Omprioritering

Jag har ju medvetet hållt inne all information om vad som pågår med operationer och sjukdom och dylikt. Men efter gårdagen så känner jag att jag bara måste dokumentera och skriva ner vad jag varit med om. Dels för att jag själv vill försöka minnas det (man glömmer ju SÅ fort!) och dels för att minska ryktesspridningarna och spekulationerna lite. Så här kommer den, min sjukdomsberättelse.

Det började redan förra året, när jag bestämde mig för att sluta äta p-piller. Jag kände att jag inte ville proppa kroppen full med konstgjorda hormoner längre och jag hade hört att det kan ta lång tid efter att man äter p-piller tills man får mens igen. Jag som haft lite krångel med mens innan kände att jag ville vara säker på att det fungerade. Så jag slutade med mina p-piller. Och mensen kom inte. Och kom inte och kom inte. Så jag sökte hjälp efter 7 månader på Gislehälsan. Efter ett ultraljud konstaterades att jag hade väldigt tunn slemhinna i livmodern och att det inte producerades tillräckligt många ägg i äggstockarna. Jag fick frågan om jag ville skickas vidare på remiss till Värnamo. De frågade om det var okej att vi skrev att det var en barnlöshetsutredning och att vi försökt få barn utan resultat. Detta skulle göras för att jag fortare skulle få hjälp med mensen, annars var risken stor att de bara skulle skicka hem mig med p-piller igen.

Barnlöshet? Jag? Jag skulle bara kolla varför mensen var sen? Vill jag utreda detta nu? Vi ska ju inte ha barn nu? Men å andra sidan kanske bäst att kolla upp när man får chansen. Så tänkte jag förvirrat och oroligt. Sedan kom ett brev hem, med en tid för barnlöshetsutredning. Där vi kallades till KK och skulle fylla i frågor som hur ofta vi har sex, hur länge vi försökt få barn, spermakvalitetetn på S skulle kollas. Vi kände att va fan det här går ju inte att gå dit och bluffa och låtsas, vi har aldrig ens försökt få barn liksom! Så jag ringde och sa som det var. Skyllde på att det måste blivit något missförstånd. Sköterskan blev sur och undrade hur det var möjligt. Men som tur var så tyckte hon att vi ändå kunde utreda mensproblemet i värnamo när jag ändå var kallad. Som tur var.

Så jag fick tid hos en gyn-läkare som tog massa prover på mig. Hormonprover, blodprover och prover hit och dit. Sammanlagt 7 stycken. Jag fick genomgå ett ultraljud till och nu såg man att min högra äggstock var förändrad. Kompakt och förstorad. Och ingen aktivitet alls. Vänster såg normal ut men hade ytterst få ägg. Slemhinnan var tunn. Jag fick medicin utskrivet som skulle få igång ägglossningen igen. Efter 6 veckor var det återbesök. Då kunde jag meddela att jag fått mens en dag och inget mer. Alltså läget oförändrat. Det misstänktes PCO, vilket är en sjukdom där äggen lägger sig som pärlband i äggstockarna och fastnar och inte kommer ner i livmodern. Men jag hade ju nästan inga ägg alls! Dessutom är hormonhalterna låga vid PCO, och komiskt nog hade jag väldigt bra hormonhalter och var så sett extremt fertil. Men vissa andra symptom så som viktuppgång, akne och utebliven mens stämde ju med PCO. Doktorn kallade det för ett mysterium

Jag gjorde ett ultraljud till och eftersom det visade på fortsatt förändring i höger äggstock så fick jag remiss till datortomografi (stavning?). En röntgenundersökning där man åker in i en tunnel. Denna röntgen skulle förhoppningsvis visa om det rörde sig om cysta eller tumör. Jag fick även ta sju nya prover. Dessa prover visade sig fortfarande vara helt normala och alla hormoner var som de skulle.

