Stefandagen

Jag skulle uppdaterat om vår ettårsdag. Mina tankar kring det och all kärlek.

Kräftskivans bilder skulle lagts in, en underbar kväll med fina vänner.

Skulle skrivit om Stockholm nästa vecka.

Men jag vill inte. Jag kan inte. Jag kan inte sluta tänka på tragedin med Lokomotiv. Jag förstår egentligen inte varför det berör mig så otroligt. Jag kände inte Stefan och jag var heller inget HV-fan. Men det känns som ett slag i magen. Såg att I lagt ut en bildserie från Stefan och Annas bröllop på Facebook. Satt på jobbet och tårarna bara rann.

Antar att det beror väldigt mycket på att min egna rädsla över att förlora någon närstående blir så påtaglig. Jag kan inte ens föreställa mig hur hemskt det måste vara. Helt obegripligt.

Idag är det Stefandagen uppe i Jönköping. Aftonbladet sänder live och jag gråter ögonen ur mig. Värst att se är hans små söner som pekar på bilderna av sin pappa. Finner inga ord. Alla fans som samlat, alla lagkamrater i tårar. Så fint det bara kan bli. Och därigenom så gripande och hemskt.

Vila i ro fina människa.

Än så länge är jag förskonad från något liknande. Och jag ber till gud att det förblir så en lång tid framöver.