Anna Maria Ekblom i ett stort nötskal!

Idag gjorde jag en sak som är så otroligt typiskt mig och så otroligt korkad.

Jag tränar som bekant stenhårt just nu och sitter på spinningcykeln 5-6 dagar i veckan. Efter att ha kommit ur den konstiga överträningen som jag var inne i för någon månad sedan så har träningen gått som en dans. Pigga starka ben och stark kropp. Men sista 1,5 veckorna har jag känt att baksida lår är tunga och trötta. Nästan på det där läskiga övertränade sättet. Men bara nästan. Så jag har malt på iallafall, valt snabba konditionshöjande låtar istället för tunga, slitiga för benen. Men sista spinningpasset var det tunga tunga ben så jag insåg att jag måste variera mig lite. (svårt det där när det är SÅ smidigt att bara hoppa upp på cykeln oavsett väder och tid och få maximal fettförbränning).

Sagt och gjort så tänkte jag att jag idag minsann skulle ge mig ut och springa istället. Det var ju ändå ett tag sedan sist. Jag springer A L D R I G med klocka eftersom det ger mig ångest och lite lätt panikkänsla (sitter nog i sen skolans konditionstest) och risken är stor att jag springer som en dåre och sen går rakt in i väggen och ger upp.

Men idag ville jag testa och se vad jag egentligen håller för tempo. Det har kommit på tal så mkt efter Göteborgsvarvet där det manglades ut tider hit och dit! Och eftersom jag som sagt aldrig springer med klocka så hade jag ingen aning. Det enda jag har att gå på är min tid jag hade på vårruset när jag sprang det. Men det är ju några år sedan och då sprang jag betydligt mer än vad jag gör idag.

Jag sprang alltså ut, lite lätt nervös och illamående över att behöva se sanningen i vitögat och satte igång runkeepern. Och mycket riktigt, efter ca 100 meter så hade vinnarskallen slagit in och jag tänkte att nu jävlar ska jag slå vårrusettiden (vilket, för mig, var en väldigt bra tid!). Så jag sprang som en jäkla dåre och baksida lår på vänstersidan började protestera redan halvvägs. Tanken slog mig att jag nog egentligen borde stanna innan benet sa helt stopp, men jag var på väg mot en rekordtid så jag ignorerade det och sprang på. Sista kilometern hade jag så jävla ont så jag sprang och lipade. Men jag fick en sjukt bra tid och sprang tamigfasen fortare än på Vårruset (dvs jag klarade mig under 30 minuter och höll ett snitt på 5,36 min/km!) Trots det onda benet, trots en trött fredagkväll och trots att jag var helt ensam ute i skogen utan sporrande medtävlande. Det är jag så GRYMT nöjd med! Men efter de 5 kilometerna var ju tanken att jag skulle fortsätta springa mina vanliga 9 (alltså hade jag 4 km hem). Men benet alltså. My god vad ont jag har! Ringde mamma och kollade om hon kunde tänkas köra och hämta mig om jag inte klarade mig hem. Men lyckades efter lite stretch långsamt linka hemåt.

Nu sitter jag med ispåse och hoppas att det bara är en lättare sträckning. Överbelastningsskador har ju en tendens att vara vidrigt långdragna! :( Men om det är överbelastning så har jag ju bara mig själv att skylla. Är så arg på mig själv just nu!

Men jag fick en jäkligt bra tid iaf så vinnarskallen och tävlingsmänniskan i mig jublar!

Något annat som är roligt är att jag är svindlande nära ett av mina stora viktdelmål nu! Närmare bestämt så har jag bara 1 kilo kvar! Mirakulöst nog så tappade jag i vikt även denna veckan! En vecka som har bestått av Danmark och Helsingborg med tjejerna och innehöll stor hamburgare, pommes, öl, glass, drinkar, snacks och dessert etc.Veckan fortsatte sedan med utebliven träning onsdag och torsdag på grund av mässdeltagande. Ett mässdeltagande som även innebar massor med godis, mässfest med trerättersmiddag och mängder med vin (generös chef skippade drinkbiljetter och beställde in flaskvis istället..hehe). Men så roligt jag har haft! En riktig kanonvecka! Så jag resonerade som så att det är okej med en mindre viktuppgång denna veckan, eftersom den är såpass "svår" att hålla, och för att det är värt det liksom. Igår trött, mäss- och vinbakis och menssugen så höll jag inte heller då pointsantalet, tänkte att äh denna veckan är redan körd ändå. Men som sagt, otroligt nog så visade vågen ändå minus! Förstår ärligt talat inte hur det är möjligt, men ingen är gladare än jag! Hittills har jag aldrig haft en enda vecka där jag gått upp under hela viktväktartiden! Jag har ändå räknat med det, eftersom jag vet att det är nästan ofrånkomligt. Det kommer säkert komma, men jag är tacksam över att det inte skett än iaf! :) Det är också skönt med bevis att det faktiskt är helt okej att unna sig då och då, det är liksom inte hela världen om man äter gott och "onyttigt" ibland. Det går liksom åt rätt håll ändå:) Men återigen, denna veckan är verkligen ett mirakel med tanke på mitt stora övertrasserande av pointskontot:)

Nu ska jag ha härlig egentid (sån man får med en fotbollsspelande sambo). Har köpt viktväktargodis (kanske deras bästa grej ever!) pepsi max och ett sprillans nytt nummer av min favvotidning. Dessutom har jag laddat ner filmen The last song, som tydligen ska vara en riktig tjejfilm. Passar ju perfekt en kväll som denna! Med benet i högläge önskar jag er en trevlig helg!

Kram på er!