Röntgen var som en förberedelse inför operationen som också bokades in. Jag röntgades för ca en månad sen och fick inte reda på vad den visade förrän igår strax innan operation. Det har alltså varit en jäkligt jobbig, tung och oviss månad. Vid operationen skulle man alltså gå in och titta på äggstockarna, äggledarna och livmodern och ta prover från dessa. Skulle det visa sig efter röntgen att det var en tumör eller dylikt så skulle även den tas bort. Det var alltså fruktansvärt ovisst att åka in på operation igår eftersom jag inte visste alls vad röntgen hade visat och vad de skulle hitta under operationen.

Direkt över till gårdagen. Jag hade min underbara, stöttande, älskade Samme med mig. Jag skulle vara på plats 9.30 på KK-mottagningen i Värnamo. Vi gick hand i hand i de långa, hemska, murriga korridorerna och jag kände mig SÅ sjuk! De sterila lukterna, de gröna, prassliga rockarna och alla sjuka och klena människor som är där.

Jag skrevs in vid halv tio och fick då beskedet att det troligtvis skulle gå fort, jag var först på tur och det beräknade ta ett par timmar till vi fick åka hem igen. Själva operationen skulle ta 45-60 minuter. Samme fick besked att han kunde åka iväg och göra annat för att sedan vara tillbaka till två när det skulle vara över. Jag fick lämna graviditetstest (ironiskt nog) och följdes sedan av en sköterska ner till kirurgen. Väl där togs jag om hand av en andra sköterska som gav mig ett skåp där jag kunde hänga av kläder. Jag fick en lång grön rock, vita knästrumpor och plasttossor. En tredje sköterska Marianne, tog sedan hand om mig och gav mig en brits där jag fick ligga och vänta. Då fick jag en uppvärmd filt och första doserna smärtstillande. Jag hade en TV framför mig där den stora nyheten om den nyfödda prinsessan rullade om och om igen. Ironiskt nog. Där låg jag, med sjuklingsplastband runt armen och väntade på att få veta om min äggstock lever eller ej.

Efter en halvtimme kom en fjärde sköterska, Barbro, och körde mig vidare in i ett annat rum. Återigen kände jag mig så himla sjuk när jag kördes fram i korridorerna i en säng under en stor vit filt och friska människor gick förbi och bara tittade. Sedan ställdes jag i ett rum där jag fick byta brits och det var väldigt noga att jag skulle slippa röra mig mer än nödvändigt. Barbro var fortfarande med hela tiden och var som en snäll mamma. Sedan kördes jag in i ännu ett annat rum, ett väntrum för operation. Där inne kopplades jag upp mot en maskin som kontrollerade hjärtslagen, blodtrycket och syretillförseln till musklerna. Jag fick även dropp insatt av ytterligare en sköterska, Runar, som anslut. Måste inflika att det är otroligt kunnig, duktig och proffsig personal och att det är otroligt många inblandade vid en operation! Barbro förklarade grundligt vad som skulle ske, hur narkosen går till och att jag skulle få träffa läkarna innan operation. Läkarna var två kvinnliga läkare, varav den ena var doktorn som hela tiden hållt i mitt fall så det kändes tryggt. Där inne låg jag sedan och fick smärtstillande och blev helt groggy och pratade uppåt väggarna. Bland annat svor jag över provisionslönen. Haha. Operationen före min drog ut på tiden så jag fick vänta en timme ungefär. Lagom tills jag skulle in så kom två sköterskor till och anslöt, Anna och Daniel. Jag minns att jag snurrigt tänkte att shit hur många är de egentligen?

Kvart i tolv rullade jag in på operationssalen, och då var båda läkarna på plats, samt Barbro, Anna och Daniel. Barbro var så söt och klappade mig på kinden och kramade min hand när jag skulle sövas. Sen minns jag inte ett skvatt mer.

