Det var hösten 2007. Jag hade precis börjat plugga på högskolan, flyttat hemifrån för första gången och dessutom då till en helt främmande stad. Min dåvarande pojkvän rök precis in i lumpen långt ifrån staden dit jag flyttade. Allt var liksom sådär stökigt och oroligt och saknigt. Jag som är en person som gärna vill höras lite hela tiden och behöver mycket bekräftelse och kramar tyckte det var vidrigt att inte kunna höras hela tiden. Samtidigt skulle jag inskolas i ny klass, med nya människor och delta i en mycket intensiv nollning.
K hade också flyttat till Halmstad, för att läsa lösa kurser på högskolan. Mellan nollningsvarven hängde vi runt och klängde oss fast lite i varandra i nya staden med nya människor. När jag cyklade hem om kvällarna luktade det brända bullar från bageriet och skenet från gatlamporna var mycket gulare än hemma. I min egna lägenhet var det tomt och tyst och det skrämde mig som kommer från en bullrig, högljudd familj i en liten trygg och hemtam håla.
Så kom den där eftermiddagen. Jag var hos K på Gamletull. I hennes lilla vita lägenhet med skelettblad i fönstret. Mitt i nollningen och när allt skulle vara så där galet roligt och spännande. Efter ett telefonsamtal blev jag dumpad. Efter ett telefonsamtal försvann marken under mina ben. Paniken dånade i hela hjärnan och det kändes som att jag bara föll. Jag minns inte så mycket mer från den dagen än att jag fick en stor kram av K. Och att jag grät. Och grät. Och grät. Vi åt pizza på pizzerian och K gjorde allt för att få mig på banan. Pratade om sommaren, hur roligt vi skulle ha och hur fritt mitt liv var. Jag satt som i en dimma och tänkte "herre gud hur ska jag överleva till nästa sommar, jag vill förresten inte att det ska bli sommar, jag vill ingenting, jag vill bara sova."
Ungefär så gick hela hösten. K blev min livlina och jag hängde hos henne som en igel. Bad om ursäkt för att jag var i vägen men klarade bara inte av att åka hem till min tomma lägenhet. Cyklade hem sena kvällar med lukten av de brända bullarna i näsan. Den lukt som alla andra i Halmstad tycker så mycket om. Åh den härliga lukten från när Östras bakar bröd! För mig är det, och kommer alltid att vara, lukten av panik, ångest, ensamhet och ledsamhet. Men samtidigt lukten av en vänskap och en livräddning som jag alltid kommer att vara för evigt tacksam över.
För fy vilken blöt pöl jag var, och vilket hemskt umgänge jag måste varit. På biblioteket, bland folk satt vi. För ja, jag klängde mig med även när K satt och pluggade. Då kunde tårarna komma, helt plötsligt och ohejdbart. Och jag tänkte fy fan jag kommer aldrig att bli mig själv igen, jag klarar det aldrig, hur fan är det man gör för att känna glädje? Och utan K hade jag nog fått bryta plugget där och då.
Men jag repade mig. Man gör det, jag vet det nu. Och vem tror ni kom då? Lagom till jul när benen var lite mindre skakiga och det inte riktigt gjorde lika ont längre. Jo givetvis kom han tillbaka.Han som K döpte till Lillis och vickade på lillfingret. Han kom och lovade guld och gröna skogar. Då hade både jag och K flyttat från stan. Jag mailade och berättade att vi nog var ett par igen. K svarade att Okej, jag är glad för din skull men gör han dig någonsin så illa igen så kör jag över honom. Sådär rättframt och självklart som bara en riktig vän kan.
Och givetvis tog det slut (det gör det ju alltid, det vet jag ju egentligen). Men då var jag starkast i stan och gick segrande och lättvindigt ur det. För jag visste ju att det går över. Och därefter började mitt livs bästa och roligaste sommar med massa underbara äventyr och människor som jag aldrig kunnat drömma om. Och efter det flyttade jag tillbaka till Halmstad igen. Vingarna hade liksom växt ut och jag kunde inte för mitt liv förstå hur jag kunnat må så dåligt över ett sånt svin. Men det var bara allt som hände samtidigt den där hösten som blev för mycket: fruktansvärd stress och prestationsångest över skolan, brutal dumpning, första flytten och helt ny stad. Och att mitt i detta då få den enda tryggheten bortryckt var tamejfan ett trauma för mig. Så K blev min livboj som jag klamrade mig fast vid.
Så jag vill egentligen bara säga tack. Där och då beslutade jag mig för vad som är en riktig vän. Och att jag alltid, alltid ska göra mitt bästa för att vara en sån där livboj för mina vänner när det behövs. Oavsett när, varför och hur.
Jag skulle skrivit detta redan förra veckan när det slog mig att detta är min största livräddare. Dagen efter tanken slagit mig att jag skulle skriva det så damp det ner ett brev. Ett sånt där handskrivet brev som man nästan aldrig får. Ett sånt där brev som man bara får av finaste K. Som man liksom vet redan när man ser det på håll att det är K som har skickat. Ett brev som kom ihop med det hatade CSN-kravet och elräkningen och liksom förgyllde hela dagen. Ett brev som innehöll en påse kärlek med massa små hjärtkonfetti och en kort hälsning om att det finns vänner som är oroliga och som också väntar på mitt läkarbesked.
Detta inlägg är till dig Korri. Tack för att du finns.
