Så himla ledsen

Jag var så glad i söndags, när nackvärken och migränen verkade ha gett med sig och jag liksom kände rent fysiskt hur jag hittade tillbaka till energin, motivationen och glädjen igen. Nu äntligen skulle också jag få njuta av dessa graviditetsveckor som ju ska vara de bästa.

Söndag eftermiddag började plötsligt frysa helt hejdlöst mycket och fick myrkrypningar i hela benen. Kli i halsen. Sen kom febern. Först smygande och sedan bara högre och högre.

Måndagen var jag så jäkla dålig så jag blev rädd för bebisens mående. Badade i svett och frös om vartannat. Halsen blev värre och värre och jag fick svårt att andas. Hostar så det känns som halsen rivs sönder och väldig värk i ländryggen. När febern steg under tisdagen fick jag snabb tid hos läkaren som konstaterade kraftig förkylning och luftrörskatarr. Sjukskrivning hela veckan, antibiotika och hostmedicin.

Vad ska jag säga? Är bara så himla ledsen just nu. För att jag aldrig verkar få må bra. Föratt jag hela tiden tvingas ställa in roligheter och bara ligga här. För att jag aldrig någonsin har mått såhär dåligt i hela mitt liv. Att bli såhär sjuk med det nedsatta immunförsvaret man har som gravid gör såklart att man mår så otroligt mycket sämre än om man blivit sjuk i vanliga fall. Kroppen klarar liksom inte stt försvara sig på samma sätt. Därav kan det också bli mer långvarigt än vanligt. För att jag återigen inte får sova om nätterna, nu för att jag får hostattacker så jag inte får luft och kräks upp slemklumpar.

Men. Om det bara vore för ovanstående så vore det ändå lättare att härda ut. Att liksom bara försöka fokusera på målet och gilla läget. Men det allra allra värsta är att det känns så himla hemskt mot mitt barn. Att redan under migränperioden hade jag SÅ dåligt samvete för alla tabletter jag tvingades ta för att orka. Nya rön varnar ju även för Alvedon. Massage och kiropraktor är omdiskuterat; en del menar att smärtan övergår till fostret och att massage kan orsaka problem. De riskerna tvingades jag överväga och ställa mot pillerknaprandet. Kom fram till att eftersom det inte var ländryggen så var det värt ett försök. Men det kändes såklart inte helt okej. Därför var jag SÅ lättad när det verkade som både piller och massage och knäck nu var ett minne blott.

Då kommer detta. För hög feber är inte bra för fostret, alltså måste man som gravid häva febern. Med vad? Alvedon. Min feber har varit envis denna gången och jag har tvingats ta full dos, åtta (!!) tabletter per dygn. Känns för jävligt rent ut sagt! Men återigen, en övervägning av vad som är värst. Barnmorskan rekommenderade full dos hellre än hög feber. Så bara att börja knapra!

Antibiotika känns också hemskt att ta. Men väldigt viktigt såklart för att snabbt häva feber och infektion för bebisens skull. Hostmedicinens bipacksedel förbjuder inte gravida men manar till försiktighet. Behöver inte ens förklara hur det känns. 

Jag tycker så synd om bebisen som måste stå ut med allt det här och jag blir så ledsen att vi båda hela tiden drabbas av massa sån här skit som oroar så. Är så orolig att något av allt ovanstående ska ha skadat barnet så jag kan inte ens tänka på det utan att gråta. Jävla helvetes förbannade skit rent ut sagt!

Det enda positiva i det här inlägget är att jag mitt i denna röran är så glad över mina preggokompisar som ger tips och råd och peppar. Tack fina ni! Givetvis alla ni andra peppisar också, men att prata med andra i samma sits är ovärderligt just nu.

Snälla ni, håll en tumme att det är över snart!