Så. Återigen dags att skriva hemtenta. Idag ska den färdigställas och det är mycket finslipningar och ändringar kvar. Startade dagen med en fin morgon. Vaknade av varma kramar och pussar i pannan innan S gick till jobbet för att sedan somna om och tanka extra energi inför skrivandet. God frukost och chailatte har intagits, den dagliga bloggskörden är läst och nu är det dags att öppna worddokumentet. Fick just ytterligare ett mail från en av mina källor. Väldigt roligt att de tar sig tid, men anar att detta mail betyder att jag har ännu mer råmaterial som ska in. Men men, det är en lång dag så det ska nog hinnas med. Huvudsaken är ju att slutprodukten blir bra och att jag är NÖJD. Avskyr att lämna ifrån mig arbete som jag inte känner mig 100% nöjd med (C-uppsatsen var en sådan och det grämer mig fortfarande). Tur att jag är nöjd med detta, och bara att hålla tummarna för att det håller hela vägen!
Ikväll spräcker jag tentabubblan och kommer ut i verkligheten igen. Förlåt alla ni som hört av er, vet att jag är kass på att höra av mig just nu. Jag struntar inte i er, jag har helt enkelt bara glömt av att svara. Återkom gärna imorgon, då är jag mitt vanliga jag igen;)
En sak jag har funderat över de senaste dagarna är just tentabubblan. Folk i min närhet upplever mig tankspridd, frånvarande och extremt stressad. Jag känner mig exakt så också. Men jag har också märkt att jag verkar vara extremt närvarande på ett helt annat sätt än vad jag brukar. Jag är mer i nuet och känner och upplever mer. Svårt att förklara, men jag tror att i den vanliga vardagen finns det så många olika måsten och aktiviteter och man hårdfokuserar inte. Men i tentatider är hjärnan totalt påkopplad och fokuserad hela tiden. Hos mig gör det att då jag tar paus så kvarstår denna förmågan att fokusera. Vet ni hur otroligt mycket fint man ser då? Sådant som man inte ser annars?
Jag såg dagisbarnen på mitt gamla dagis och det väckte så otroligt många gamla fina minnen. Promenaden med min fina hund påminde mig om hur tacksam jag är över vårt fina land, vår fina natur och våra underbara årstider. Att se min gamla älskade hund, 13 år gammal, få glädjefnatt över att springa lös, han sprang så att löven virvlade runt tassarna på honom. Folk som möter oss frågar ibland om det är en valp just för att han har sådan livsglädje och energi. Underbara älskade vän om vi människor kunde vara lite mer som du! Mitt i natten fylldes jag av en enorm lycka över att få sova bredvid någon jag tycker om. Någon som vill ligga nära nära och kramas till och med i sömnen. Förundras över det underbara fenomenet som kärlek är. Att vi har förmågan att känna så starkt för en människa som från början är en total främling för oss. Är inte det häftigt? Att människor möts och knyter band tillvarandra, att en annan människas närvaro kan skapa ett sådant lugn i våra egna kroppar. Jag tycker att det är så otroligt häftigt, nästintill magiskt! Och jag är så tacksam att jag får ta del av allt det här jag nämnt ovan. Vi har så otroligt mycket att vara tacksamma för, JAG har så otroligt mycket att vara tacksam för! Det är synd bara att vi är så dåliga på att se det, utan istället ofta fokuserar på allt negativt omkring oss.
Önskar att jag alltid kunde vara såhär bra på att se de små sakerna i vardagen, men jag är glad att jag iallafall i flera dagar nu har fått vara så härligt närvarande.
Nä, dags att skriva skriva skriva nu.
Bananalove
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar