Splittrad

Jag har nog alltid varit en ganska rastlös själ. Lite orolig, fladdrig och impulsiv. Fast ändå obotligt sökande efter trygghet. Krock? Ja visst. Jag har så länge jag kan minnas alltid velat ha det jag inte har, alltid strävat efter något annat, något bättre, någonannanstans. Dessa egenskaper ihop skapar givetvis en väldigt splittrad personlighet. Lägg på att jag är en drömmare av stora mått och dessutom väldigt målmedveten. Målmedveten och impulsiv är två helt livsfarliga egenskaper när de kombineras. Hehe.

Efter att jag blev sjuk kan vi även lägga till en insikt i att vi faktiskt inte vet hur länge vi lever utan kanske borde prova det där vi alltid har drömt om. Att vi inte ska bry oss så mycket om vad andra tycker och tänker utan mest bara köra. Mitt liv:mitt val.

Allt ovanstående ihop gör att jag i perioder är väldigt splittrad. Vet varken ut eller in vad jag vill med mitt liv. Vill allt på en gång men samtidigt ingenting alls. Bygger upp och skapar högtflygande planer som jag egentligen vet aldrig kommer bli av. Men det är ju kul att få drömma. Baksidan med att grubbla så mycket är ju givetvis vilsenheten och den splittrade känslan. När är man nöjd? Hur vet man vad som är bäst? Kanske är det bättre si eller så? Och en oro att jag aldrig kommer att nöja mig utan att jag kommer att förbli evigt sökande. Å andra sidan så finns det ju en fara i att nöja sig också. Nöjer man sig så slutar man ju sträva uppåt och framåt, och det är ju heller inte bra.

Just nu är jag mest trött på mig själv att jag är så fladdrig och splittrad. Jag hoppas verkligen att skallen slutar snurra snart alltså! Annars tror jag att jag har en begynnande 30årskris lite för tidigt:)

I vilket fall, när man är som jag så är det så otroligt otroligt värdefullt med S som håller i tyglarna och backar lite och drar i handbromsen när jag skenar iväg med nya förslag och nya drömmar och projekt. Och det är så skönt att veta att hur vilsen jag än är i allt annat så är han min trygga fasta punkt oavsett var och hur. Så länge vi är tillsammans så blir det bra.

Det är också guld värt med vänner som orkar lyssna på mitt oroliga bladder och mina planer och funderingar. Många gånger räcker det att få ur sig dem så inser man efter ett samtal att näää det där kanske inte var så bra ändå. Eller tvärtom:)

Idag är en sådan dag då jag är helt otroligt tacksam för pepp och stöd av vänner och framför allt min familj. Som alltid alltid backar upp, oavsett vad det gäller. För det är jag evigt tacksam!

Vad vore jag utan er? TACK