Ogreppbart

Det är så svårt att förstå att det är så nära nu. Vi pratar och pratar och pratar om det och alla fina i närhet just nu är på spänn och hejar och peppar och väntar. Så sett är det tydligt att det är nära. Men i huvudet och hjärtat är det så himla svårt att ta in.

Det känns på något sätt som att jag alltid kommer att vara gravid, att det liksom inte kommer någon bebis. Det är så svårt att förstå att det liksom ligger en liten färdig minimänniska i min mage nu och bara väntar på att startskottet ska gå! På ett sätt var det lättare att greppa att det låg ett växande foster som byggdes dag för dag, för ett outvecklat foster kan man inte relatera till alls. Men att det ligger en bebis på 3,2 kilo med hår, små fötter och färdiga ansiktsdrag, det går faktiskt inte att ta in.

Det skrämmer mycket nu på slutet, det här stora livslånga ansvaret som väntar. Att det liksom är för evigt och inte går att stoppa eller dra sig ur. Inte för att jag på något sätt tror att jag kommer vilja det, men man måste minnas vem vi pratar om här. Jag har alltid, alltid sett till att ha en plan B, en genväg ut eller en bakdörr bort. Jag har näst intill aldrig utnyttjat dessa flyktvägar, men för mig har det alltid varit viktigt ATT det går. OM jag skulle vilja, så kan jag ändra mig. 

Ni vet, i början av ett osäkert förhållande om man ska satsa eller ej. Då har jag alltid vågat för att jag vet att det alltid går att gå om det skulle vara helt fel. När jag sökte till gymnasiet så sökte jag frisör och estet långt hemifrån, trots att jag nog innerst inne visste att jag aldrig skulle kunna flytta iväg så tidigt. Mn jag vågade, satsade och kom in. Och utnyttjade en bakdörr och tackade nej. Till och med inriktning på programmet som sedan följde valde jag och valde sedan om i sista sekund. På högskolan pratade vi mycket om att man kan ju hoppa av detta fyraåriga slit och hoppa på tvåårs i Borås. Vi gjorde det såklart inte, men det är just det där att det GÅR om jag VILL. För att inte tala om alla beslut och planer som gjordes upp och sedan förkastades under mäklarperioden! Oh My.

Jag har väl helt enkelt en inbyggd osäkerhet och rädsla att välja fel. Och en jäkla beslutsångest uppe på det. Så jag har jobbat stenhårt med bakdörrar vid stora vägval i livet.

Men nu. Nu se jag vid mitt hittills största och livsomvälvande vägskäl. Och nu finns det ju liksom ingen ångerrätt. Inget sista anmälningsdatum och ingen bytesrätt. Så klart att det är skrämmande för en sån som mig. Det är skrämmande för alla, har jag hört, men för mig är det ju någon som har låst bakdörren och kastat nyckeln.

Så ja, jag är lite rädd ibland och emellanåt för detta stora. Men allra mest är jag glad och förväntansfull såklart. Och jag vågar tro och hoppas att detta är det största, bästa och allra finaste i livet, och då behövs ju inga flyktvägar!

Jag vill mest ha bebis här nu och uppleva allt det stora och magiska som väntar. Kom nu knyttis!