Men så kom semestern och 5 veckors ledighet. Efter det var vi tillbaka på ruta ett igen med fruktansvärda lämningar. Det var nästan ännu värre denna gången för nu började han redan kvällen innan med "nej tutan, nej mamma jobbet" och det fortsatte sedan i vild panik på morgnarna och hela vägen in i bilen. Han skrek för sitt liv och spydde nästan av gallskrikande varenda lämning. Helt fruktansvärt. Nu hade han dessutom språket och kunde säga att han verkligen inte ville, i början grät han ju bara.
Men så har det gått 2 veckor och nu är det över! Nu hoppar han in igen och gråter aldrig vid lämning. Tack Gud för det! Däremot kan han fortfarande säga "nej tutan" men han blir aldrig ledsen och gråter. Så summerat så trivs han nog helt okej men är inget direkt "dagisbarn" som en del barn är som bara älskar föris och tjatar om att gå dit och aldrig vill gå hem. Men å andra sidan vore det konstigt eftersom både jag och S varit hemmagrisar som små! Huvudsaken för oss är att han är glad och trivs när han väl är där och han kramar alltid alla fröknar och barn och verkar allmänt nöjd med livet, och är V nöjd så är mamman nöjd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar