Prinsessan vår

Jaha. Då är jag sjuk. Jag som aldrig är sjuk! Jag hinner inte med att vara sjuk nu ju! Är febrig och ynklig och halsen känns som den är full med taggtråd. Det kom bara sådär! Inatt vaknade jag och kände den vidriga känslan av att ansiktet är asvarmt och att det gör ont innanför ögonen och kinderna. Sen kom feberyrandet. Jag har alltid feberyrat, ända sedan jag var liten. Och inatt var det dags igen. Herre min get! Visste inte om jag sov eller var vaken, svettades floder och frös omvartannat och drömde vidriga mardrömmar. Gött!


Idag pluggar jag därför hemifrån, nerbäddad i sängen. För nu är det bråttom så det är bara att ta en Ipren och skriva så det ryker. Har varit på Maxi och inhandlat kureringsmedel i form av blåbärssoppa och halstabletter så nu är det bara att hoppas på det bästa!


Det är såå vårlikt här idag, solen skiner och fåglarna kvittrar! Jag har ju lovat att publicera mitt tal jag skrev till våren under min gymnasietid. Såhär i efterhand är jag mycket mer kritisk till texten och jag lovar er ingen skönsjungande poesi. Det blir också helt fel radbrytning här i bloggen så alla metaforer och alliterationer och dylikt gör sig inte alls lika bra. Men håll till godo och hoppas att det iallafall ger er lite extra vårkänslor, för det är det som är min tanke!


Prinsessan Vår

På vägen till skolan igår så hörde jag ett välbekant ljud. Jag stannade och lyssnade. Det var fågelkvitter. Hade du, Prinsessan Vår redan anlänt? Men nej, jag misstog mig. Det var bara domherren, en av Kung Vinters små skyddslingar som tagit sig ton.



Din årstid är hoppets, livets och glädjens årstid. När du svingar ditt magiska spö vaknar hela naturen till liv. Bäckar och åar vaknar, de smälter och forsar, virvlar och porlar. Det spirar och grönskar i naturens alla skrymslen och vrår, och vinterns vita vidder byts ut mot vårens skira lövverk.



Din närmsta vän solen siktar sina strålar mot oss. Den sprider sin värme och sitt ljus och jagar kylan och mörkret på flykten. Dina små skyddslingar kikar försiktigt fram: krokusen och vitsippan, tussilagon och snödroppen. Alla sträcker de sina späda knoppar blygt mot solen.



Det är också nu som människorna kryper ut ur sina hus, yrvakna och med kisande ögon, likt björnar som just vaknat ur sin långa vintersömn. Katterna lägger sig makligt till rätta på de solvarma fönsterblecken och fjärilarna virvlar ystert omkring. Dina budbärare flyttfåglarna väntar på att höra dig kalla efter dem. De, som har tillbringat hela den långa vintern på varmare breddgrader, gör sig redo att återvända hem till oss med sin sång och sin vårglädje.



Ja, vårkänslorna spritter i kroppen hos både människor och djur. Våren kommer som en befrielse för oss efter en lång, kall och mörk vinter. Vem minns inte den underbara känslan när man som litet barn fick plocka av sig de tunga vinterkläderna? Vad gjorde nariga händer och snuviga näsor när man äntligen fick befria sig från otympliga vantar och klumpiga termobyxor? Vi alla minns nog också känslan när kulorna varje vår återigen rullades över skolgårdens grus och när sandlådor, hinkar och spadar åter togs i bruk.



Jag tror att vi alla har en del av våren inom oss och därigenom en del av dig och dina känslor. Din livslust och din förväntan inför en ljusare framtid, men också din ångest och din tvekan inför allt det nya och okända. Om detta skriver Karin Boye i sin dikt ”Ja visst gör det ont”:



Ja visst gör det ont när knoppar brister
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern
Vad är det för nytt som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister
Ont för det som växer och det som stänger




Ja nog är det svårt när droppar faller
Skälvande av ängslan tungt de hänger
Klamrar sig vid kvisten, sväller, glider
Tyngden drar dem neråt, hur de klänger
Svårt att vara oviss, rädd och delad
Svårt att känna djupet dra och kalla
Ändå sitta kvar och bara darra
Svårt att både vilja stanna och vilja falla




Då, när det är värst och inget hjälper
Brister som i jubel trädets knoppar
Då när ingen rädsla längre håller,
Faller i ett glitter kvistens droppar
Glömmer att de skrämdes av det nya
Glömmer att de ängslades för färden-
Känner en sekund sin största trygghet,
Vilar i den tillit som skapar världen.



Nej, än har du, Prinsessan Vår, inte kommit åkande i din vita vagn och än har du inte svingat ditt magiska spö. Men du har börjat kalla på dina budbärare. Och när de kommer så kommer de med budet om värme. De kommer med budet om glädje och de kommer med budet om hopp. Så när ni ser de första flyttfåglarna komma flygandes högt på himmelen så vet ni att nu, nu är våren här!

Anna Ekblom 2005

Kram