En mammas bekännelser

Jag känner att jag vill göra ett klargörande. För min egen skull och för er skull. Det har ju varit ett jävla gnällande på mig sedan jag blev gravid rent ut sagt. Och jag vet hur man kan tänka. Att det är otacksamt och gnälla. Jag, som hade svårt att få barn och som ställde in mig på att få leva utan. Hur kan jag sitta här och gnälla över huvudvärk, luftrörskatarrer, trötthet, illamående och värkande fogar? Så tänkte jag om andra när jag inte var gravid. Det provocerade mig något djävulskt att se hur alla gnällde. Hur hade de mage? Jag skulle minsann fan inte gnälla om jag bara kunde få bli gravid. Jag skulle välkomna plågorna och njuta av att se kroppen växa och vara stolt över min gravida kropp.

Men sen blev jag ju gravid. Och här sitter jag och gnäller! För vet ni, jag har konstaterat att såhär långt är graviditet verkligen inte min grej! Jag avundas alla er som haft smärtfria graviditeter, utan foglossningar, migrän och som fortfarande har kvar era sociala kunskaper. Jag har grämt mig som fasen att jag inte är en av er. Fram tills nu. Halvvägs så inser jag att, nej, det var inte min lott att ha en smärtfri graviditet. Punkt slut. Och det var väldigt skönt att liksom bara gilla det läget och sluta jämföra mig med alla pigga preggisar. För det tror väl fasen att man känner sig som en gnällis i jämförelse med dem! Jag är heller inte helt bekväm med alla krämpor som tillkommer en graviditet.

Anamma mammakroppen. Så säger bara män, ickegravida eller gravida som fått en liten bula och så är det bra så. Nej, jag gillar inte åderbråck eller hemorrojder. Inte svällande ben och fötter. Inte foglossning. Inte större röv och bredare höfter. Inte bristningar. Inte kramp i vader, händer och fötter.  Inte ökad acne. Inte större skostorlek för resten av livbet. Inte hjärtklappning och flåsande efter tre trappsteg. Och så vidare. Nu är jag personligen bara drabbad av lite lätt foglossning och hjärtklappning/flåsande, men det finns en del stackare som kan bocka av hela listan! Och vem tycker, helt ärligt, att det är kul? Det är nog graviditetens största myt. Men därmed inte sagt att vi inte står ut. Såklart gör vi det, man gör ju allt för sitt barn. Men att tycka att det är härligt och roligt, det tror jag ärligt talat inte att någon gör!

Så. Det viktigaste av allt jag vill ha sagt. Att jag inte trivs helt hundra med graviditeten har absolut ingenting med längtan till mitt barn att göra. Jag är såklart tacksammast i världen över att jag har fått möjligheten att bli gravid och på riktigt så tackar jag högre makter för det varje dag. Jag skulle också göra om detta tusen gånger om och stå ut med precis alltihop ovan. För om det är detta som krävs för att få ett barn så givetvis, hit me! Men man måste få känna sig ynklig ibland och gnälla längs vägen. Det har ingenting med tacksamheten att göra, det har jag lärt mig nu. Och det var en befrielse. För jag har gråtit av skuldkänslor för att jag gnällt så mycket eftersom jag har ständig värk och smärta. Men alla människor trivs inte som gravida så enkelt är det. Jag är en av dem och jag kommer älska mitt barn minst lika mycket som alla andra mammor. Om inte lite mer eftersom jag aldrig kunnat ta det för givet.

Så tro för guds skull inte att jag inte är tacksam, för det är jag. Och jag längtar så efter vårt lilla knytte. Och hen är inte mindre älskad för att jag har fått djävulens krämpor längs vägen. Tvärtom så är älskade knyttet så klart värd alla krämpor i världen!