Förlossningen (del 1)

Här kommer den så, min förlossningsberättelse. Vår förlossningsberättelse. Berättelsen om det allra största och finaste man kan vara med om!

Lördagen den 12 juli var vi i Stensabo på kusinträff med Sammes kusiner. Jag hade absolut noll känningar, det var en dag och kväll som alla andra. Sammes kusinbarn Felix var där, en helt underbar liten kille som är född den 13 juli förra året. Det har alltså varit ett stående skämt i släkten att vi (inte!) ska föda 13 juli och sno Felix ensamrätt på födelsedag. Mamman skojade och hotade med att säga upp bekantskapen om vi födde samma dag som Felix, han ska minsann få ha en egen födelsedag i släkten! Men som sagt, jag hade noll känningar så sannolikheten var ju noll, speciellt eftersom en förstagångsföderska ofta har långt förlossningsarbete och vi ju redan var inne på kvällen den 12 juli när vi satt och pratade om det och jag som sagt inte känt någonting.

Vid halv tio på kvällen kände jag att jag var trött, som alla andra preggokvällar så vi begav oss hemåt. Det var bronsmatch i fotbolls-VM så Samme satt kvar uppe och tittade. Jag tittade en halvlek sen gick jag ner och lade mig. Utan en aning om vad som komma skulle.

För prick klockan 24, när vi bytte från 12 juli till 13 juli, så vaknade jag till av att något kändes konstigt. Som en sammandragning fast mer intensiv. I samma veva kom Samme ner och lade sig och jag sa att "nu kanske jag har fel eller inbillar mig, men jag kände en konstig känsla i magen när jag vaknade". Sen tog det inte många minuter innan jag kände samma känsla igen. Då började vi lite nervöst skratta och fundera på om det var förvärkar. Men det liksom fortsatte att komma och blev mer och mer intensivt. Efter en kvart laddade vi ner en värkapp för att klocka värkarna och det visade sig då att de direkt från start kom med 4 minuters mellanrum! När värkarna kommer med 4 minuters mellanrum ska man ju ringa in! Jag fattade ingenting, jag hade sett framför mig att man ska sitta hemma en hel dag minst och klocka värkar, guppa på pilatesboll, duscha varmt och vänta in att värkarna ska komma tätare så att det är dags.

Men här gick det alltså undan så vid halv ett ringde vi in och sa att jag hade täta värkar och undrade hur vi skulle göra. Barnmorskan som svarade sa att jag som förstagångsföderska troligtvis skulle ha avtagande värkar och skrattade lite och sa "men du har ju bara haft värkar i en halvtimme, ta två Alvedon och försök gå och lägga dig igen". Så det gjorde jag. Tog två Alvedon och en dusch och då drog det igång på riktigt. Nu kom värkarna med 2-3 minuters mellanrum och vi ringde in igen strax efter klockan ett. Hon tyckte fortfarande att det lät märkligt men sa att vi kunde åka in om vi var oroliga.

Sagt och gjort; vi packade väskorna i all hast, Samme gav katterna mat och packade ner lite mat till sig själv och lite flädersaft i sportflaska till mig. Jag drog på mig de kläder som låg framme och tackade gud att jag varit snabb med att packa BB-väskan. För nu gick det undan! De som skrattade åt att jag packade tidigt och sa att jag kunde packa medan jag väntade in värkarna under latensfasen hemma kan jag ju knäppa på näsan nu. Här hanns inte med någon latensfas, jag hade fullt upp att hinna klä på mig innan det var dags att åka!

Runt kvart i två var vi färdigpackade och redo att åka in, jag åkte i bastflipflop från Thailand för det var det enda som passade på mina svullna preggofötter och jag hann inte leta upp något annat i hasten. Givetvis lyste tankmätaren rött... Vi stannade och tankade i Anderstorp och jag hängde i handtaget på dörren när värkarna kom. Vägen in till Värnamo var vi knäpptysta och jag vägrade ha på radion. Det enda jag sa på vägen in var "stäng av de jävlarna" om vindrutetorkarna som gnisslade för att det regnade lite för lite.

Halv tre var vi på plats på förlossningen där jag kopplades upp med CTG som mätte värkarna och registrerade hur bebis mådde. Barnmorskan Pia kunde då förvånat konstatera att jag var mitt uppe i intensivt värkarbete och redan var öppen 4 centimeter! Så hon utbrast "Du får byta om, för idag blir det bebis!" Vi tittade lite smått chockade på varandra och jag sa "nu ryker Felix födelsedag!"

Hittills gick allt för bra för att vara sant, jag hade ställt in mig på en lång, vidrig latensfas och att vi skulle åka in för tidigt och få åka hem och vänta in värkar, men här satt vi alltså nu, två och en halv timme efter första värken och fick besked om att det skulle bli bebis idag och att latensfasen var så gott som avklarad!

Fortsättning följer i del 2.