Nästa gång jag vaknade till så kände jag bara en enorm smärta i hela magen och jag mådde illa och var helt dåsig. Såg att klockan var tre och förstod ingenting. Jag skulle ju vara vaken vid ett! En sköterska kom och frågade hur jag mådde och jag orkade inte svara mer än bra. Sen dåsade jag till fram och tillbaka fram till klockan fyra.  Jag hade slangar i näsan och var kopplad till dropp, vilket gav mig panikkänslor. En annan sköterska kom och sa att min man var orolig och hon sa att hon meddelat honom att han kunde åka hem, för jag skulle inte få åka hem på ett par timmar till. Det snurrade i huvudet och jag fick panik. vaddå ett par timmar till? jag skulle ju åka hem vid två och klockan var fyra! Men jag var för trött för att orka säga något. Hörde att alla mina grannar fick åka hem allteftersom men kunde inte för mitt liv förstå hur jag skulle kunna ställa mig på benen och åka hem. Men ändå ville jag bara hem och det enda jag tänkte på var att Samme skulle missa sin fotbollsträning. Och så ville jag skrika att de skulle säga till honom att jag var vaken. Han den stackaren hade ju fått information om att jag skulle vara klar vid två, tre. När han kom till sjukhuset och frågade efter mig så fick han beskedet att jag fortfarande inte kommit till uppvaket utan fortfarande operererades. Hur orolig blir man då? Har förstått att väldigt många var oroliga, bland annat min familj, Sammes familj och mina vänner. Men det var jag lyckligt ovetande om.

Jag lurade till mig en sköterska och sa att jag ville ha fika. För det hade alla andra fått och sedan fått åka hem. Fast innerst inne kändes det som att jag skulle kräkas bara av tanken. När mackan kom in ochmin säng höjdes så kände jag att spyan hängde i luften. Sköterskan frågade oroligt hur jag mådde, hon sa att jag blivit kritvit i ansiktet. Jag fick alltså ett rejält blodtrycksfall. Det var en pärs att trycka i sig mackan. Sen rasade jag ihop igen och dåsade till. Jag bad om att få gå på toa och blev ledd ut till en toalett. Inne på toaletten så kände jag bara att shit nu svimmar jag, så jag ramlade ihop där inne i min gröna rock. När jag kom ut såg sköterskan att jag mådde dåligt så hon stöttade upp mig så jag kunde gå igen. Då hörde jag Sammes röst långt borta. Vände mig sakta om och såg en orolig älskling som inte förstod någonting. Jag ville så gärna säga något men jag orkade inte. Viftade bara lite lamt med armen, likblek i ansiktet och vände mig om och gick igen. Och tänkte fan fan fan jag kommer aldrig få åka hem!

Där låg jag sedan kvar någon timme till innan jag försökte mig på ett toabesök till. Då vart jag lite piggare så jag iallafall pratade lite med Samme. Sköterskan sa att jag snart skulle få åka hem. (Tilläggas ska att jag frågade nog tio gånger när jag skulle få åka hem, men fick bara dröjande svar).

Jag hade fått veta att jag skulle gå inom KK-mottagningen på vägen hem för att få information om sjukskrivning, smärstillande osv, men eftersom operationen tog lång tid och jag var så dålig efteråt så hann det givetvis stänga innan. Min läkare sa innan operationen att hon normalt sett ringer dagen efter och berättar hur operationen gick och vad som gjordes. Men givetvis skulle hon vara ledig idag så jag ska få besked på måndag. När jag vaknade igår visste jag alltså ingenting vad som hade gjorts. Jag såg att jag hade ett snitt mer än vad jag skulle. De skulle bara gå in på tre ställen, men jag hade fyra snitt. Det fjärde, oplanerade hade blött igenom och det blödde från livmodern så jag hade binda och vidriga sjukhustrosor. Ingen kunde säga vad som hade gjorts, jag fick vänta på läkarens uttalande.

Innan jag gick hem fick jag lämna ett blodprov till. Jag hade tydligen väldigt lågt blodvärde och lågt blodtryck. Då tittade en sköterska på mig och sa "jaa du tappade ju 3 dl blod under operationen" med en beklagande blick. "jaha? vad betyder det? farligt? mycket? lite?" "Det är ju inte farligt men det är troligen därför du har lågt blodvärde och svimmar hela tiden" Det var också därför jag var så blek. För jag var helt likblek. Samme sa att han aldrig sett någon så kritvit.

