Let´s talk about love

Som många av er säkert redan vet så har jag sagt hejdå till singellivet. 

Jag har blivit vi.

Jag vill gärna skriva om hur en blev två, hur jag blev vi och hur kärleken övervinner allt. Därför skriver jag det här inlägget. Jag förstår också att folk undrar, eftersom vår start varit allt annat än spikrak och jag skrivit om det ganska kryptiskt här inne. Därför skriver jag det här inlägget. Det här är alltså min egna berättelse om vår saga. För vem kan berätta den bättre än jag, som är huvudperson i min egen saga? Det här är också en slags hyllning till den finaste jag vet. 

Jag träffade S första gången tidigare i våras. Vi började dejta och fortsatte så under våren. Tyvärr var det inte alls rätt läge för någon av oss just då. Jag kom direkt från ett tidigare förhållande och praktiskt taget slängde mig in i detta nya utan att ha hittat mig själv först. Jag satt dessutom mitt uppe i en C-uppsats som tog praktiskt taget all ledig tid. Från S sida fanns en vänskap med ett ex som jag var obekväm med. Allt detta tillsammans gjorde att jag tappade fokus på oss och tvekade att ge mig in i något nytt. Jag valde därför en dag i maj att avsluta det hela. Det var inget lätt beslut, men det som kändes rätt just då.

Jag gick alltså ut som singel en period sen vår/tidig sommar. Så gjorde även S givetvis. Under denna perioden träffade vi således båda andra. Men. Någonstans levde gnistan kvar. Vetskapen om att det är något bra och något fint som vi kastar bort. Man kan säga att vi båda insåg vårt misstag. Så efter att ha varit ifrån varandra ett tag men ändå fortsatt att höras näst intill varje dag så tog vi helt enkelt upp det där vi slutade för att ge det ett nytt försök.. Detta som tidigare varit helt mot mina principer kändes som en självklarhet. Hjärtat talade helt enkelt. Och hjärnan insåg att det varit ett felbeslut. Gör om gör rätt sa hjärnan. Och hjärtat hejade på. De båda insåg att det fanns något stort och fint som verkligen var värt att kämpa för.

Vetskapen om att det fanns ett så starkt band mellan oss så att vi valde att ge det en ny chans stärkte oss ännu mer. Och det är först sedan i somras som jag ser det som att det blev på allvar. Det var då allt det fina, underbara äntligen fick tid och rum att växa fram. 

Jag är så otroligt glad att jag gav det en chans till där och då. För jag har hittat den finaste människan jag vet, och jag är så tacksam att jag får dela mitt liv med honom. Han är liksom allt det jag alltid letat efter. Det var också det hjärtat och hjärnan kände. Han är snäll, godhjärtad, snygg, smart, ambitiös, omtänksam, händig, vältränad och har världens finaste leende. Vi delar samma syn på alla de stora viktiga frågorna angående ekonomi, utbildning, karriär och vardag. Han är min stora trygghet och för en stressad och orolig själ som mig så är det helt otroligt hur hans blotta närvaro kan få mig att känna ett sådant inre lugn. Hur en tung jävlig tentadag helt plötsligt kan kännas så mycket lättare efter ett fint, mysigt morgonsms. Det är lite nypmigiarmenkänsla ibland. När vi idag äntligen vågar prata framtid så känns det så overkligt men ändå helt naturligt. Just nu diskuteras framtida bostadsort och för första gången någonsin så delar jag samma åsikt med en partner i den frågan. Är inte det ett bra tecken så säg;) 

Vill avsluta med att tacka för all den respons och alla gratulationer vi fått via min sida på facebook. Det värmer verkligen att så många är glada för vår skull!

Tack för att du finns S och för att jag är den som får vara vi med dig.