Livstecken

Jodå jag lever, jag är bara inte alls på humör just nu.

Thailand var precis så fantastiskt, underbart, härligt och fint som bara Thailand kan. Vi har haft det SÅ bra och jag saknar det hela tiden, varje dag. Långa lata dagar i solen med min bästa fina älskling, mer än så behövs inte! På tal om min sambo så är jag nog lite nykär igen tror jag. Eller det har nog liksom aldrig lagt sig. Fina, älskade Samme!

Men idag är det måndag. Och verkligheten har slagit in dörren kan man säga. Första dagen på jobbet igen (vilket jag INTE längtat efter, tråkiga sjukhusbesked och ett stundande bankmöte. Jag är rädd, ledsen och tycker livet suger just nu. Rent ut sagt. Pratade med Z om det hela igår, om att det finns så mycket fint också som man borde fokusera på. Som sambo, hus, familj, vänner och minnet av en underbar resa. Men när det är en dagjävel så är det. Då spelar det tyvärr ingen roll.

Det är bara att bryta ihop och komma igen. Komma på vad man ska göra med sitt liv och när man ska ta det där stora förlösande steget. Och framförallt vad som egentligen är viktigt.


Vi hörs när jag är på banan igen. Tills dess önskar jag er ett fortsatt gott 2012.

Banana