Ny vecka, igen. Veckorna bara springer förbi tycker jag, vilket också innebär att den satans hemtentan ska vara inlämnad snart. Hemtentan som jag inte har börjat på. Hemtentan som jag inte har den blekaste aning om vad jag ska skriva om. Hemtentan som jag ogillar starkt.
Men så plötsligt stannar man upp i vardagen. Något tankeväckande sker och hemtentan känns plötsligt som det minsta, mest banala problemet i världen.
Man påminns om att vi faktiskt bara har ett liv, och ett väldigt skört sådant. Vi vet aldrig hur morgondagen ser ut eller när vi drar våra sista andetag (och tur är väl det). Alltför ofta slänger man sig med klyschan att ta till vara dagen och man låtsas att man vet och förstår att man aldrig kan ta något för givet. Men det gör de flesta av oss inte. Tänker "det händer alla andra, men inte mig" och fortsätter sitt sorglösa liv. Missförstå mig rätt, det är absolut inget fel med det. Jag tycker inte alls att man ska gå och förbereda sig för det värsta hela tiden, för tänk vad mycket glädje man missar då.
Däremot kan jag lova att när man på riktigt inser att man inte styr över kroppen eller över sitt liv så stannar hjärnan upp lite. Fattar, inser och förstår. Rädsla och oro knackar på och sopar undan hemtentagnäll och dylikt i ett enda svep.
På onsdag ska jag till läkaren. Förhoppningsvis hittas andra orsaker än dem som spökar i mitt huvud. Det hade varit fint det. I så fall lovar jag att jag med glädje ska ta mig an hemtentan och skriva den bättre än aldrig förr. Bara för att liksom.
Tack S för att du finns.
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar