Gud kallar på sina bästa och godaste änglar först. Det vill jag tro.
Ett helt hockeylag är utplånat. Unga grabbar som hade hela livet framför sig. Sedan är man inte mer än människa och vi människor fungerar ju som så att en närstående person smärtar mer än femtio stycken vi inte har någon relation till. Hur hemskt det än är och låter.
Bölade halva eftermiddagen igår. Över hela olyckan, men mest över Liv. Över underbart sköna Liv som betytt så otroligt mycket för svensk hockey. Över hans fru och barn. Fy. Fan.
Helt jävla overkligt.
Har vi inte haft nog med meningslösa dödsfall bland unga i år?
Usch och fy för döden och olyckan. Den skrämmer skiten ur mig. Vi vet aldrig när det är vår tur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar