Så var det den där tumören

Jag har ju som ni redan vet fått min tumör konstaterad godartad. Ett av världens mest konstiga besked att få, för att man helt enkelt inte vet riktigt hur man ska reagera. Om jag blev glad? Givetvis! Men mest lättad, tom och förvirrad. Det senaste halvårets dödsångest och oro gick liksom upp och kulminerade och pyste ut i hela kroppen. Så jag grät mest. Och suckade. Svårt att förklara den känslan riktigt. Som utomstående och närstående så blir det givetvis ren glädje och "jag visste väl det". För så är det ju, det MÅSTE ju lösa sig, det gör det på film. Och mina anhöriga tycker samma, det MÅSTE lösa sig.

Men att vara den som är sjuk är lite annorlunda. Man blir liksom smärtsamt medveten om sin dödlighet. Det pratas så mycket statistik; två tredjedelar överlever cancer, 20 % överlever cancer, i de allra flesta fall är det godartade tumörer och hit och dit. Och ja det stämmer. Men några av oss hamnar ju på fel sida av statistiken. Vad är det som säger att inte det skulle vara just jag? Sådana tankar brottas vi sjuka med. Och måste ändå klara av att fortsätta leva normalt. Så att när statisken släpps och det visar sig att man är på rätt sida, då släpper allt. Och alla reagerar nog olika då. Jag blev ledsen initialt, men sedan givetvis oändligt glad. Framförallt otroligt tacksam. Samtidigt som hjärtat blöder för alla dem som inte får det besked som jag fick.

Med mig är det heller aldrig mer lönt att prata om statistik och sannolikhet. Jag kommer aldrig mer i mitt liv att kunna förlita mig till siffror. En dag är man på fel sida så enkelt är det bara. Jag baserar det på mina sjuka odds jag hade för att drabbas av denna tumören. Sclerosing stromal tumör heter den oc h drabbar främst unga kvinnor mellan 26 och 30. Färre än 100 fall är rapporterade. I H  E L A V Ä R L D E N! Räkna på den jävla statistiken! Det är alltså 1 på 70 miljoner som får den. Hisnande siffror och statistik som är otroligt svårt att ta till sig. Därför, därför kommer jag aldrig mer att tänka på två tredjedelar hit eller en fjärdedel dit. Inte när man är en av 70 miljoner...

Vad händer nu undrar många. Jag också. Det är i nuläget ingen mer åtgärd inplanerad. Läkarna tvistade länge om jag skulle operera bort äggstocken eller ej och kom till slut fram till att det i nuläget inte är nödvändigt. Däremot kommer jag att gå på täta kontroller av äggstockarna så ofta som var tredje månad framöver för att se att nya tumörer inte tillkommit. Kommer det fler så ryker äggstocken/äggstockarna. Vad det innebär kan ni nog räkna ut själva. Så jag fortsätter att leva på hoppet om att det inte kommer fler. I de fall jag har kunnat hitta så har de flesta av de tjejerna inte fått fler tumörer sen. Jag hoppas därför att jag får fortsätta att ha statistiken på min sida ett tag framöver, jag behöver liksom mina äggstockar!

Så, nu hoppas jag slippa skriva mer om tumörspöket mer här. Nu har jag redogjort för läget och skrivit av mig själv lite om hur jag tänker. Oron kommer alltid att finnas med mig tyvärr, men livet håller så sakteliga på att återgå till det normala. Givetvis blir det aldrig helt som innan, men man lär ju sig att leva med det och hantera det. Jag tycker själv att vi lyckas ganska bra!

Jag lovade mig själv under min sjukperiod att jag skulle börja ta bättre hand om mig själv om jag fick ett positivit besked. Att träna mer, äta hälsosamt och leva hälsosamt för att vara snäll mot kroppen som har tagit så mycket stryk i form av långa sjukskrivningsperioder, tröstätning och deppande. Nu är det liksom nog. Nu är det nya tag som gäller och full fart framåt. Vi måste vara rädda om våra liv och om våra kroppar, vi har bara en omgång på oss.

Efter påskhelgen kickade jag därför igång med no more skräpmat på vardagar, ner med kolhydratsintaget (som dessutom påverkar min sjukdom negativt) och någon form av fysiskt aktivitet varje dag. Än så länge mest promenader, eftersom kroppen inte helt är läkt ännu. Jag kunde dock inte hålla mig i lördags, var SÅ sugen på att springa så jag gjorde om powerwalken till en löparrunda. Underbar känsla att springa igen! Men mindre underbart efteråt, det värkte något djävulskt där tumören en gång satt! Så jag måste vara försiktig nu i början. Men hittills går det kanon och jag är så peppad! 2 cm minus i midjan redan och en självkänsla som sakta, sakta börjar ta form igen. Härligt! Banana is back liksom! :)