V.33 (32+3)

Mamma v. 33

Om barnet har lagt sig tillrätta kommer det kännas behagligare för mamman, det blir lättare att andas och om man har haft magbesvär så kan dessa försvinna nu. Man upplever ett ökat tryck nedåt och kan känna stickande och pirrande känslor i bäckenet, en del kvinnor beskriver det som små elektriska stötar. Alla aktiviteter som mamman gör påverkar barnet nu, om man äter, sitter, ligger eller går så känner barnet av det. Även ljud från yttervärlden påverkar barnet. Som mamma ska man försöka ha en vilostund varje dag nu och träna på avslappning inför förlossningen.

Bebis v. 33

Barnet ökar nu snabbt i vikt och väger runt 2 kilo. Kroppen fortsätter att lagra underhudsfett. Fostervattenmängden ökar inte längre utan är konstant. Hjärnan växer snabbt och barnets huvud ökar i storlek. Om barnet skulle födas denna veckan så kan det under ett par veckors tid behöva lite andningshjälp, extra värme och hjälp med att få i sig tillräckligt med näring.

Knyttet v.33

Denna veckan kan jag ha med en helt egen rubrik, knyttets helt egna! Detta eftersom vi var på ett helt fantastiskt tillväxtultraljud i måndags! Vi var där för att kolla av myomen men det allra häftigaste var så klart att se min stora bebis där inne! Det var en helt otroligt omtumlande känsla att se knyttets lilla ansikte för första gången! Det känns helt overkligt och först nu förstår jag lite bättre att det faktiskt är en liten liten människa i min mage. Knyttet ser ut att ha fått prick pappas näsa och mammas överläpp. Helt klart pappas haka i alla fall! J Helt magiskt! Den lille vägde i alla fall 1880 gram, vilket var -120 gram från normalkurvan. Detta gjorde att barnmorskan vågade garantera att jag, om jag går fulltid, kommer att föda en bebis som väger max 3600-3700 gram (givetvis större om det blir övertid, och då självfallet också mindre om jag föder för tidigt). Det kändes otroligt skönt på något vis! Att det liksom inte ligger en 5kilosbjässe därinne och lurar! Allt annat såg bra ut och hjärtat slog fint. Vi kunde även konstatera att lillsparven redan har lagt sig tillrätta (som jag misstänkte) och ligger med huvudet neråt långt ner i mitt bäcken. Startklar, som barnmorskan sa! Det absolut gulligaste som nästan fick mig att gråta var att barnmorskan visade något litet och böljande, det var knyttets hår i nacken som fladdrade! Har aldrig någonsin sett hår på ultraljud förut! Haha så himla gulligt! En del bebisar föds ju i princip utan hår, men det kommer alltså inte vårt lilla knytte att göra!

Mina reflektioner v. 33

Delar av mina reflektioner står ju ovan under knyttets punkt, eftersom mycket av mina känslor just nu rör ultraljudet! Men tillägg till det är att jag fortfarande inte fått helt klartecken för vaginal förlossning, barnmorskan bokade in ytterligare ett ultraljud om 4 veckor. Varför vet vi egentligen inte eftersom hon sa att allt såg bra ut, men det känns så klart skönt att de kollar upp det en sista gång innan det är dags! (om inte bebis hunnit ut då!?) Att knyttet har vänt sig och lagt sig med huvudet neråt har jag ju anat tidigare, men nu är det tydligare än någonsin eftersom det trycker jäklar neråt varje steg jag tar nu! Man riktigt känner liksom hur huvudet pressar på (en ganska oskön känsla att gå nu alltså). Denna känslan kom förra veckan så jag antar att hen fixerade sig ordentligt först då. Jag kan inte säga att jag känner att jag andas så mycket lättare, men på magbilden tycker jag att det syns att magen har sjunkit lite från förra veckan.

Annars är det riktigt tungt mentalt nu tycker jag. Är så himla trött, känslig och tung i kroppen. Jag har så himla svårt att fokusera på jobbet och längtar så efter mammaledigheten. Jag tror att det hade varit lättare med ett industrijobb på golv där man inte behöver tänka så mycket, för hjärnan orkar liksom verkligen inte längre! Helt sjukt! Just nu sitter vi med nylansering av produktserie, framtagning av nytt införsäljningsmaterial, etiketter och miljöbilder. Detta ihop med att stora kunder nu börjar spika färgförändringar inför 2015. Och det känns alldeles för roddigt för min luddiga preggohjärna just nu! All kontakt med reklambyrån och alla beslut som ska tas. Så jag är helt jäkla slut när jag kommer hem om dagarna! Nätterna fortsätter att krångla, nu senast har jag fått låsningar i höfterna för att jag ligger så tungt på sida antar jag. Detta orsakar så klart tröttheten så allt är som en ond cirkel. Vill. Bara. Ha. Ledigt. NU!

Vi har dessutom hunnit med sista delen av föräldrakursen, den om amningen och första tiden hemma. Vi fick träffa BVC-personal och gå på studiebesök till öppna förskolan. Det såg riktigt fint ut och dit hoppas jag att vi tar oss i höst!

Igår var det barnmorsebesök och nu jäklar sticker jag i vikt! Är väldigt svullen och till och med näsan har börjat svullna! Haha. Men inget onormalt och magen växer precis som den ska. Blodtrycket var bra och likaså blodsockret. Och knyttets hjärta slog fint, fast det visste vi ju sen i måndags. Nästa besök hos barnmorskan ska vi skriva in mina förväntningar och önskemål inför förlossningen. Nu känns det nära alltså! Jag har bra koll måste jag säga eftersom jag läst in mig på världens bästa bok i ämnet (att möta förlossningssmärtan) och antecknat ner tips och strategier i iphonen som jag tror kommer passa mig utmärkt. Det är ingen raketforskning men jag har kommit fram till följande:

Jag vill ha så mycket känsla av kontroll som möjligt i en så okontrollerad situation som en förlossning är. Jag vill därför hela tiden ha information om vart i förlossningen jag befinner mig. Alltså inga tidsangivelser för det förstår jag att det inte går, men jag vill veta om jag är i öppningsfas, utdrivningsfas, ungefär hur mycket det är kvar innan ditten och datten startar osv. osv. Helt enkelt få löpande info om läget så att jag liksom inte bara ligger i smärtor och tappar tidsuppfattning och inte vet om det är nära födsel eller om jag har 12 timmar kvar.

Jag har också tänkt ut tre målbilder; en processbild, en avslappnande bild och en förstärkande bild. Ingen aning om detta funkar, men det känns skönt att ha tänkt ut dessa tre att plocka fram när det är överjävligt!

I övrigt har jag och Samme pratat om att jag inte behöver så mycket pepp för att klara smärtan, men jag behöver pepp och hjälp att fokusera om jag får panik och liksom hamnar av banan. Det känns så himla skönt att veta att just Samme är med där inne, för han känner mig utan och innan och vet precis vad som funkar och inte när jag blir för stressad och tappar kontroll. Han vet också när det är dags att backa undan; att jag inte är en person som vill bli baddad i pannan och gullad med liksom. Då är jag inne i mig själv och blir nog mest irriterad skulle jag tro. Så delen med mig och honom och vilket stöd han ska vara behöver vi liksom inte ens prata om, vi vet väl vad som gäller och är ett starkt team i tuffa situationer!

Avslutar som vanligt med bild på magen, men denna vecka också med en bild på knyttet! Det är alltså en kraftig inzoomning av ansiktet och det man ser är egentligen nedre delen av ansiktet; näsan, munnen och lite av hakan. Finaste lilla Knyttet!