Man kan väl få drömma lite? Jag vill ha en hund. Har alltid velat och kommer alltid vilja. Ni som känner mig väl vet att det under en stoor del av min ungdom var ett av mina största intressen. Ja, nörden igen ni vet;) Har besökt diverse hundutställningar, både som deltagare och som åskådare. Har tränat agility och gått lydnadskurser. Okej, nördvarning två är att jag skulle gissa på att jag plöjt igenom varenda hundbok på Gislaveds bibliotek. Haha. Väck mig mitt i natten så kan jag rabbla hundraser och dess egenskaper:)
Så nej, jag är ingen Paris Hilton-wannabe som vill ha en liten leksak. Jag vill ha en HUND. Att vilja och att kunna är tyvärr inte samma sak. Men tillåt mig att drömma lite:
Bilderna ovan visar två Rhodesian ridgebacks. Har länge varit drömmen av alla hundraser. En gång ska jag äga en ridgeback. Men kanske inte just nu när jag bor på 26 kvadrat. Det är en afrikansk lejonhund som kan springa fortare än vinden. En utseendemässigt underbar hund som dessutom är en bra brukshund. Så med tillräcklig tid och tillräckligt utrymme hade valet varit solklart! Ett minus är dock att den fäller. Och att den har en del ärftliga defekter inom rasen.
Lagotto romagnolo. En italiensk hund med en exeptionell nos. En lagom stor/liten hund med en egenskap som jag tycker blir alltmer viktig; den fäller inte. Efter att ha levt i många år med hundhår överallt så uppskattar man en ickefällande ras. Jag gillar även att man avlar på hälsosamma hundar med bra naturliga egenskaper istället för att avla fram hundar med defekter för att de ska passa människans estetiska öga. Tilläggas bör att jag och T träffade två lagottos när vi var på hundutställning i somras. Jag smälte direkt. Underbara hundar! Som dessutom har världens mjukaste härligaste päls!
Fransk bulldogg. En otroligt söt och charmig hundras som ger mycket hund i litet format. Passar mitt nuvarande boende utmärkt. Jag är dock lite emot hetsen som pågår just nu då rasen har fått enorm popularitet hos unga tjejer. Nästan lika stor hets som kring Chihuahuan. Detta leder till att priserna är skyhöga, 18 000 kostar en renrasig fralla. Det har också resulterat i att de föds upp "i parti och minut" av oseriösa hundhandlare. Gillar inte. Gillar inte heller att detta är en typiskt framavlad ras där människans önskan har stått över hundens. Andningsproblem med snarkningar och grymtningar och eksem i hudvecken är typiska problem som drabbar alla trubbnosiga raser. Är det verkligen snällt att uppmuntra den aveln? Man kan skratta och tycka att det är gulligt med en hund som snarkar och grymtar, men hur mår hunden? På nämna hundutställning tittade jag och T just på Frallorna. Herre gud vad det lät när det var 30-40 stycken på samma ställe som grymtade och flämtade i värmen! Kändes inte helt sunt faktiskt. Men förbannat söta är dom, det kan jag inte förneka. En annan sak jag har hakat upp mig på är att de, enligt rasstandarden har ett oproportionerligt stort huvud i förhållande till kroppen. Jag har också stort huvud och är väl medveten om detta. En noja är att folk skulle tänka "Oh två bigheads ute och går" Hahaha.
Sist men inte minst (eller jo minst också) finns det många otroligt fina blandraser också. Lilla Tequila ovan är den sötaste jag vet. (Ellika och Davids lilla valp). Hon är en blandning mellan Pomeranian, Petit Brabancon och Chihuahua. Fördelen med en så liten hund är att den är extremt lätthanterlig, kan vara med överallt och har inte ont av att bo på liten yta. Nackdelen är att det inte är så mycket hund. Tar ju inte med henne ut på en löparrunda direkt:) Men det beror ju helt på vad man letar efter för egenskaper hos en hund och hur mycket tid man vill lägga ner. Fördelen med en blandras är att man kan få tag på en hund som har ett i princip unikt utseende. Priset är också mer rimligt. Nackdelen är att det är sjukt svårt att se på valparna hur de kommer att se ut som vuxna. Har sett alltför många exempel på blandrasvalpar som varit sötast i världen, men som vuxna förvandlats till glosögda, felproportionerade hundar.
Ja, jag erkänner att jag har drabbats av hundfeber. Gör det sisådär 2 gånger om året innan jag inser att det faktiskt inte är ett ultimat läge för mig som student att skaffa hund. Fast samtidigt är det sjukt många studenter här nere som har hund. JAG VILL OCKSÅÅ! Men än så länge är jag lite för rädd om min frihet för att våga skaffa hund. För det är ett enormt ansvar.
Men som sagt, drömma får man, och här ovan presenterade jag en av mina nuvarande drömmar:)
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar