på att ha den i bebisens rum eftersom alla sagt att det är osmidigt att vara långt från vatten. Vi funderade på tvättstugan, men jag kände att det inte kändes alls fräscht med tanke på att vi har kattlådan där och tvättstugan är liten som den är. Vi var inne på vägghängd lösning i badrummet, men var inte så sugna på att borra i kaklet. Så vi kom fram till att en badkarslösning var bäst, alltså ett som ställs löst på badkaret och kan tas ner vid behov. S googlade och vi såg en smidig variant som gick att fälla upp när man duschar, alltså behöver man inte plocka ner hela varje gång. Vi kikade lite på blocket och närmaste fanns just nu i Jönköping för 600 spänn. Helt överkomligt alltså!


Men så åkte vi ju till Gnosjö. Och där, mitt bland matborden (?) stod ett sånt skötbord! Hur sjukt?? För 100 kronor och i fint skick! Alltså att man kan bli så glad för något så litet! :) Vi köper givetvis en ny skötbädd till den (det hade vi ju gjort även om vi köpt ett nytt) och sen är det klart! Jag hittade dessutom lite vit sprayfärg här hemma som jag ska spraya över hela ställningen så att den blir helt som ny. Så himla nice!


På eftermiddagen var vi bjudna till T och A på våfflor, vilket var väldigt gott! Första våfflan på ett år typ! Mums!


Kvällen var mellokväll och god mat, en helt perfekt lördag med andra ord! S har dessutom renoverat hela helgen och snart snart är vi klara i stora rummet och kan sätta tänderna i bebisens rum!


Jag ägnar dagen åt matlagning, tvättning och spraymålning. Just nu paus för herrarnas skidor. Spelar hög discomusik medan jag lagar mat och är på allmänt strålande humör! Det är det närmsta disco jag kommer just nu, men det är inte illa pinkat det heller;) Tror bebisen kommer att bli en discodansare precis som mami, eftersom det är enda musiken som det lilla livet fått ta del av hittills! :)


Det här blev ju ett härligt, långt, bildlöst inlägg om allt möjligt! Men men, det är så det är just nu!


Jag är på banan igen! Härligt!

Familj

Alltså. Det här med graviditetshormoner är ju inte att leka med! Allt som oftast är hjärtat utanpå kroppen och det är lika nära till glädjetårar som fasansfulla tårar över barn som far illa och människor som har det tufft.

Jag har en bror. En lillebror som är 23 år, tuff och kaxig och som lever livets glada dagar, sorglöst utan en tanke på morgondagen. Vi är på helt olika plan i livet kan man lätt konstatera. Han tycker nog att jag lever ett sjukt trist svenssonliv med villa, kombi och parmiddagar. Han lever för att resa, festa och ha kul. Som många andra 23åriga killar. Så ja, vi är på olika plan. Vi har en bra syskonrelation men jag kan inte påstå att vi varit särskilt tighta som vuxna. Vi är båda starka och har mycket temp och tycker olika om mycket helt enkelt!

Men nu. Nu kommer starka familjebanden fram. Han är så himla glad över lilla bebisen! Mycket gladare än jag någonsin trott att en 23årig tuff kille skulle bli! Han är så stolt över att bli morbror och pratar ofta om vad han ska lära bebisen, vad han ska ta med den på och vad de ska göra. 

Idag hade han varit och handlat med mamma. Och han köpte böcker till bebisen. Just böcker också. Så himla otippat om man känner honom! Små barnböcker som han valde ut själv och ska ge till lilla bebis.

Man kan ju bli gråtmild för mindre.

Knäckt

Det är inte så illa som rubriken kan låta påskina, jag har varit hos kiropraktorn idag igen. Detta var första gången hos en "riktig" kiropraktor i Gislaved och jag håller nu tummarna att han hittat lösningen på mitt problem. Enligt honom beror migrän från nacken på tre olika låsningar man kan ha; är det låst i en av de punkterna så får man migränhuvudvärk. Jag var låst i alla tre.. Det kan ju förklara kaskadspyorna av blixtrande huvudvärk!

Håll gärna en tumme att detta funkar nu! Ska dit igen på torsdag och fortsätta behandlingen och hoppas snart vara helt "upplåst".

En helt annan sak; så kul att mellon har börjat igen! Alla på jobbet dissar och sågar det totalt, men jag tycker att det är perfekt lättsmält lördagsunderhållning! Särskilt som preggo; det är nästan omöjligt för mig att hålla mig vaken en hel film, alltså har jag tappat filmsuget lite. Då kommer mellon som en räddande ängel!

Är för övrigt helt kär i Songbird som gick vidare i lördags, vilken fin låt! Vi var alla helt tagna av den! Heja Ellen! Hoppas du vinner hela finalen! 

V. 17 (16+0)

Idag går vi in i vecka 17, jag och min lilla familj! Jag har skärpt till mig lite med magbilderna och skaffat mig en fotoassistent i form av bebisens pappa (min bebis kommer för övrigt att få den bästa pappan i världen!)


V.17:
Mamma:
Vanligtvis har man nu gått upp i vikt och det syns tydligt att man är gravid. Vissa börjar känna av att kroppens slemhinnor blir mer svullna. Den ökade blodvolymen gör att en del kvinnor känner sig ovanligt varma, får ökad svettning och blir extra andfådda. Många kvinnor blir även täppta i näsan eftersom slemhinnorna svullnar.


Bebis:
Fostret börjar nu få mer barnlika proportioner. Kroppen växer fort och växer ikapp huvudet. Längden är ca 18 cm och vikten ungefär 180 gram. På huvudet och ögonbrynen har hårrötterna börjat växa och bli grövre. Barnets fingrar och tår har nu fått små naglar. Barnet pumpar runt ungefär 24 liter blod per dygn.


Pappa:
Det fokuseras ofta och alltid på mamman och barnet, men jag tycker att även pappan ska nämnas. Han är en lika stor del i familjen och följer också barnets utveckling med spänning. Pappan till mitt barn är världens största klippa just nu och den som gör att vår lilla familj har det så bra som möjligt. Han sköter all markservice nu när jag ligger däckad i den hemska migränen (och även första 12 veckorna när jag sov och mådde illa dygnet runt). Mitt i allt så renoverar han för fullt och driver projektet framåt helt själv. Han masserar och masserar och masserar min nacke varenda dag, så att det värker i tummarna! Han är min största klippa och mitt bästa stöd och jag är så evigt tacksam att jag har honom och att just han ska bli pappa till mitt barn. Bästa bästa Samme!


Förutom migränen som jag har klagat på tidigare och inte tänker ägna så mycket mer tid åt här inne så mår jag bra! Alla de värsta krämporna är borta och jag lider än så länge inte av varken foglossning eller sammandragningar. Inte heller andra krämpor som åderbråck, myrkrypningar eller bäckensmärtor. Tack gud för det, för ihop med migränen hade det nog gjort att jag kolat av! Jag längtar massor efter ultraljudet nu, eftersom alla symptom är borta och jag inte hittills känt några rörelser så känns det nästan lite overkligt att det ligger en liten bebis därinne! Så nedräkning pågår för fullt tills vi får se vår lilla skatt igen!


Magen vecka 17 (16+0)