När jag så äntligen fick gå hem så blev jag ledd till mitt skåp med kläderna. Då hade jag panik och ville hem så jag tog på mig sockarna ut och in, struntade i BH:n, tog trosorna i fickan och damp ner i rullstolen. Jag var helt groggy och tänkte inte helt klart. Den vidrigaste synen på hela dagen var ändå när Samme rullade in mig i rullstolen i hissen och jag fick syn på mig själv. Helt kritvit, omtöcknad och i rullstol. Fy fan. Ont hade jag också, så jag inte kunde stå rakt.

Utanför sjukhuset väntade jag tills Samme skulle hämta bilen. Men några steg kan jag ju ta tänkte jag. Och svimmade nästan direkt. Damp ner på en bänk med huvudet mellan bena och ville bara gråta. På vägen hem läste jag alla oroliga SmS och alla missade samtal. Bad Samme ringa min familj, orkade inte ens prata. Väl hemma började svara på alla sms. Och tack snälla ni för all omtanke! Det var det enda positiva på hela gårdagen!

Tog mina smärtstillande och morfintabletter igårkväll. Jag har så otroligt ont i höger axel! Vid en titthålsoperation fyller man hela buken med gas, vilket retar diafragman, vilket i sin tur retar nerverna i högeraxeln och revbenen/lungorna. Och det har gjort så satans ont!! Inatt har jag fått sitta upp för att kunna sova. Fick panik och lipade inatt vid tvåtiden, vilket bara gjorde saken värre eftersom andningen blir panikartad och det hugger som knivar av det i axeln. Men som sagt, efter att ha satt mig upp så släppte det lite.

Idag är jag inte stursk. Går som en fällkniv och sitter/ligger mest. Värst är att gå på toa och att resa sig/sätta sig. De ringde från sjukhuset innan också, vilket jag var väldigt tacksam för. Det var en sköterska som ringde och frågade hur jag mådde och berättade lite om vad som gjorts igår. Livmodern har det tagits prov på, den såg normal ut att se på iallafall, äggledarna är spolade och de såg också normala ut. Sen undvek hon ämnet höger äggstock. Så jag frågade. Och hon sa att läkaren har skrivit en lång anteckning om vad som gjorts men att hon vill prata med mig om det själv. Jag fick panik och frågade om det gjorts mer än bara tagits ett prov. Och mja mjo det kröp ju fram att delar av äggstocken är borttagen. Hon kunde inte säga om hela är borttagen eller ej. Hon bad mig krya på mig och vila upp mig under helgen och att ta extra smärtstillande mot axeln.

När vi lagt på började jag störtlipa. Jag klarar inte av tanken att jag inte kommer få reda på förrän på måndag om de har tagit bort min äggstock eller ej. Och varför?? Var det därför operationen tog 2,5 timme istället för 1 timme? Är det därför jag har ett extra snitt? Och hur blir det med barn för min del? Är vänster äggstock okej? Många tankar och panikångest. Så glad att falafel kommer förbi snart och skingrar tankarna! Sen kommer min familj och sen kommer Samme hem. Tack gud för det!

En stor stor eloge vill jag ge till min fina älskade Samme. Ett så otroligt stöd som han är får man leta efter och jag är så tacksam och lyckligt lottad som har honom! Han har stöttat och assisterat mig hela denna resan och särskilt under gårdagen och i natt. Hämtat grejer, masserat axeln, laddat ner filmer, lagt allt i nåbar höjd och handikappanpassat hela huset. Tröstat och kramat. Oroat sig och varit ledsen. Älskade, fina du! Vad skulle jag göra utan dig!

Nu väntar jag på måndagens samtal. Jag hoppas att ni som läst detta respekterar mitt privatliv och inte gör det här till ett samtalsämne. Jag ville mest bara skriva av mig och förklara då jag vet att det är många som oroar sig. Och för att jag vill ha det här dokumenterat. Kanske kan det också hjälpa om det är någon av er som råkar ut för samma. Om det är någon som läser som varit med om det här eller känner någon som har (OBS! Bara sådan fall som slutat positivt!) så får ni gärna skriva en rad och berätta. Det hade varit tacksamt!

Till sist, tack alla ni som bryr er! Det värmer mer än ni kan ana! Älskar er alla!

KRAM