Oro

Jag kommer på mig själv hela tiden med att försöka dölja eller förminska den oron jag känner inför Vides operation som närmar sig. Känner att jag inte ska låta daltig och det finns ju så många riktigt sjuka barn och de föräldrarna har det riktigt jobbigt, detta är ju bara en enkel rutinoperation osv osv i all oändlighet.

Men varför hålla på? Jag vet ju inget annat och alla måste få ha sina egna sorger och bekymmer!

Så ja, jag är så jädra orolig inför operationen! Först och främst för att vi har flera anhöriga som råkat ut för hemska komplikationer och följder efter vanliga rutinoperationer i Värnamo. Det känns helt fruktansvärt faktiskt!

Jag är orolig inför narkosen, eftersom det ju faktiskt är så att varje sövning är en liten risk. Gud jag dör lite av att ens skriva denna mening!

Jag är också väldigt orolig inför hur Vide kommer att reagera INNAN han sövs. Han är försiktig och vill gärna ha koll på situationen och gillar inte nya miljöer och nya personer. Sjukhus och läkare harar han efter alla inhaleringar och astmakontroller som gjorts. Så det känns som en kamp och det kommer kännas helt fruktansvärt om han blir helt hysterisk strax innan han somnar! Av samma anledning så känns flera timmar på uppvaket som en utmaning!

Och sist men inte minst; min egna sjukhusfobi. Den gör ju att det är en skräck för mig att tänka tanken på att vi kan bli tvungna att sova över. En del av mig vill ju bara lämna över allt detta till Samme som inte är lika blödig och som framförallt inte har sjukhusfobi. Men tanken på att inte vara där är ju såklart också helt otänkbar! Och dessutom är Vide SÅ mammig nu igen så tanken på att lämna honom i sticket känns helt otänkbar den också! (OBS! Inte i sticket bokstavligt så klart, Samme är mer än väl  kapabel att ta hand om Vide, med bravur dessutom, men för Vides del är det just nu bara mamma som gäller!).

Jag är också orolig över hur dålig han kommer att vara efteråt, många säger att de är riktigt dålig och har SÅ ont rent ut sagt! Det gäller inte alla, men risken finns ju och tom 1177 varnar för mycket smärta efteråt. Usch alltså stackars liten, mitt mammahjärta gör så jäkla ont av tanken! 

Så ja, det känns tufft! Hur jag ska klara mig utan att bryta ihop när han rullas iväg sövd in på operation är en gåta. Fy fan.

Så. Det var dagens vältrande. Otroligt skönt faktiskt! 

Min älskade lille! Önskar att jag kunde ta den här operationen och smärtan åt dig!
 

 

Söndag - från ångest till favorit!

Jag har historiskt sett alltid avskytt söndagar och har antingen haft bakisångest eller jobbångest för att helgen är på slutspurten.

Men nu har jag kommit att älska söndagar, kanske speciellt regniga höstliga sådana! Helst sådana utan specifika planer, då är det som att min kreativa hjärna får utlopp till Max och jag får sån sjuk inspiration och energi!

Som idag. Idag har vi gjort klart Vides köksdel i lekrummet (återstår piff på hyllorna) och fått massa bra förvaring på köpet.

Jag och Vide har karvat pumpor, en gubbe till honom och en mer vuxen variant till mig! Vi tog dessutom vara på pumpakärnorna som jag har rostat i 2 omgångar med olja, aromat och salt. SÅ gott!

Jag passade på att höststäda trädgården en sista gång och bar in alla krukor och klippte ner de sista grönbladiga växterna. Olivträden har fått åka på vinterförvaring till Ulvestorp nu och pumporna får ta deras plats istället!

Sen har vi hunnit med att bara skrota i soffan och kolla på reprisen av Så mycket bättre. Vilket år det är iår! Jag sorterade Vides strumplåda under tiden, någon har ju fötter som växer som ogräs! Vi har plockat fram vinterstövlarna och hängt undan tunna höstjackor.

Så ja, en produktiv söndag, trots att Vide och vi sov till klockan nio idag! Så himla gött!

Avslutar med en bild från gårdagen då vi hade en så himla mysig kväll med bio och restaurangbesök i Jönköping på restaurang Hemma. Så gott och ett supermysigt ställe!

 

 

 

Livstecken

Jodå jag lever, i allra högsta grad!

Men livet har rasat fram en period nu med fruktansvärt mycket på jobbet och därtill en väldigt frustrerande budgivning på hus (med tillhörande panikfix inför ev försäljning) så jag har nätt och jämnt hängt med i svängarna själv!

På jobbet råder stora omorgansiationer som jag till viss del ansvarar för och det är turbulent och byggs om och tja, det känns helt enkelt! För alla inblandade tror jag!

Så sen sist har vi färdigställt slänten, S har kört tunga pass och kört hem stenlass efter stenlass och öst och fixat! Vi har fått hem årsveden och vi har grävt ner marksten som väntat på sin plats.

Jag har städat bort sommaren i trädgården och studsmattan är nedmonterad och ihopvikt. Ljung har planterats här och var och nu väntar vi bara på en eller två pumpor som ska pryda sjuan! Sen är vi höstpimpade så det räcker! 

Vi har omförhandlar våra lån och varit på tre bankmöten med olika banker för att pressa räntorna och avtalen, så himla skönt! 

Vides vardag är sig dock relativt lik, bortsett från att "hans" pedagog A har slutat på Barret och en ny tjej har börjat. Men det faller på plats mer och mer! Han har dessutom tyvärr blivit biten av ett annat barn och som grädde på moset kommer kindtänderna längst in fram nu. Det sistnämnda resulterar i struliga nätter och en riktigt dålig tandmage på den lille mannen. 

Och som han pratar nu! Herre Gud! Så himla himla roligt att lyssna på honom! Idag kom en tioordsmening (!) : " Vide och Mamma åker här framme och Karolin åker där bak!" Lät exakt såhär: "Didde o Mamma åter här mam, Kanin åter dä bat!"

Vi badar ju en gång i veckan och Vide har kommit att älska det! "Där är badhuset mamma!, Vide bada nu!" Säger han så fort han ser en byggnad som äg minsta lik badhuset! Haha. Han hoppar från kanten som han aldrig gjort annat och är faktiskt väldigt duktig på att följa instruktioner för att bara vara 2 år! Han vet precis vad som gäller och står snällt och väntar när jag duschar och duschar (under milda protester) fast han inte vill. Sen äter vi äpple och klär på oss och sen pratar vi om badet hela vägen hem och berättar ALLT för pappa! Imorgon ska dessutom pappan i huset gå på badet, nyttigt tror jag! 

Så ja, visst lever vi! 

Men nu börjar det äntligen lugna ner sig på jobbet, både ordermässigt men också personalmässigt. Och inom en vecka bör vi väl veta om det blir husaffär eller ej. Så det känns ändå som att axlarna har sjunkit lite. 

Nu laddar vi istället om inför Vides operation som väntar den 6 november. Fy FAN vad tufft det känns ska jag ärligt säga! Usch vill inte ens tänka på det! Men men det är inte dags riktigt än..

Tillbaka till nuet så ska jag förbereda bilen inför besiktning imorgon, men först se klart Bonde söker fru!

God kväll!