Avvägning

Måndagen har spenderats på NP för att tjäna lite pengar. Det var meningen att vi skulle åka ner till skolan vid 13.15 idag då vi hade rättsfallsseminarium, men A:s tandläkartid drog ut på tiden så vi hann aldrig ner. Istället jobbade jag heldag och vi får helt enkelt försöka att ta igen seminariefrågorna på egen hand. Men det ska nog gå bra!

Att skriva blogg är hela tiden att göra en avvägning. Hur privat vågar och vill man bli och vart ska man dra gränsen? Jag har ett enormt behov av att skriva av mig idag, men då läsarantalet har ökat en hel del och då jag inte har så stor koll på vilka som egentligen läser så bär det mig emot att lämna ut mig själv alltför mycket här.

Jag drar därför gränsen högt och vissa av er som läser kommer att tycka att jag talar i gåtor. Men ni nära som känner mig och som har mitt förtroende förstår och vet. Och jag vill skriva av mig. För jag vill kunna titta tillbaka och komma ihåg.

Helgen har inneburit en del privata tråkigheter för min del. Jag är förbluffad och lite skrämd över hur väl jag döljer det, hur himla bra jag har blivit på det! Inte bara för andra, utan även för mig själv. Men verkligheten kommer alltid ikapp och man kan inte fly ifrån livet så idag har det slagit tillbaka med full kraft. Känslorna just nu är mest tomhet, uppgivenhet, sorgsenhet, besvikelse och ledsamhet. Man inser att vissa sår aldrig kommer att läka och vissa saker kommer man att få leva med livet ut. Och det gör mig så himla ledsen. Jag är så ofattbart ledsen för våran skull och jag tycker så otroligt synd om oss.

Men livet går vidare, som alltid. Man faller men man måste resa sig. Och jag reser mig snart. Jag är bara så trött på att falla. Men det är bara att resa sig upp, torka tårarna, borsta gruset av knäna och acceptera fakta.

Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra
Mod att förändra det jag kan
Och förstånd att inse skillnaden

Kram